lyssningsorgie

kan inte sluta lyssna på dessa:

Bensodiazepinerna, pappa och läkarna

I SVT:s Rapport och Aktuellt pågår just nu en granskning av läkares godtyckliga förskrivning av narkotikaklassad medicin. Det är stesolid, flunitrazepam, sobril, tradolan, tramadol, oxycodone och en massa andra mediciner som skrivs ut så lättvindigt och i så stor omfattning att det i princip underhåller en helt egen illegal marknad på bland annat Sergels torg i Stockholm. Problemet är dessutom eskalerande får vi veta.

Jag har en nära relation till de här medicinerna och känner en jäva ilska mot många av de här läkarna. Min pappa, som ju valde sitt missbruk alldeles på egen hand och inte heller var intresserad av att vara o-missbrukare i någon allvarlig mening, understöddes i 10, 20, 30 kanske 40 år av läkemedelsindustrin tills han dog. Han hade i och för sig ett gott öga till amfetamin och alkohol också men det var bensodiazepinerna som var hans själva fundament i missbruket. Man kan säga att han inte var sig själv utan dem.

Och även om problemet blivit mycket värre: Redan på 80-talet skrev de ut såna mängder att min pappa missbrukade vad som för en oprövad icke-missbrukare skulle vara dödlig dos nästan varje dag. Jag överdriver inte. Pappa förde anteckningar över allt han tog för att han inte skulle ta en för stor överdos eller glömma att han tagit ett piller. Jag växte upp med de där blocken i högar i olika skåp. Och han fick nytt när han kom tillbaka. Gång på gång. Då fanns inga synkade journalsystem mellan läkarmottagningar, det lär det inte göra mellan alla idag heller. Och pillerpundarna gick från mottagning till mottagning och hämtade recept. Inga konstigheter alls.

De här läkarna måste ju liksom de som granskas av SVT i dag ha sett exakt vad de medverkade till, de måste ha förstått att killen som inte kom tillbaka sannolikt dött av en överdos, de måste ha varit helt på det klara med att de var langare i lika stor utsträckning som läkare. Men de orkade inte bry sig eller valde av andra skäl att låta det bero, kanske av missriktad omtanke.

Medicinerna som i dag säljs inte bara på plattan utan över hela Sverige varje dag till vem som helst som vill ha skrivs ut av läkare som med den utbildning, kunskap, erfarenhet och smarthet de har vet vad de medverkar till. De vet exakt och vet de inte det ska de kanske inte har rätt att signera recept.

Vad de dessutom understödjer till är förutom mängdbrotten - parfymsnattarna på Åhléns och småstölderna, förutom de mindre våldsbrotten - knivrånen eller misshandlarna, också de riktigt grova våldsbrotten - de meningslösa pundardråpen, de riktigt vidriga morden. Det finns ingen mer empatistörd brottsling än en bensopundare som tagit enorma mängder tabletter och dessutom druckit sprit. Det är då man styckmördar Christian Larsson under en hel dags utdragen tortyr för att han misstänks ha stulit ett mindre antal tabletter. Det är då man fullständigt tappar det. Och räknar du bort de mord och dråp som begås i nära relationer är jag övertygad om att narkotikaklassad medicin, benso, tillsammans med alkohol finns med i bilden oftare än någon annan drog.

När min pappa satt i fängelse för dråp visste han, erkände han så småningom, själv inte helt säkert om han var oskyldig eller skyldig. Var han skyldig hade de slarvigt utskrivna narkotikaklassade medicinerna en viktig del i att det gick så satans överstyr. Var han oskyldig var de hela anledningen till att han inte riktigt kunde redogöra på ett bra sätt för var han varit, när och vilka tider. Oavsett vad: hans eget ansvar, hans eget val, hans eget missbruk och hans egen handling. Men understött och underlättat av läkare som begått tjänstefel i minst 20 år.

Så varför ska vi alls ha de här medicinerna? Jo, för att de är fruktansvärt effektiva och starka och för att man i vissa lägen behöver fruktansvärt starka och effektiva mediciner. Men ska de skrivas ut i den omfattning de gör i dag? Aldrig i livet. Ska läkare hållas ansvariga för det slarv, det dödliga, farliga, medvetna slarv de ägnar sig åt i större utsträckning? Absolut.

Att det kan se ut som det gör idag och att NÅGON kan säga att man inte behöver ändra regler, rutiner, förstärka konsekvenserna för läkare som gör upprepade fel eller annat känns som ett rätt osmakligt skämt.

teve, liv och opoppad kork

Jag ligger på soffan och har lite ont i ryggen. Såg igår det sista av sju avsnitt av oerhört spännande och välgjorda serien The Shadow Line. Underbart berättad och välkomponerad BBC-serie, och just BBC har gjort mycket bra på senaste tiden även förutom Hugo Blicks fria lekar i The Shadow Line. Inte minst Exile som var bra och The Trip som var helt magnifikt i sin enkelhet och genialitet.

I dag glodde jag de två sista avsnitten av The Killing, AMC-serien (kanalen som gjorde Rubicon och gör Mad Men) med bland annat Joel Kinnaman. Även den utmärkt, från sorgearbetet i inledningen till den eskalerande spänningen.

Generellt ser mina vardagar ut såhär just precis nu. Jag vaknar utmattad, går upp och åker och jobbar, blir pigg efter någon halvtimme på jobbet och klarar mig bra tills jag lämnar jobbet igen, då kommer en trötthet som bara botas av att jag går ut och springer eller åker och tränar. Häromveckan sprang jag närmare 11 kilometer, på en timme och sex minuter. Det är fan inte illa! Senaste sprang jag 7,7, också det en bra bit. Jag har börjat älska känslan jag får efter att ha sprungit. Fortfarande är det dock bara halvkul så länge jag håller på, det är efteråt som rushen kommer, glädjen, och den varar i flera timmar, gör mig smärt och får mig att sova bättre.

Sen kollar jag på serier. Sen sover jag.

Det går i perioder hur jag vill ha det. Två, tre veckor när jag är med på allt, deltar i aktiviteter, träffar människor, tycker om dem. Sen några veckor där jag mest vill vara ifred, ensam, i lugn och ro. Sen vänder det igen.

Det rör sig åt olika håll på massa andra sätt också. Periodvis vill jag bara ha fru och skaffa barn och bygga livsprojektet fullt ut som vilken medelklassmänska som helst. Periodvis vill jag vara helt ensam och träffa vem jag vill när jag vill men ändå vara min egen mest. Sen vänder det, som sagt.

Jag har inga illusioner om att det skulle vara särskilt unikt. Jag skriver mest ner det för att komma ihåg. Sen.

Om bara några dagar har jag semester och då ska jag försöka lyckas med konststycket att verkligen koppla av samtidigt som jag verkligen vill vara aktiv. Jag har goda förhoppningar om att det ska gå bra.

Annars: Behöver en liten breakthrough på en massa plan. Det behöver hända nåt.

Jag har en bättre flaska champagne i kylen, som jag aldrig drack på nyår, och som jag bestämde att jag skulle spara tills jag kände att jag har något att fira. Det är ju idiotiskt, som förhållningssätt, men jag tycker fan att den ska ligga där tills jag känner att jag har en tillräckligt stor grej att fira. Det ska inte vara så svårt. Det finns ett antal grejer jag tänker mig att det skulle kunna röra sig om, vitt skilda prylar, men jag kommer såklart inte skriva ut vad det är jag syftar på. Jag håller det för mig själv men I will let you know när jag kan poppa korken.

Stänger låtutmaningsbutiken!

Sista uppdraget i låtutmaningen!
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Vi den här tiden förra året hade vi precis dragit igång vår politiska debattpanelsamtalssommarfestklubb på fredsgatan. Jag hade dessutom kollat mycket på utmärkta serien How to make it in America (se den om du inte redan gjort det!) och den låt som sticker ut från den här tiden på året för 12 månader sedan är ledmotivet till den serien. En låt som jag dessutom spelade på F12 en del förra sommaren och som fortfarande är jävligt bra.

Barndomsrock

dag 29 – en låt från din barndom

Jag gillade Herreys och Europe och Lili & Sussi när jag var riktigt liten. Jag gillade Ebba Grön tidigt, lyssnade mycket på Asta Kask, Metallica, Technotronics och Mc Hammer. Jag lyssnade också på Ultima Thule (ingen idé att mörka den skammen!) Men jag älskade Helloween. Det var så jävla grymt bra bara. Tekniskt skickligt i allt från gitarrer till trummor till sång, snabbt, tufft och lite spännande sagoaktigt vilket passade ett Drakar & Demoner-spelande barn. Vi, jag och Fredrik bland annat, köpte Helloween-tröjor och bildskivor och en stor flagga jag satte upp på väggen. Jag lärde mig aplånga texter jag knappt förstod ett ord av.

Jag älskade Helloween i min barndom och jag älskade den här låten:

privatdravlet

Ni vet när man precis har blivit ihop med någon och man håller på att lära känna varandra, när man visar sina bästa och viktigaste filmer och låtar och skivor för varandra, kollar på alla youtubegrejer man tycker är extra bra och pratar om olika böcker. När man relaterar till varandra hela tiden och någon är intresserad av allt man kan uttrycka. Tonårsfasen kan man kalla det, det är väldigt barnsligt på något vis, men väldigt fint. Jag kan längta efter att känna så ibland igen. Det är ändå över långt över fyra år sedan sist.

Nu ska jag bara se till att jag är redo för det igen. Det kan ta sin tid. Sen ska jag se till att jag hittar nån jag vill ha, som är bra. Det kan ju också ta sin tid.

Jag har dock ingen brådska. Kan tänka mig att vänta gott och väl året ut.

Men jag kan sakna den där känslan.

Skuldlåt

dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
Jag tänker och tänker och tänker. Det finns ju, som jag klargjort i det tidigare inlägget om skam, så mycket som frammanar skuldkänslor hos mig. Massor. Oändliga skuldrserver har jag. Men nån låt? Nej.

Det närmsta jag kommer är låtar som jag känner mig skyldig för att beröras av och påverkas stenhårt av eftersom jag inte längre tycker de borde drabba mig.

Det närmsta jag kommer är låtar som får mig att känna mig skyldig mot mig själv för att jag är en larvpotta eller låtar som får mig att känna mig skyldig för att den enda anledningen att välja dem skulle vara att jag vill påverka den som lyssnar på den på ett visst sätt. Så på ett metaplan funkar det väl

Men nej. Det finns ingen låt som får mig att känna mig skyldig. Jag tar mig rätten att passa.

Tre låtar till!

- Låtutmaningen då? VA? VAD HÄNDER MED DEN EGENTLIGEN?

- Jo men jag sa ju att det skulle komma stötvis och att det knappast skulle bli en ny låt varje dag eller ens varje vecka.

- Okej, men vafan. Du har ju helt tappat det.

- Nej nej, jag kör nu. Tre stycken:

dag 25 – en låt som får dig att skratta

"It's Ice Cube you can call me the grinch, nigger."
När Ice Cube och Westsida Connection gör inte bara en rolig låt med en rolig video med roliga dansmoves utan att det till råga på allt är en jullåt med allt detta innehåll. DÅ. Då skrattar jag. Annars är musik inte särskilt kul oftast, om man inte typ diggar Onkel Kånkel eller Björn Rosenström eller så. Jeffrey Lewis låt om när han misslyckas med att ragga upp en tjej på Leonard Cohen-vis utanför Chelsea Hotel är kul också, men det här är roligare. Konceptet. Texterna. Cripwalken. Alltihopa.
"I'm comin' through to do you for the holidaze!"
Jajamen!



dag 26 – en låt du kan spela på instrument

Jag har försökt lära mig en del olika instrument, alltifrån saxofon till trummor, men aldrig haft någon vidare fallenhet för det rent tekniskt även om jag har ett bra öra för musik, ljud, melodier och så vidare. Därför har jag ju gjort elektronisk musik tillsammans med mina vänner i John's Candy, där jag fått igenom min vilja i både ljudbild, mix och melodier utan att för den sakens skull själv behärska något av det särsäkilt bra.

Men jag har också spelat bas i några punk- och skatepunkband i min ungdom. Var inte särskilt duktig på det heller, liksom mina gitarrspelarkunskaper är rätt dåliga men inte obefintliga.

Låtar jag kan spela på instrument finns det dock gott om men vi tar en av de som vi spelade cover på när jag var 13 år och basist i trion Vacant Heads. Jag vill gärna att ni tänker att jag är Dee Dee Ramone här, mentalt i alla fall. SÅ jävla cool.



dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Jag har inga drömmar om att kunna spela någon specifik låt, jag har ingen ambition att bli duktig på att spela något instrument över huvud taget. Men jag skulle älska att få sjunga och spela med min dotter (eller son) innan sängdags, i pyjamasen, och göra det tillsammans. Den här videon, som väl alla sett vid det här laget, visar på jättemånga anledningar till varför jag vill ha barn. Det finns något så ömt och fint och respektfullt mellan pappa och barn här samtidigt som de clearly har kämpat sig fram för att kunna spela låten tillsammans, säkert rätt slitigt och tjatigt. Jag älskar det här klippet inte bara för att det är fint och gulligt och härligt utan lika mycket för att jag projicerar en massa föräldraskapsdrömmar på klippet. Jag vill lära mig att spela en låt med mitt framtida barn, oavsett instrument, alltså. Om vi nu ska bli SÅ dramatiska. Och det skulle vi uppenbarligen!