bloggmongo 2006

Året 2006 kommer förresten bli året då bloggen blir den där töntiga midjeväskan som bara mongon fortfarande bär. Bloggen kommer varken ge uppmärksamhet eller Af Kleen-karriärer eller Manolo-uppköp. Bloggen kommer att bli det där som du hymlar om att du fortfarande har. Ingen kommer längre bry sig om vad mongo 1 tycker om Seinfeld-boxen eller vad mongo 2 och 3 drack på juldagen. Ingen kommer längre orka tycka synd om mongo-Goesta och ingen kommer längre fascineras av mongo-Aarons genialiska tankar och idéer. Bloggen kommer vara det gamla svarta och det gamla svarta är lika hett som Anna Järphammars Ikea-rumpa. Bloggen kommer, under 2006, fördjupa samhällsdebatten lika mycket som Ica-reklamen inspirerar David Lynch. Jag kommer fortsätta att vika ut mig och försöka hålla kvar läsare lika desperat som Robinson-Robban försöker klamra sig fast i kändissverige. Det kommer vara smärtsamt att se när jag bloggar med blåmålat ansikte och patetiskt försöker få uppmärksamhet genom att låtsas vara ett monster. Jag kommer utsätta mig för den ena olyckan värre än den andra för att ni ska fortsätta tycka om mig. Jag kanske byter adress till Life-gone-bad.com. Jag kommer göra mitt allra yttersta för att ni i alla fall ska välja mig ibland istället för att slösurfa på Gore Gallery. Jag kommer bli en av alla Pete Dohertys som inte är Pete Doherty. En av alla dessa mänskliga bilolyckor som inte har en inneboende genialitet att falla tillbaka på. Ni kommer se det hända och ni kommer sucka och vända bort blicken. Ni kommer tillbaka några gånger och tittar om mongot lever. Sedan tycker ni plötsligt bara att det ser äckligt ut. Ni kommer yra om förnedringsbloggande såsom ni yrar om förnedringsteve när Villa Medusa är som värst. Ni vet inte om det själva.

Det första steget i mongots förfall är att börja adressera läsarna direkt i texterna. Det vet ni redan. Det är som att jag ber er fortsätta. Det är ett desperationens grepp.

2006 är året då tidningarna och magasinen börjar bli en motreaktion på bloggen. Tidningarna tar till slut sitt förnuft till fånga och ratar texter där journalistens person bereds mer plats än reportagets/intervjuns objekt. Det är på tiden. Fanimig på tiden. Så då har bloggmongot i alla fall bidragit med något. För samtidigt som skribentens personliga, privata, utlämnande och patetiska sida är bloggens storhet är det lika ofta magasinets svaghet.

/Goesta