Enligt bloggen Novus är det Emelie Spångberg som ligger bakom omskrivna och i allra högsta grad anonyma skvallerbloggen Stureplan Ocensurerat. Det verkar onekligen som att det stämmer. Lustigt i frågan är att denna Novus hört av sig till skvallermänniskan Alexander Erwik på SthlmsFinest.Com med informationen, Erwik vill gärna ge sken av att ha hemliga källor ute i landet så han "skyddar" Novus trots att denne aldrig efterfrågat detta. Jaja. Så kan det gå.
Jag minns den 27-åriga punkaren som hängde på ungdomsgården när jag var 14. Vi tyckte att det var coolt att han varit med ett tag, kunde spela gitarr och ändå tog sig tid att hänga med oss, trots att han egentligen ”bara ville dra”. Jag hoppas att jag inte håller på att bli honom. Vi insåg nämligen till slut att han var där, med oss, bara för att han inte hade någon annanstans att gå.
Imorgon fyller jag tjugosju och min åldersångest yttrar sig i att jag inte har nån men rimligen borde. Så som jag ränner runt på stan, på dansgolv och längsmed bardiskar. Klubbarna tillhör de unga och jag vill så förtvivlat gärna få fortsätta vara med, fortsätta vara ung.
Jag vill inte gå till hotell Malmen, flirta vid pianobaren, imponera med djärva satsningar vid black jack-bordet och bli kallad tantgodis av vinalkiskvinnan i peruk. Jag vill verkligen inte. Istället står jag där och dansar, i min kropp som i alla fall på ytan ser pojkaktig ut, jag har inte ens hår på bröstet, och hoppas innerligt att ingen vidrig yngling står längre bort och pekar och säger ”kolla, han är patetisk, han är typ 30, fan gör han här?”.
Jag är ung i allt väsentligt, har varken bostadsrätt eller pengar, jag har inga barn, ingen utbildning. Jag tycker till och med att det är tufft att röka. Det värsta av allt är att den där gänglige punkgitarristen på ungdomsgården antagligen tänkte exakt likadant.
Vi vill ju bara ha ett plejs för såna som oss, ett ställe där vi känner oss bekväma. Och jag känner mig just så, bekväm, där jag gungar fram och tillbaka på Ace, taktfast som få, med en vodka tonic i handen. Känner mig helrätt, minsann.
Gott så? Jag vet inte. Man ska försöka vara medveten om sitt bästföredatum och jag undrar om jag inte börjar lukta skämt kött bland alla yngre och vackrare. Men en helg till kommer jag undan med, bara en till.
Födelesedagen var sjukt bra. Egentligen var det inte så viktigt det där med att jag fyllde år, det är mer ett bra sätt att få alla att samlas, att komma dit.
Snotty var fullt från start till mål och skivspelandet gick ganska utmärkt tycker jag. Jag kände mig sjukt uppvaktad från alla håll och kanter, det är få förunnat att så många så goda vänner. Idag är jag naturligtvis ett jävla praktvrak, får knappt fram stavelserna här.
Vill mest bara säga tack till alla som kom, det gjorde mig så evinnerligt glad, vare sig ni kramades och pratades med mig länge och väl eller bara var där helt oberoende av vem fan som spelade skivor. Det var strålande, tyckte jag. Och Helena förtjänar ett särskilt omnämnande för att hon lät oss hållas.
Salladsbarsmänniskan skriver debattartikel i Expressen och låter som att hon vill ha en jävla medalj för att hon har det slitigt på jobbet. Sedan gnäller hon igen över hur hemskt det är att facket kräver kollektivavtal.
"Det är lite ”synd” om dig om du ska leva på bidrag och det är finare än om du sliter halvt ihjäl dig med din lilla verksamhet, man är dessutom inom politiken helt med på att man ”legitimt” får knäcka småföretagare genom att tvinga på dem avtal, förutsättningslöst."
Ja, Sofia, man är inom politiken lyckligtvis överens om att tillåta arbetare, löntagare, att organisera sig och kollektivt ställa krav, för att stå upp mot arbetsgivare och för att förhindra att man blir utnyttjad. Det faktum att man inom politiken är med på detta organiserande har gett åtta timmars arbetsdag, semester, femdagarsvecka och en hel jävla del. Dessutom har det möjliggjort för löntagare att tillsammans stå upp mot arbetsgivare som inte har lust att bete sig drägligt. Men, du, för helvete, hoppas det blir bra med det nya projektet. "Denna gång som egenföretagare utan anställda". Herregud.
Hejsansvejsan vilken överraskning att man vaknar bakfull som fan när hela idén var att bara ta ett par öl, bara relalalaxa i solen och svänga förbi Nöjesguidens smygläsning och bara ta det lugnt och bara, bara, jag vet inte, bli sepefull tydligen. Men det var fint, jag åt McFish och hängde med goda vänner och drev runt på söder och du vet, det var bra bara.
Bättre och bättre dag för dag är han, den bångstyrigt briljante Bolivar. Han har gjort det igen och nu får ni fan bookmarka karln för han är on a roll motherfuckern.
Idag ska jag kicka boll med ett gäng Vice-snubbar och lite annat löst folk. Peppar peppar orkar jag springa, peppar peppar håller armen för påfrestningarna, jag vågar inte fullt ut lita på att den har läkt. Jag fegar fortfarande, tvekar i närkamper, det är helt fel spelstil för mig, jag är ingen dribbler direkt.
Sedan blir det bandmeeting med John's Candy i studion, vi ska lägga upp en strategi för hur vi ska ta över världen.
På lördag, den 28:e april, är det stora saker, verkligt enorma skeenden, att ta hänsyn till. Snotty bar fyller ett år. Goesta fyller 27 år.
Jag och Sebastian och drämmer till dig i ansiktet med ännu en omgång av "Jag och du och alla vi känner!". Rätt i nyllet bara, helt respektlöst.
Vi hoppas verkligen få se dig där, bland mongofyllon och fejkhipsters och en eller annan kickerskille, med öl i handen, ditt bästa humör, dina största musiköron och ditt finaste flin. Varför? För att vi tycker så mycket om dig.
Snotty Bar, Skånegatan 90, 21 - 01, 28/4.
Det är alltid kul att läsa Bon, det är en kul tidning att läsa. Så det hära SEXnumret då som får mediamänniskorna ur huse, är också kul. Där finns en sån här "Ett samtal om"-text som jag brukar ogilla så mycket. I det här fallet är det rätt kul, eftersom det är skvallrigt och lite avslöjande, jag får veta hur Quetzala Blanco och Karin Ström och Markus Krunegård och Anders Kilander gillar att knulla och sånt. Jag tror att det här verkligen kändes som något större än vad det är i samtalets allra hetaste stunder. Det är ju asjobbigt att hänga ut sig själv så, sexuellt, och berätta om hur vidrig man är innerst inne. Problemet här är att det skrivs helt oreflekterat och helt utan att fundera över varför saker och ting är som de är. Allt är på "kul grej"-nivån som Natascha Peyre gärna hänvisar till om hon ifrågasätts. Jag har inga invändningar kring samtalsdeltagarnas sexuella preferenser, gud vet att jag är mer än lovligt skev i huvudet själv, men ska det bli annat än mediamänniskornas motsvarighet till ett Klick!-avslöjande krävs naturligtvis att man reflekterar över varför man har de här fantasierna. Att Bon säger sig vilja strunta i pekpinnar är väl utmärkt, men att helt strunta i att dra slutsatser är en jävligt tydlig pekpinne det också.
Strukturer och sånt går igen även i den sexuella fantasin. Inte heller där är vi fria från dem. Att inte se det är förvånande dumskalligt. Okej att du blir kåt av det där på riktigt, jag säger inte att det inte är på riktigt, men det är naturligtvis präglat av det samhälle du lever i. Du måste inte, bör kanske inte ens, förändra ditt runkande men kanske tänka en kort stund på hur det kommer sig att det ser ut som det gör.
Samtalsdeltagarna är nästan uteslutande sådan jag gillar, beundrar, uppskattar eller allra minst har stor respekt för, så förutsättningarna fanns ju där. But no.
Gissningsvis säger sig BON vara ytterst nöjda med det här ändå, det viktiga är alltid på magasinspråk att få igång en diskussion. I så fall - Delta i den. Snacka inte bara helt oreflekterat.
Petra Östergren skriver om reklam och sexualisering av det offentliga rummet och förbud och sånt. Hennes feministiska gärning verkar vara den att förneka att det finns problem. Typ. "Låt mig välja själv!" skriker hon. Hon vill själv få ta ställning till om den nakna tjejen i symaskinsreklam finns där för att det är kul eller som en effekt av något större. Hon ser bara humorn, och det gjorde säkert han som gjorde reklamen också, och det är ju för helvete det som är problemet på precis samma sätt som att det är lätt att bara se humorn i de roliga negerrollerna i Hollywood-film. Åh, Petra, du har skrivit så mycket dumt, tycker jag, de senaste två åren.
Anders Rydell skriver om Second Life (känns ju jävligt otippat hörreduru). Artikeln är rätt kul och kanske den mest intressanta, eftersom den faktiskt försöker beskriva ett skeende, försöker berätta något, försöker sätta i sammanhang.
Men underhållande är det, hela numret, och om det är dit man vill nå har man lyckats. Lösnummerförsäljningen lär ju också gå upp. Alla vinner eller?
EDIT: Marie Fjellborg är bra om det här.
Jag skriver nog inget här idag, jag håller på och ångestar lite över min krönika, tvättar kläder och läser nya Bon - där jag ömsom kåtas upp av kåta tjejers preferenser ömsom häpnas av bristen på analys och reflektion. Mer om det där vid tillfälle.
Skriver gör istället Bolivar, och med den äran, nu igen, äntligen.
Tjaba.
Jag sitter och försöker hitta något slags humör eller tillstånd jag kan vara bekväm i men stolar och soffor jävlas med mig och det blir bara ont i ryggen och armarna överallt, till och med och kanske särskilt i sängen, när jag ligger och röker cigaretter och stirrar på smutsen som samlas på de två hyllplan som sitter fastmonterade på väggen.
Min flickvän sa idag apropå något, jag minns inte exakt vad, att gud så tråkigt om man inte ville ha nåt. Och det fastnade hos mig, trots att det inte alls handlade om mig, för jag känner ibland, alltför ofta, just så, att det inte finns något jag vill ha. Inte för att det inte duger utan för att jag alltid nöjer mig med det jag har. Det är en styrka såtillvida att det får mig att fungera utmärkt och väl men en svaghet för att det plockar ur mig en hel del jävlaranamma och ambition och gör mig slätstruken som människa. Ja, jag vill brinna och slåss, ja, jag vill skrikas och bråkas, herregud jag vill fuck all night let's start a fight, precis som John's Candy, men jag nöjer mig så ofta med att bara vara där jag är. Och det är ju konstigt. För det stör mig. Framför allt gör det nog att jag inte vrider ur den dåraktiga disktrasa som är min potential, jag kommer liksom aldrig i närheten av att bli så bra jag någonsin kan. Fast det där är i och för sig en ursäkt också, för det är riskfritt, det kostar inte på, det är lätt att bara göra en halvfigur, det är tryggt, det är fritt från utsatthet. Det där gäller skrivandet så mycket, så otroligt mycket, och jag tror det är därför jag aldrig skulle erkänna att jag vill bli klar med min roman, eller ens använder ordet roman, utan säger att det minsann kan bli lite vadsomhelst, kanske en längre novell eller inte nåt, mig spelar det ingen roll.
Jag läser Virtanens blogg idag och tycker mycket om den här texten. Han hamnar nära det där som gör att jag uppskattar honom, det där med att han vågar vara dum och jävlig, att det känns uppriktigt. Säkerligen finns det en massa skit han inte ventilerar men han har en strävan, han vill skriva ut alla dumheterna, han tycker att det ska vara tillåtet. Det är därför han är bra. Jag har pratat med karln några gånger, sådär i fyllerismtillstånd, inte för att jag tycker han är så jävla trevlig, för det är han inte, eller inte mot mig i alla fall, och varför skulle han vara det? utan för att jag gillar det han skriver, hur han förhåller sig till det. När jag får veta att han har lika många tecken som jag på sig i krönikorna varje vecka blir jag också lite imponerad för det känns som att han skriver mycket längre, får mer förmedlat.
Jag tycker om när jag är ensam hemma såhär och skriver, tycker om att höra tangentnedslagen och kylskåpssurret, men jag vill ändå att någon ska komma hit snart, jag vill göra något annat än att skriva för skrivandets lugnande effekters skull.
Jag var nästpank redan när jag kom till Spy Bar, efter att ha tagit några öl på trånga Snotty där David spelade, och det var tur att man fick ett par ölbiljetter. Annars hade det gått åt skogen. Hursomhelst. Det var inte alls dumt, har aldrig varit på Spy Bar så tidigt förut och även om det inte var proppfullt var stämningen god. Those Dancing Days och Isaac Nyberg tog oss till extra höga höjder med sin finfina musik (tack till Gustav som, sin vana trogen, styrde upp och bjöd in). Ändå blev det rätt tidig hemgång, dels för att jag var full men lika mycket för att pengarna tog helslut. Nu har jag fattigvecka framför mig och jag har dum som jag är inte ens bunkrat upp med mat. Aja.
Idag går jag till Riche där Luckythief ställer ut lite grejer, sådär på eftermiddagen. Sedan tänker jag gå runt och gräma mig över att jag inte får se Big Bird, som jag alltså hör för första gången nu idag, som gör mig superentusiastisk och poppigt gladlynt.
Vad ska du göra då?
Här har ni en fungerande länk till krönikan som publiceras i dagens Punkt.se och nedan följer förra veckans text:
Det är fredag den 13:e idag och ett perfekt tillfälle att omfamna natten. Det där om otursdag är bara trams, siffror, alls ingenting. Så försök fylla kroppen med mod, för all del låt dig väl smaka, kasta dig ut i dansgolvsextas och låt basen pressa sönder dina trumhinnor. Badaboom, rätt in i hörselgången. Låt den göra dig skakad och omtumlad. Det finns inget att frukta. Du kommer inte att snubbla i en trappa, ramla och ta emot dig med händerna i glaskross, varför skulle du göra det? Risken att du tvingas tillbringa tvåslaget på akuten är försvinnande liten, du kommer aldrig att snava, slå upp läppen, blöda ymnigt och sy åtta stygn. Tokfrans, det där, det är ju bara siffror. Ju.
Jag lovar dig att det inte är någon fara. Det är vanlig fredag. Aldrig att vi står och skriker till varandra på slussenperrongen och hotar varandra med att göra slut. Aldrig blir vi dumpade och rasar samman alldeles. Aldrig skickar vi vulgära SMS till helt fel person. Aldrig, aldrig någonsin, blir vi utkastade sedan vi raglat in i dörrvakters oerhörda bröstkorgar vid entrérepet. Tretton betyder inte otur, oroa dig inte. Vi skulle aldrig bråka om smågrejer, aldrig göra av med för mycket pengar, det är vidskepelse, det är inget att bry sig om, ge dig ut nu, skynda dig då.
Fundera lite, har det någonsin gått fel när du gått ut? Kan du erinra dig en endaste gång du gjort bort dig eller klavertrampat eller betett dig som du trodde bara idioter gjorde? Inte har du stått skrävlande sanningssägande mitt emot dina bästa vänner och talat om vad felet med dem är, vad deras problem är? Inte då!
Skulle aldrig falla oss in. Vi är bättre än så och därför har vi inget att frukta på otursdagen, det där är bara skrock och vi är alltför moderna för att oroa oss. Ut och lek och lev nu, akta huvet bara, snälla lilla vännen, akta huvudet.
Såhär va. Det regnar då och då och det är ruskigt ruggigt och det vet ni redan. Ni kanske också redan vet att Alex Schulman börjar på Aftonbladet och där skriver inne- respektive utelistan varje vecka, något som Virtanen nu till sin stora glädje slipper göra. Dessutom ska Schulman blogga för Aftonbladet. En mycket efterlängtad comeback. Så fredagar är Alex Schulman, lördagar är Virtanen. Aftonbladet tar därmed liksom strypgrepp på konkurrenten, vars lördagar i och för sig förgylls av Hermann Dill och söndagar av Mats Olsson, så för den sportsugne är det bara till att överlappa konsumtionen. På fredagar gör ni för övrigt fortfarande bäst i att plocka Punkt.Se och läsa mina krönikor. Den är ju gratis ju, och jag samsas med nämnde Schulman-bror. Superfredag, borde de kalla det.
Hursom. Via Schmarro, via Youtube, springer jag rätt in i nya Laakso-videon. Tillsammans med Peter Jöback och svulstigare och fläskigare än någonsin låter det lika bra som någonsin. Så är det med det.
Aajustdet. På Eriks nya Mac finns ett program som heter Photobooth och fuckar med bilderna rejält. Det är hysteriskt kul, för man ser ju effekterna as they happen liksom, istället för att sitta och pilla i Photshop efteråt. Har man tur kan man bli så otroligt söt som jag nedan. Ser ut som att jag springer ärenden, med mössan i handen, åt en äldre man som slår mig med käpp och låter mig dela matskål med katten. Just sån ser jag ut. Men söt. 
Det blir kallt, men inte så kallt, när jag sitter och röker cigaretter på mitt rum, lutad över Dagens Nyheter, med öppet fönster. Jag har lite hungerkurr i magen men är som vanligt för lat för att äta frukost. Istället kaffe, kaffe, kaffe.
Jag skickar några SMS och får svar. Jag läser tidningarna och bloggarna och mailen och myspacen. Jag rotar runt, överväger ytterligare en kopp kaffe. Så småningom ska jag försöka skriva lite, textkritik den här gången, jag är hopplöst sen. Redan igår lämnade jag in Punkt.Se-krönikan som kommer på fredag, jag får panik om jag rör mig för nära deadline. Det slog mig egentligen redan när jag gick upp i morse hur skönt det är just nu. För jag gick upp, fixade det där berömda kaffet, hämtade den där DN, du vet, och sedan gick jag och la mig igen. Inte för att det är söndag utan för att det är onsdag och för att jag får, kan, och har en situation där det här är möjligt just nu. Det gör mig själaglad. Samtidigt puttrar självhatet inombords och jag undrar varför jag inte gör mer av det jag tycker är så roligt och håller så högt, varför jag inte skriver mer, varför jag inte presterar mer än jag redan gör, det är min lathet, min bekvämlighet, min oförmåga att fokusera utan att någon siktar på mig med pistol.
Men bra mår jag ändå, överlag, som en liten unge som inte har särskilt mycket ansvar alls.
Andra grejer:
*Min tjej är så jävla snygg. Ville bara skryta lite.
*Min vän Hannes har typ tagit över Stockholms-redaktionen på DN på rekordtid, han toppar typ dagligen, och alltid med bra texter.
*Andreas Ekström skriver en text om Johan Larsson, mannen bakom de stora bloggsidorna knuff.se, nyligen.se och intressant.se, och funderar över om Johan verkligen kan finnas eller bara är en uppdiktad figur för att de stora mediejättarna vill hålla sig underground. Den är ett måste att läsa.
*Vi ska göra en rockad här i kollektivet. Oscar ska flytta och Sveden ska flytta in.
*Det Ljuva Livet som blogg är FÖR fria sprutbyten för narkomanerna i Stockholm. Däremot är Det Ljuva Livet som blogg i grunden EMOT den drogliberala hållning som mer och mer kommit att bli en självklarhet hos unga liberaler. Det Ljuva Livet som blogg har dock inget emot vare sig brukare eller missbrukare som sådana, oftare än inte älskar vi dem som vore de våra föräldrar och vänner.
*Kvällens klubbtips för den klubbsugne är klassiska kombon Babasonic-HJÄRTA-GustavGelin. Känns som ett fenomen lika Stockholmskt som någonsin Nacka Skoglund. Typ.
*Det nya, den fetaste feta, trendigaste tuffa, är att skriva saker i asteriskform såhär. Det spås bli den nya bloggflugan. Eller också inte. Men jag hade lust så vafan?
Jag sitter vid datorn och lyssnar på Laaksos nya skiva, "Mother am I good looking?", och det händer igen, det där som jag hela tiden söker, redan i första låten, "Worst Case Scenario". Jag får magont som av ångest och kärleksbekymmer och olycka men eftersom det bara är musik behöver jag inte vara rädd. Istället tar jag in det, det är jag mot rös, och låter Markus Krunegårds röst ta över innanför skallbenet. Jag älskar Laakso, älskar att de tar mig tillbaka till pubertet och rätt in i alla de stora sentimentala patetiska känslorna och slår undan mina ben och gör mig knäsvag och bygger klumpar i halsen och vräker omkull mig på golvet och pressar fram allt det där larvet som jag är så bra på att stänga av till vardags. Herregud.
Det är natt och jag sitter och tittar på när Robin spelar Grand Theft Auto San Andreas. DN dimper ner tidigt, redan vid kvart i två, och jag läser. Jag fastnar vid några rader om vårdbudgeten. Jag kan inte låta bli att citera. Det är ett par meningar där som jag upplever som ganska talande för vad alliansen vill åstadkomma med sin inverterade fördelningspolitik. Riksdagens utredningstjänst har räknat på effekter av den föreslagna politiken och "Resultatet är att en förmögen familj med två höginkomsttagare i villa i Djursholm tjänar 272 000 kronor per år. Medan en arbetslös som tidigare hade 24 000 i månaden i lön går 3000 kronor back." Såvitt jag förstår stämmer de där uträkningarna och den enda invändning man kan ha emot konstaterandet är väl att det heter på Djursholm, om de som bor där får välja. Jag beklagar, å DN:s vägnar, den kränkningen.
Jag kan inte säga så mycket mer än exakt det min flickvän utbrast på MSN nyss. Shit. 21 döda, minst, och åtskilliga skadade. Varför blir det alltid såhär? Igen och igen och igen. Jag tycker det är obehagligt.
EDIT/Uppdatering: 33 döda är det nu. Kul.
Per Nuder får mycket utrymme i den här artikeln och jag instämmer i väldigt mycket av det han uttrycker. Jag menar, precis som Per, att slopandet av förmögenhetsskatten och omvandlingen av fastighetsskatten till kommunal avgift handlar om ideologi och inte om samhällsnytta. Det handlar om att premiera de som redan har det gott, här kommer belöningen, prisa Anders Borg, de rika ska bli rikare, ska i mindre mån skattas efter bärkraft. Just så.
Det finns de vanliga högerargumenten förstås. Att ökade vinster, att möjligheten att bli svinigt rik, att mindre skatter, per automatik gör Sverige till ett mer framgångsrikt land, ett ställe där det lönar sig att investera kapital, ett ställe där jobben kommer för att företagarlusten är så jävla stor. Men det vete hundan ändå.
Det startar ju inte direkt för få nya företag i Sverige. Det är som att säga att det finns för få svenska bloggar bara för att det finns så många man inte gillar. Det startar vansinnigt många nya småföretag. Problemet är väl att idéerna ofta är så jävla dåliga. Problemet är väl att det ofta handlar om vad företagaren vill sälja snarare än vad konsumenten vill köpa. Så då läggs de ner. Tjofräs, vem bryr sig, varför är det så rätt att vara egenföretagare och så fel att vara löntagare?
Och vinsterna. Är de för låga? De brukar ju slå nya rekord varje år och kommer de ägande tillhanda i stora volymer. Oh well, jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte, jag borde vara tyst, för jag orkar inte.
Det är fördelningspolitik de sysslar med, inverterad sådan. Varje skattesäkning finansierad med avgiftshöjningar och socialförsäkringsreduceringar är konkreta fördelningspolitiska åtgärder som gör skillnaderna allt större. Klass mot klass, fast ur Svenskt Näringslivs perspektiv, ska striden stå. Känns ju döhärligt hörninini.
De där nystartsjobben som ska finnas istället för friåren och istället för plusjobben och istället för allt annat är väl toppen? Eller ger de ett faktiskt sysselsättningsminus på 30000 jobb? 50000 jobb? 75000? Men det handlar om riktiga jobb säger de. Trots att det inte gör det i större utsträckning än tidigare. Skillnanden är bara att insatserna flyttats, det handlar fortfarande om en typ av åtgärd där stat betalar företag (genom slopade avgifter) för att sysselsätta arbetslösa. Kommer dessa få riktiga anställningar sedan eller kommer företagen hålla sig med de superbilliga långtidsarbetslösa? Jag tror på det senare men det återstår väl att se.
Fan, jag orkar inte, jag kan inte hålla fokus, jag är osaklig och dumdristig för det sköljer över mig med sådan kraft att jag inte förmår hålla isär begreppen. Jag vet bara att det känns åt helvete.
Jag är alldeles utmattad. Vi vaknade bredvid varandra imorse och låg kvar just så ganska länge, jag gick upp en vända och bryggde kaffe och drack vatten och åt en huvudvärkstablett, senare en till, mest låg vi still, tysta. Men vi släppte i alla fall in solen och trots huvudvärken var det fint, för det var så underbart varmt och vackert, det är en oomkullrunkelig sanning att sommarvädret gör en lyckligare. Så till slut spelade vi fotboll, tre mot tre, på en liten gräsplätt och det var roligt, det är alltid roligt, jag vill alltid spela fotboll, alltid.
Igår åkte jag till Street, träffade Maya och språkades en stund, drack ett par öl, träffade Buster, pratade lite, lyssnade på när han och hans vän läste hans underbara texter, sedan gick jag själv upp på scenen och läste ett kapitel ur en grej jag håller på att skriva. Det var asaläskigt och jag läste förstås för fort men det var rätt kul samtidigt, skönt att pressa sig själv till lite obehagliga saker, skönt att ha folk framför sig som tyst lyssnar till vad jag säger, vad jag skrivit. Sedan skyndade jag till Snotty där jag hetsåt en kalasgod omelett och tillsammans med Sebastian spelade skivor fram till klockan ett. Vi avslutade med Hanson de Wolfe United, det funkade det också. Vid stängning kastar vi oss till ACE och väl där dansar jag en del och har i allmänhet jävligt kul. Kvällen avrundas och jag möter upp finaste flickan och tar henne hem till mig. Sedan sov vi och sedan hände allt det där som står i första stycket och nu sitter jag här, helt utmattad, av sol och fotboll och kärlek och bakfylla, och trivs rätt bra. Samtidigt försöker jag förgäves finna fräscha tankar till nästa Punkt.SE-krönika. För det vore ju tråkigt om jag bara skrev en, och sedan aldrig mer kunde prestera, himla tråkigt.
Jag pratade med min pappa nyss, jag har dragit mig lite för det, men är förstås tvungen att berätta för honom att jag skriver krönikor nuförtiden. Det är en typisk sådan sak som imponerar på honom. Min farfar, tillika namne, och pappas pappa, skrev för Norrköpings Tidningar under större delen av sitt liv och min far tycker att det är väldigt stort att publiceras överhuvudtaget. Så jag ringde, bävade, ibland kan han inte riktigt hålla fokus, när han är som mest sliten. Nu var han dock väldigt närvarande och lät riktigt fräsch, förhållandevis naturligtvis, och skarp. Han blev överväldigad sa han. Jag blir så glad när jag gör pappa glad för det är så sällan han är det.
Sedan pratade vi skit om borgarna, pappa sa "fy för sören!" ("det är skåningarna som säger så men jag gillar uttrycket") och att de äcklar honom. Han skrattade och sa att han minsann var så nöjd nu när också han får råd att ta del av hushållsnära tjänster. Äntligen, sa han, och jag tycker så mycket om hans torra, råsyrliga, ironier. Egentligen: Jag tycker så mycket om honom PUNKT. Det var väl ungefär det.
Idag läser jag på Street, under oövervinnerlig nervositet, några skönlitterära stycken och sedan åker jag i ilfart till Snotty för att spela skivor. Jag skulle älska att se er där, för det är så varmt och så skönt och jag vill så gärna vara med er.
Det blir som en liten kyrkogård i mitt bokmärkesfält, när bloggar dör, eller sakta slutar pulsera. Jag förmår inte ta bort dem, istället har jag satt en så kallad avskiljare ovanför, strecket markerar gränsen mellan levande och död. Därinunder hittar du Sigges gamla blogg och hans bloggvärldsblogg och Alex Schulmans Stureplansblogg och gamla Roggie-bloggen och Elin Alvemark och Katrine Kielos och Disco Ball Night-bloggen och jag vet inte, jag var tvungen att addera ytterligare en idag. Det är Margret som dör, även om hon vad det lider återuppstår på annan plats är det ytterligare en död. Precis som gamla LAFS-bloggen. Och jag vet inte om jag ska slänga in Dåligt Smink i kistan också sedan hon gått över till Rodeo-bloggande. Jag vet inte, det är ingen fara, men det känns liksom lite sorgligt.
Kurt Vonnegut är död. Han skrev Slakthus 5, som kanske är min favoritbok alla kategorier. Jag beklagar det som fan. Även om jag inte läst en Vonnegut-bok på flera år känns det lite som när Ed McBain dog häromåret. Det är ändå en av de som jag verkligen tagit intryck av när jag läst, McBain med sina lyriska New York-rader och enkelhumoristiska poänger. Vonnegut i sin tur, på en kanske annan litterär nivå, blandar en hjärtlig cynism med det absurda och överunderfundiga och han räds inte tramset i allvaret. Att inte rädas tramset i allvaret är väldigt stort. Som sagt, som alla kommer att säga, så kan det gå.
Jag är lite nervös, hela grejen med första texten och den där bilden som ska vara bredvid, och känslan av att jag själv brukar pissa till höger och vänster på folk som skriver i tidningar och nu själv står där redo att kissas på men det känns överlag bra, det blir bra, de är så snälla mot mig och ger feedback på texten och ringer och frågar vad jag tycker och så. Jag gillart. Jag gillar att det är sol också, och snart stiger den ännu högre, typ imorgon, och det blir varmt på riktigt för första gången i år, jag har längtat sedan det var riktigt varmt sista gången förra året. Jag dör varje vinter och i april börjar jag leva lite igen.
Så idag då, jag är lite trött, håller på att försöka få ihop en ny text, en skönlitterär sådan, till lördagen, det går, men det går för långsamt, jag kanske inte vill bli klar innerst inne för jag inte vill utsätta mig för public scrutiny med en sprillans text som ingen läst och berömt, jag kommer vara ganska rädd där när jag står inför en publik och ska läsa högt. Det kommer att göra ont, men skönt ont, skönt. Jojomen.
Hörrninini. Jag ska börja skriva krönikor i Punkt.Se varje fredag på temat nöjes- och uteliv. Det känns jätteroligt och redan nu på fredag, den 13/4, kommer den allra första texten.
Då finns det chans att sucka och säga att fyfanihelvete, han är så jääääävla mycket bättre på bloggen. Eller tvärtom, äntligen skriver han något roligt. Eller alternativ tre, ni läser det inte ens.
Oavsett vad så är det helt okej att säga grattis. För åtminstone jag är glad över det.
Sådetså. Och såhär kan det se ut, i utelivet, om ni undrar..jpg)
När Hermann Dill mailar en bloggutmaning svarar man naturligtvis. Och då låter det såhär:
Tio första
Första bästa kompis: Dan A i Eskilstuna.
Första bil: Jag kommer nog aldrig äga en bil.
Första kärlek: Matilda på dagis i Eskilstuna.
Första husdjur: Marsvinet Kalle.
Första semester: Typ till Norge tror jag, med mamma och mormor och storebror, det var fint, det var lyckliga dagar på campingar.
Första jobb: Första riktiga jobbet var på Postens gruppreklamcentral i Uppsala där jag sysslade med bladning, det vill säga fyllde på reklam i maskiner som viker reklamen. Det var inte oerhört stimulerande direkt.
Första köpta skiva: Technotronics - Pump up the jam: The Album var nog den första skiva jag själv betalade för.
Första riktiga kärlek: Mimmo.
Första piercing: Vem fan tror du att jag är?
Första konsert: Mora Träsk, gissar jag, från höften.
Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Öl, i lördags på ACE, tror jag, men minnena är lite vaga.
Senaste bilfärd: Till Uppsala med Kalle F.
Senaste filmen du såg: Epic Movie
Senaste ringda telefonsamtal: Till Hannes. Han svarade inte. Innan dess till Sebastian. Han svarade
Senaste bubbelbadet: På Centralbadet för snart två månader sedan.
Senaste spelade cd: Jag lyssnar aldrig på CD-skivor, de står bara här och tar plats, men jag spelade skivor i lördags på Berlin och den senaste jag minns att jag spelat är Sin with Sebastians "Shut up and sleep with me".
Senaste kyss: Med min kära flickvän, i söndags.
Senaste gången du grät: Jag vet inte riktigt men jag tror att det var på ACE för ganska exakt ett år sedan, det var inte ett dugg snyggt.
Senaste måltiden: Två fläskkotletter, en burk majs och en burk champinjoner, för dryga timmen sedan, mycket gott och mycket sunkigt.
Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Tror fan inte det.
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Njae.
Blivit kär vid första ögonkastet: Inte riktigt men nästan.
Fastnat med blicken i någons urringning: Det gör jag dagligen. Hela tiden. Överallt. Jag vet hur patetiskt det är.
Fått ditt hjärta krossat: You bet!
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Jag tror inte det faktiskt. Snarare tävrtom i så fall. Älskat utan att tala om det tillräckligt tydligt eller ofta.
Haft ett one night stand: En eller annan.
Busringt till någon: En miljard miljon gånger.
Sju saker du har på dig just nu
1. Svarta strumpor.
2. Blå jeans från TopMan.
3. Vit och ljusblårandig skjorta från Myrorna.
4. Boxerkalsonger från Kappahl (skitfula).
5. Mörkblå V-ringad tröja som jag fått av Robin.
6. Nyckel hem.
7. Plånbok.
Sex saker du gjort idag
1. Druckit asmycket kaffe.
2. Blivit fotograferad.
3. Redigerat text.
4. Påbörjat en novell.
5. Skrivit det här inlägget.
6. Fått handskrivet och otroligt trevligt brev från min käraste. Bara för att, bara sådär. Det du!
Fem favoritsaker utan rangordning
1. Datorn.
2. YSL-skjortan.
3. Cigarettpaketet.
4. Mobiltelefonen.
5. Sängen.
Fyra personer du kan berätta allt för
(Kan man berätta ALLT för någon? Jag vete faaan, alltså, men okej, utan inbördes rangordning, utan att vara de enda.)
1. Robin
2. Sebastian
3. Hannes
4. Kalle
Tre val
Blått eller rött? Rött!
Sommar eller vinter? Sommar!
Choklad eller chips? Choklad.
Två saker att göra innan du dör
1. Skriva en roman som blir publicerad.
2. Få barn.
En sak du ångrar
Att jag varit elak mot så många människor så många gånger.
Jag passar vidare utmaningen till, hmm, fan vet, Ania så klart, och Daniel Åberg eftersom hans är den senaste bloggen jag lagt till i bokmärkesfältet.
Jag kom att tänka på min pappa blandmissbrukaren nu och hur han då och då brukar kalla de narkotikaklassade läkemedel han äter för Seppofan-tabletter. Jag tycker, mitt i allt, att det är väldigt roligt.
Jag har aldrig i hela mitt liv, såvitt jag kan minnas, smörjt in mig med hudkräm eller handkräm. Jag har då och då tryckt på cerat och lypsyl och sån smörja på läpparna, men aldrig hand- eller hudkräm. Det har ändå gått utmärkt för min hy, den har mått så fint och sett så ung och fräsch ut. Så kommer då den senaste veckan och vindpinade händer tvättas med alltför billig tvål alltför många gånger och plötsligt, bara sådär, torr som fnöske, fnasig och frasig och narig, som på en gammal man, någonstans i 35-årsåldern (ja, SÅ gamla ser de ut). Jag är chockad, upprörd, tillintetgjord, förtvivlad. Vad hände med den evigt unga gossen med flickhänderna, han som skulle ha sin storhetstid precis just nu när alla andra ser slitna och trötta ut? Han är försvunnen. Är det nu det börjar? Kommer jag snart att bli rejält fet och flintskallig? Kommer jag att bli tretton år äldre under de närmaste veckorna? Jag vet inte, men jag kan inte sluta tänka på det. Så frågan är om jag ska rida ut vågen, så att säga, låta torrheten finnas där i väntan på att kroppen, som den alltid har gjort och bör göra, återhämtar sig och gör mig L'Oreal-fin igen på egen hand. Eller, ska jag, gud förbjude, konsumera produkter för att hålla mig ung och len? Allt handlar om huruvida det är för sent eller ej. Hjälp mig. Jag håller på att dö, eller åtminstone förtvina.
När intellektuell medelklass gång på gång prisar och gläds åt saker som är icke-medelklassiga gör det lika ont i mig som när idioterna pratar om saker de tycker är härligt osvenska. Det känns så dumt bara. Det gör mig ont.
På lördag är det alltså så att bland annat jag läser högt för alla som vill lyssna på Street Ord och Text. Det blir inte bloggprosa utan kortare skönlitterär prosa, exakt vad har jag ännu inte klart för mig men tanken är den att jag ska ha ett nyskrivet litet stycke att stoltsera med. Vi får se hur det går. Du kommer väl?
Just såhär bra går det med mitt lilla skönlitterära projekt idag (och igår och du vet, för det mesta):
Jag lutar mig bakåt och fastnar med blicken på de vita rören i taket, följer dem med blicken och låter den vilsamt panorera fram och tillbaka längsmed rören. Det rinner vatten däri och ibland, när någon av grannarna sätter igång diskmaskinen eller tvättmaskinen eller kanske tappar upp ett bad, rycker det liksom till i rören. I min fantasi är det avloppsrör, bajs och kiss och gamla tamponger, men i verkligheten vet jag att det bara är rent vatten, det är tur det för det var inte alls länge sedan ett av dem började läcka, droppa stora droppar på golvet, hade då avföring funnits med i leken hade det gått från att vara en besvärlig grej som behövde åtgärdas till att istället vara bland det vidrigaste jag varit med om.
Just nu saknar jag nästan ingenting och det är också en ganska underlig känsla. En nöjdhet som infinner sig, då och då, och man bli tom för att man inte strävar. Jag vet förstås att det här är något som bara upplevs då och då och att jag snart är tillbaka i all den längtan som gör att man överhuvudtaget tar sig framåt men någon timme här eller där är man alldeles tom för att inget lockar. Det slår mig nu att hålet på min sko växt sig allt större de senaste dagarna och att jag verkligen behöver göra något åt det. Det längtar jag efter. Lagade eller nya skor. Det är väldigt konkret.
Jag känner skammen komma krypande lite, för jag vet ju med mig, jag har glömt en räkning, med flit liksom, eller, jag har med flit trängt bort tankarna på att betala den, och nu kommer jag att bli tvungen att vänta tills nästa månad, med dyr påminnelsetaxa och sån skit.
Ett av rören har ingen isolering utan hänger där i kopparfärg och just det röret är nyast av dem alla och just det röret skakar mer än de isolerade och just det röret stjäl uppmärksamhet från alla andra rör. Det låter sig inte glömmas bort. Jag tycker att det är det finaste av dem alla, trots att det väsnas och lever om, i taket, på undervåningen, i världens sunkigaste lägenhet som är vår, där jag bor där jag trivs och där jag knullar och sover och saknar och stör.
Lördagskvällen var inte dum, jag och Gustav spelade finfint på Berlin, jag hade aldrig varit där förr och det visade sig vara både osannolikt litet och väldigt väldigt trevligt. Sedan bar det förstås av till ACE, min vana trogen, där garderobiären var lika älskvärd som någonsin, jag har en fantastisk relation till honom, han är den enskilt trevligaste garderobiär jag träffat på. Lite dans, lite dryck, lite av varje, några cigaretter för mycket och sedan tunnelbana hem. Har varit ute onsdag, torsdag, fredag och lördag och är självklart rätt matt vid det här laget, till råga på allt har jag mycket jag måste ta tag i och väldigt lite jag har tagit tag i. Veckan som kommer känns både stressande och rolig.
I en annan del av världen har allsvenskan i fotboll dragit igång och matchen mellan Elfsborg och Malmö var förbannat bra. Det kändes som en riktig match, inte som en fulsvensk allsvensk tristmatch utan en riktig jävla omgång, med bra spelare nästan överallt på planen. Jag är pepp och hoppfull.
Jag skulle så oerhört gärna skriva något bra här just nu men jag har textkritik att skriva, jag har en annan grej att skriva och jag har en tredje grej att skriva till en uppläsning på Street nästa lördag. Den ska jag berätta mer om snart. Så tillsvidare får man här hålla till godo med dumtrista dagboksinlägg av en lätt frustrerad ung man som hatar sitt sätt att uttrycka sig.
Ikväll glor jag på relativt nya tevefilmen Cracker på fyran. Jag tror det kan bli jävligt BBC-bra.
Var på releasefest för nya Chrysler-skivan igår, på Allmäna Galleriet, och det var jävlarimig en riktigt trevlig spelning. Sedan några hetsiga ståuppöl på sunkhaket Teodoras följt av någon timme på dyra Neo, där sällskapet tvångssplittrades när vakterna först släppte in mig och flickvännen men sen var mindre tillmötesgående mot resten av sällskapet. Då hade vi redan hostat upp hundratjugokronorsinträdet och vill ha någon valuta för pengarna, så vi stannade en stund. Och så hem, förstås, hem till sängen.
Idag har jag inte presterat nämnvärt mycket, trots att jag har så mycket jag borde ta tag i, det hopar sig. Ikväll spelar jag och Gustav skivor på Snotty från nio till ett och imorgon blir det samma procedur samma tid fast på Berlin istället. Det hela blir jävligt utmärkt och kallas "Vi som aldrig sa Horace!".
Plus att jag fått ett uppdrag jag tycker ska bli väldans skojsigt. Mer om det vid tillfälle.
Vi kan väl mötas ikväll där ute i natten du och jag över en öl eller white russian eller vodka tonic eller nåt och så kan vi prata och kramas och kanske dansa och så och så låter vi vårt kalla vårstockholm liksom skölja över oss och penetrera våra huvuden. Vi gört. Ses.
Tidningen Stureplan och kanske framför allt webben Stureplan.se är enorm, större än någon väntat sig. Folk från hela Sverige följer och älskar och hatar allt som skrivs och varenda bild som tas. Nästan alla förhåller sig på det ena eller andra sättet till Stureplan.se, det har faktiskt blivit just så. Detta beror till stor på att Alex Schulman varit den profilerade frontfiguren och bossen, despoten, härskaren. Utan honom hade det möjligen också kunnat bli en succé men inte en tillnärmelsevis lika stor. Så är det bara. Hans dagbok/blogg drar sisådär 9000 - 11000 unika besökare om dagen. Nu slutar han. Det känns snöpligt på något sätt, själv har jag gått från att inledningsvis avsky honom till att motvilligt gilla honom till att fullkomligt berusas av hans bästa texter. Jag undrar vad som lockar honom och lillebror Schulman bort från konceptet Stureplan. Oavsett vad hoppas jag få följa hans dagbok i något sammanhang också framöver, han är skicklig stilistiskt och blandar konsekvent det uppriktiga med det absurda och ibland rent fiktiva, alltid med flytande gräns, det är prosa att ta på allvar, prosa att läsa som just prosa. Det är himla fint, helt enkelt, det där.
Det är förstås en liten skandal att Donnie Donut inte uppmärksammat det här. Men, okej, han kan inte dra hela lasset ensam, jag förstår det, och därför blir det istället jag som ger er CloverGtv. Det är allt du behöver, den traditionella apparaten kan du med gott samvete kasta ut, CloverGtv ger dig den allmänbildning, populärkultur, samhällsanalys och udd du behöver. Tyvärr kan jag inte bädda in något material därifrån men jag råder dig att bumsfilibabba klicka på länken och njuta av UGKs väg mot världsherravälde. Älskart.
EDIT: Jag hittade ändå en fin liten grej att embedda från CloverGtv. Här freestylar han på klubben. Jag gillar hur han aldrig någonsin tycks bry sig om de sina skavankerna som framträder här och där i rimstrukturen. Han är chefen helt enkelt.
Plus att han i dessa videoflashsupermobiltider ändå tycker att bilder är grejen. Han säger på en låt på en skiva jag minns inte vilken följande (fritt ur mitt dåliga minne):
"I've got a brand new phone, 'cause I'm a true nigga, when you call me up I can see your picture." Där snackar vi bling på hög nivå.
Här sitter jag och smeker tangenterna i maklig takt, dricker svart kaffe i frenetiskt tempo och frekventerar bloggar och tidningswebbar lagom fort. Jag är lite nervös, lite stressad, vill vara till lags just nu, inte bara vara, och det är ju som det är. Utanför fönstret blänger kallsolen stint på mig. Tvätthögen skriker att den vill lyftas från golvet in i maskinen i trettio- till sextiogradiga bad, gärna med sköljemedel som doftar äppelblom. Golvet vill bli torkat och fönstren gärna putsade, disken diskad och den havlgamla maten slängd. Men jag säger NEJ. Glöm det. Här sitter jag och smeker tangenterna i maklig takt och förvägrar mitt hem all tänkbar omtanke. Där fick du lägenhetsjävel. Jag får inte ihop det omtalade livspusslet och det är inte ens borgarnas fel, det är mitt eget.
De ska förresten ta bort fastighetsskatten nu som utlovat, och förstås förmögenhetsskatten, som utlovat, och de har grisat ner kollektivtrafikpriserna, som utlovat. Det är inte så mycket de här enskilda reformerna som stör mig som det är den totala avsaknaden av reformer som hjälper andra än de välbeställda mer konkret. Jag är osaklig som fan nu men jag ser bara hemlösa och missbrukare och fattiga och kriminella och utsatta och insatta och smutsiga som får det lite sämre hela tiden ingen som får det bättre, i alla fall inte tack vare allianspolitik. Men men, skitsamma, jag orkar inte.
Jonas Thente har börjat blogga på DN. Det är trevligt tycker jag. Och eftersom DN är så liten och jag är så stor så vill jag uppmärksamma läsarna på att här finns något nytt, något trevligt. Varsågod att klicka. Han är skicklig, Thente, det är han.
Kom så går vi och lägger oss och låter glöden från den destruktivitetsromantiserade ciggen ge oss det enda ljuset, kom under lakanet på natten och svettas till mina snarkningar, kom låt oss slita i täcket från varsitt håll, kom känn stanken av min morgonandedräkt när vi stiger upp, kom. Kom så bara känner vi hur det syrefattiga rummet kväver oss långsamt, kom se mig i kalsongerna när jag hämtar vatten och kaffe till mig, inget till dig, har med mig DN och aldrig frågar vilken del du föredrar utan själv väljer först och lämnar dig med typ Ekonomi. Kom. Kom hör mig hosta rossliga slemklumpar precis intill ditt öra, kom se mina gulnade tänder alldeles nära ditt ansikte, kom känn mina kalla händer kalla fötter på dig. Kom nu, för jag tycker så mycket om dig. Kom se mig huttra när du öppnar fönstret, kom lägg dig bredvid mig så vänder jag dig ryggen för att det är bekvämare för mig, kom var här på mina villkor och stå ut med hur jag är så ska jag försöka ta vara på det. Kom rid ut mina huvudvärksexplosioner på bakfyllan, kom se mig vingla nerför trappen, kom hör mig prata strunt och aldrig äta frukost, kom upplev hur jag aldrig bjuder på något gott aldrig gör något särskilt, kom, snälla kom, ändå.
För den som oroat sig över att jag skulle ha misslyckats kan jag glatt meddela att nej, det är ingen fara, jag klarade att bli full igår också. Både jag och Sebastian tyckte att vi spelade helt utan känsla och sämre än på länge och att "alla vi känner" plötsligt var väldigt få och att det mesta var skit men många sa emot oss och påstår att de hade trevligt så jag antar att vi får lita till dem istället för att fullkomligt förlora oss i självhat. Ett är säkert i alla fall, vi brukar vara bättre, och nästa gång kommer vi att vara det igen.
Jag dricker stora mängder Loka-plagiat från Ica idag och tänker på saker, ganska stora och livsavgörande saker, och det värker till i huvudet, som om en säkring kanske gått, för jag är lite rädd för livet ibland och allra mest när jag har tid att vara det. Det är då det börjar klia på kroppen och man röker extra många cigaretter för att lugna livliga nerver.
Ovanför datorn sitter alltid en bild på Micke Dubois iförd Svullo-hatten och om inte det påminner en om att det är jävligt svårt att må riktigt bra riktigt länge så vet jag inte vad som gör det. Man kan, och får, väl? vara liten och svag och klen även om man egentligen är omgiven av saker som gör en glad, av kärlek och vänskap och ja, du kan ju tänka dig själv, vad som helst, man kan svikta ändå, känna att ens knän nästan ger vika. Och sedan, antagligen för att så mycket är så bra, är man plötsligt stark och stor och tillfreds igen, det är intressant, hur man går omkring och bara är vanlig och trevlig och trygg och trivselorienterad för att sedan, plötsligt en sekund, rasa ihop och helt sakna hopp, och sedan bara reser man sig och går vidare. 
Som en sån där gammal leksak som står upp, kanske en Pluto-hund, och så trycker man på knappen under och gör snöret i hunden mjukt och kvar blir en liten hög med pinnar och så släpper man knappen och där är han igen, lika parant och ståtlig som någonsin.
Det Ljuva Livet är Eric Goesta Roséns rapporter från ett snårigt universum.
Eric Rosén är redaktör på Dagens Arena, skriver mest om politik men också om teve, musik och film.
Kommer alltid brinna extra för frågor som rör klass, kriminalvård, skola och jämställdhet.
