Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 2/11

Jag kanske inte har varit tydlig nog? Stockholm är jävligt kul. Men. Det handlar inte om att gå ut freda’lörda’ för att sen sitta hemma på rummet i en vecka och grina. Då blir det inget särskilt. Då blir det gement hela skiten. Vardagskaramellerna är minst lika viktiga. Häng på Berlins lyckliga måndagar eller Hermann Dills balladtisdagar på Snotty är perfekta kvällar förgyllda av öm låtromantik. En skön kontrast till att rasa in i varandra vid halv tre i Debaser-kön.
Kanske är lockelsen för barhäng inte lika stor för den ivrige singeln, längtandes ut i natten efter nytt hett blött kött, jag vet. Men tre- och femklubbarna gör knappast bort sig på veckodagarna heller. Ace-arkitekten Daniel Öhrn håller i Vita Barens onsdagar tillsammans med olika gäster. Där kan den som blivit för gammal för Baba Sonic (om man nu kan växa ifrån storbolagsindie?) - men ändå inte åldrad nog att bry sig om morgonväckarklockor - hänga gäng i centrum med gott samvete. På torsdagen börjar typ helgen varför det finns nån triljon bra ställen att välja mellan denna veckoslutets första dag. Det enda som egentligen hindrar sjudagars bar- eller klubbnärvaro är den trista backupen från tunnelbanan. Tidtabellen är redan provocerande restriktiv som den är och tyvärr vill många korta den ännu mer. I september beslutade politikerna sig ändå för att inte stympa nattrafiken ytterligare men som jag ser det måste de gå längre. Stockholm har ett grymt utbud och så vill jag att det ska fortsätta. Då vill jag se SL utöka, sätta in fler tåg, låta oss åka tuben hem också klockan två eller tre natten mot tisdag. Med bättre kommunikationer blir förhoppningsvis nattbio, fik som stänger sent och möjligheterna att äta god mat efter midnatt också fler. Då kan en fin huvudstad bli ännu mer levande och vacker. Mer violett.