Jag behöver inte dig och du behöver inte mig
Jag läste Emelies text i dag, och sedan Schmarros replik eller hur man ska säga, och fick sån lust att själv skriva något om det där.
De skriver om det dyngjobbiga / det nödvändiga i att ens partner säger eller signalerar att han eller hon inte behöver en. Ja, ni får läsa.
Jag är verkligen den killen. Jag är killen som säger: "Jag behöver inte dig." "Jag vet att jag kommer att klara mig även om vi gör slut." "Jag överlever vad som än händer."
Jag vet också att det där väcker rätt negativa känslor emellanåt. Jag vet att det till och med sårar. Men för mig är det så himla viktigt. Att få säga det, för i mitt huvud är det det viktigaste jag lärt mig av alla separationer och andra jobbiga saker jag varit med om. Jag klarar det. Jag mår antagligen skit och jag blir ledsen men jag överlever. Jag dör faktiskt inte.
För mig är det en förutsättning för att vara modig i en relation och våga släppa taget när man träffar någon - det är ju nog så svårt för mig, jag släpper inte direkt in folk just like that tyvärr - att jag kan säga mig själv, och högt till vem som helst, att jag vet att jag klarar det. Att jag inte behöver personen.
Och att personen inte behöver mig såklart. För om någon behöver en blir man så varsam att man till slut slutar som förälder åt sin partner. Och det är en jävla skitroll det också.
Så nej. Jag behöver ingen enskild person. Jag står inte och faller fullständigt med någon. Och vetskapen om det, när övertygelsen är som störst, det är då jag är som bäst att hänga med och vågar vara som mest avskalad och uppriktig och verklig.
3 kommentarer:
Det finns enkom två saker i livet som man de facto måste göra - att göra ett val och att dö. Allt annat i övrigt är oerhört flytande. Så visst, jag håller med dig - man behöver inte någon annan, åtminstone inte för att klänga sig fast vid någon. Och ja... man klarar sig alltid efter ett uppbrott. I Afrika dör barn, så varför klaga över ett brustet hjärta - det är ju det minsta bekymret, inte sant?
Hur som haver... även om jag håller med dig, så anser jag att vi alla behöver kärlek. Även om en del av oss har byggt upp höga murar omkring oss, så tror jag någonstans på att det går att hitta rätt, utan att behöva göra avkall på sin egen person och tillvägagångssätt.
Ja, absolut! Självklart behöver vi alla kärlek, men en del i tryggheten att man inte dör när något tar slut är ju tilliten till att kärlek finns också i vänskaper, familj och framtida relationer o s v. Så då vågar man.
Sant. Familj är lika med viktigt. Likaså vänner. Och du har rätt - hellre det än en relation där man varken kan eller vill vara sig själv.
Må gott.
Skicka en kommentar