And that's why you should rent Hurly Burly.

En av mina allra närmsta vänner har diskuterat med mig om mitt självutlämnande kaskadkräksbloggande. Han tycker det är lite osmakligt. Han tycker inte om att jag blir en karaktär i en pågående självbiografi. Han är uppriktigt oroad över vad jag gör med mitt privata. Han säger att han inte vill veta mer än det jag kan säga till honom i ord. För jag berättar verkligen lättare i text. Otroligt mycket lättare. När jag skriver om min far och vår relation och hans öden och äventyr är det första gången många av mina vänner får höra något djuplodande om de erfarenheterna. När jag skriver om min saknad efter exflickvännen eller min desperation när jag ser henne är det också ofta först bloggen som får höra det. Det är intressant det där. Vad är det som gör att det är lättare för mig att berätta om det är 1000 personer som hör mig än om det är en enda? Vad är det som driver mig till att skriva utförligt om saker jag inte vill prata om? Det är ju egentligen underligt. Att hellre vilja vara naken och visa sin tvivelaktiga lekamen inför vilken bredbandsuppkoppling som helst än inför de man litar på fullständigt på. Vad beror det på? Finns där en falsk trygghet i att jag inte blir avbruten och att jag känner mig trygg i att uttrycka mig i skrift? Är det farligt? Gör jag mig till en parodi på mig själv? Blir jag Goesta och inte Eric hela tiden? Ger jag mer svärta för att den ger mig mer respons än glädjen? Det man inte säger rakt ut kanske inte ska sägas alls?

Jag vet inte. Men jag tror att jag vet. Jag tror att jag blir bättre av att skriva om det offentligt än att inte göra det. Jag har ju aldrig haft lätt att prata om saker. Jag har alltid omtalats som någon med den typen av integritet som gör att man inte tränger sig på. Jag har väl aldrig riktigt velat vara sån. Bara inte klarat av att dela med mig. Jag klarar det bättre nu sedan jag börjat skriva ut det. Jag avväpnar ju ämnets laddning i och med att jag skriver ner vad jag känner inför det. Plötsligt vågar vännerna fråga mer och jag berättar mer. Bloggskrivandet hjälper mig alltså att öppna mig i det vardagliga och mindre uppkopplade livet. Jag tror inte heller jag vräker ur mig extra mycket depressionstexter för att bli omtyckt eller för att få fler kommentarer. Jag tror att jag gör det för att det är skönt, för att jag tar lite udden av smörjan när jag gör den till något man får prata om och något jag erkänner att jag tänker mycket på. Jag tror att det är så.

Att jag mår sämre överlag nu än när jag började blogga för snart ett år sedan har med yttre faktorer att göra snarare än med själva bloggandet. "I went from telling noone to telling absolutely everyone" säger Robin Wright Penn i Hurly Burly om sin abort. Och hon gjorde det för att hon kunde och för att det kändes skönt. Jag tror att det är lite så med mig och min skit också. Jag hoppas det i alla fall.

/Goesta