Jag skriver sällan om min mor. Nästan aldrig till och med. Jag vet inte varför. Det är så svårt att sätta ord på hur jag ser på henne. Min pappa är lättare att skriva om. Att jag älskar honom trots hans fel och helvetiska brister. Jag kan skriva till hans försvar.
Min mamma har jag ju helt andra känslor för. Jag älskar henne okritiskt och intensivt och jag skäms bara för att jag inte visar henne det tillräckligt. Jag ringer för sällan. Jag lyssnar för dåligt på henne. Jag visar henne inte uppskattning och jag säger aldrig till henne att jag älskar henne, att hon är och har varit en fantastisk mamma. Jag gör aldrig det där och det är för jävligt. Jag vet nämligen att hon skulle behöva höra det.
Min mamma är en sådan kvinna som gärna gör ner sig själv. Som tar på sig skulden. Som ibland förminskar sig mot sin vilja när någon trycker ner henne. Hon har varit intensivt mobbad som liten och det har satt sina spår. Alltså borde jag vara extra noga med att få henne att förstå hur jag känner för henne. Att hon räddar mitt liv genom sin blotta existens. Att jag litar på henne till fullo. Att jag imponeras av henne något enormt. Hon är nämligen, samtidigt med de självförtryckande sidorna, en oerhört stark person. Hon har klarat sig igenom relationer till missbrukare, idioter, missbrukare och idioter. Hon har klarat sig igenom ekonomisk misär och svår mångårig depression. Hon har rasat ihop och rest sig. Jag högaktar henne.
Man tar lätt mamma för given. Det är för jävligt men det är också en del av det fantastiska. Jag har växt upp under halvdassiga förhållanden, ekonomiskt ruttna sådana, problematiska och fyllda av skit. Trots det har jag alltid, alltid, känt mig väldigt älskad. Trots det har jag alltid, alltid, vetat att mamma ska finnas där för mig oavsett vad som händer. Det har gett mig en grundtrygghet som jag alltid kommer ha och ha nytta av. Det har gett mig ett självförtroende som jag alltid kommer att ha nytta av. Det har också då gjort att jag tar henne lite för given. Eftersom hon gett mig den känslan, att hon alltid finns där. Det är underbart för mig men har säkert kostat för henne.
Mamma har alltid varit självuppoffrande. Barnen viktigast. Barnen viktigast. Barnen viktigast i världen. Inser hon ens hur viktigt det har varit i mitt liv? Den känslan av att alltid vara värd något aldrig vara värdelös aldrig vara ensam aldrig vara helt utlämnad alltid ha betydelse.
Samtidigt är hon en principfast kvinna som tar vilken strid eller diskussion som helst med nästan vem som helst. När någon stor, grov, fyllskalle besvärade min mormor och stod och slog på hennes dörr ringde inte mamma polisen. Hon åkte dit och kastade ut honom, beväpnad med pepparkar och knytnävar. När min mamma blev attackerad av en ilsken hund sprang hon inte därifrån. Hon tryckte ner näven i gapet på besten tills den gnydde, gnällde och sprang därifrån. Min mamma skulle inte dra sig för att diskutera människors lika värde med ett gäng halvfulla skinheads. Hon skulle tycka att det var viktigt att lyssna på dem och att förklara för dem hur det egentligen står till, hur hon ser på saken.
Jag vet att hon inte alltid mår så bra, är så glad, och jag hatar att jag värjer mig för det ibland. Det är inte min roll att trösta mamma, jag vet, men jag skulle vilja kunna. Jag skulle vilja kunna vara den som säger att det kommer att ordna sig, allt blir bra, för en gångs skull.
Jag kan inte tänka mig att någon skulle kunna tycka riktigt illa om henne. Jag tror, nog är det väl så? att de mina vänner som träffat henne tycker om henne. Jag tror att de alla skulle kunna vända sig till henne i egenskap av att de är mina vänner. Hon skulle lyssna för att hon bryr sig på riktigt. Hon frågar alltid hur det är med Kalle, hon frågar om jag hört något om hur det går för David nuförtiden (hon var så orolig för honom för tolv år sedan), hon blir uppriktigt glad när hon hör att Appel träffat en tjej han riktigt trivs med (hon har träffat honom typ tre gånger).
Jag vet att jag helgonförklarar väldigt mycket här och nu men det är så det känns när jag tänker på min mor.
Ju mer jag skriver om det ju mer jag tänker på det ju mer jag funderar så inser jag hur mycket jag älskar mamma och hur stor del hon har i att jag trots allt älskar livet. Tack. Jag önskar att jag vågade låta dig läsa det här, för det är vad jag alltid vill säga.
