Om pappa

Han har hunnit bli sjuttioett år gammal nu. Fyrtiofem år var han när jag föddes. Jag undrar hur han kan ha överlevt så länge. Jag har i princip ingen kontakt med honom längre. Vi hörs på telefon var tredje månad. Ibland är han verkligen inte något att prata med. Ofta är han så nervös över att ringa mig att jag tror han skrivit en lista med samtalsämnen som han då och då tittar ner på. Han andas tungt av kronisk bronkit och tänker illa av sprit och droger. Han vet att jag alltid förväntar mig att han ska vara knivskarp och intellektuellt stimulerande. Han tror det rättare sagt. Det där har jag gett upp för länge sedan nu. Nu är jag glad om han är vid liv. Det är det viktigaste för mig. Inte att vi hörs ofta eller att han tillför mycket i mitt liv men att han är levande överhuvudtaget. Jag ber till Gud varje natt att han inte ska dö. Varje gång min mamma ringer är jag rädd att hon ska säga ”Sätt dig ner” med allvarsam röst. Det gör hon alltid när någon dött.
Han gick från att vara en mycket svår missbrukare med enorm allmänbildning, humor och sylvasst intellekt till att vara en mycket svår missbrukare under tiden i fängelset. I början läste hann Schopenhauer och Colin Wilson i sin cell. De fick specialbeställa böckerna eftersom de inte efterfrågats på oändligt antal år. Han skrev långa brev till mig och han diskuterade ivrigt med mig. Han var till och med drogfri under något år. Herregud, vad han blomstrade då. Han var skrämmande genialisk, och det säger jag inte bara, i sina analyser av omvärlden. Han hotades vid tillfällen där inne för att han var för artig mot plitarna och sa tack när de låste in honom och sånt. Habit being so strong, som Carver skrev.
Jag vet inte när han av upp. Jag tror det var när den intelligente ekobrottslingen tillika mångmiljonären förflyttades. Han sa ofta att han inte längre hade någon att prata med om annat än trav, knark, brott och fitta. Han åkte dit i urinproverna och fick permissionerna indragna. Permissionerna som jag kommit att upskatta så enormt. Jag och min far, på restauranger och biografer, på promenader och i samtal kring liv och existens. Han är lika mycket en pretentiös nihilist som en Clintan-älskande flipperspelare. Eller, rättare, han var det. Nu är han. Jag vet inte vad han är nu.
Vi märkte ju alla att det inte skulle bli bättre när han kom ut. Fängelset gjorde inte mer än att låna ut telefonen till honom. Vad ska han säga? ”Hej jag heter pappa och jag behöver lägenhet. Jag är för närvarande skuldsatt, någon miljon sådär hos fogden, varav det mesta är skadestånd. För vad? Äsch, ett knivmord bara.”
Vi visste alla att det inte skulle gå så bra. På något sätt löste det sig ändå och isolerad i Torshälla sitter han och väntar. På vad? Att livet ska ta en ny vändning vid 65? Jag förstår så väl att kraften inte finns till att förändra sitt liv i hans situation. Jag lovar, jag förstår det. Men jag vill att han ska orka. Jag ville. Nu vill jag bara att han ska överleva. Jag ber till gud varje natt att han ska fortsätta leva och jag vågar inte sluta för än så länge hör han bön.
Mamma hälsar alltid från honom. Hon pratar med honom två gånger i veckan trots att de varit skilda sedan 1981. Det är min mamma han anger som närmast anhörig när han läggs in på psykakuten.

Det värsta är att jag inte kan förmå mig att älska honom ett dugg mindre bara för att han är så mycket mindre sig själv. Jag kan inte älska honom mindre trots att vi inte hörs, trots att han är grumlig i huvudet och trots att han inte längre erbjuder mig något intellektuellt utbyte. Jag kan bara fortsätta älska precis som jag alltid har gjort och en naiv liten del av mig tror att han kommer bli samma gamla pappa som lärt mig allt jag kan. Han som vi ringde, när jag var yngre, så fort vi ville kolla om något stämde eller inte. Han jag alltid ringde för att veta vad en film hette eller vad något hette på engelska. Han var helt otrolig, det är inte bara som jag säger, och jag önskar att han var det igen.


/Goesta