Jag glömde att rapportera de glada nyheterna från svensexan i lördags. Vi tvingade den blivande maken att gå upp i ringen mot svenska mästaren i 91-kilos klassen. Han boxade skiten ur David, med mycket små medel. Det var en fröjd att se en sina bästa vänner få smäll under kontrollerade former. David fick en spricka i ena revbenet men följde plikttroget med ut på krogen.
/Goesta
Var ledig hela sommaren. Gjorde ingenting annat än att dricka öl, white russian, rosévin och kaffe. Rökte oändligt antal cigaretter. Nu är det höst. Jag har börjat skolan, jag har börjat spela fotboll igen och jag startar klubb från och med imorgon. Plötsligt har jag blivit en mycket upptagen ung man. Hinner inte läsa min favoritbloggar, hinner inte skriva något vettigt till Det Ljuva Livet. Shit, I'm a busy man. Det var länge sedan.
Imorgon är det alltså premiär för The Tonight Show, på KGB. Idel 90-talslåtar. Jag är faktiskt nervös. Dels är jag orolig för att ingen ska komma. Dels är jag orolig för att jag ska paja stämningen med dåliga låtar och usel mixning. Hoppas det löser sig. Hoppas någon kommer!
Har sett lite hur etablerade skribenter-bloggarna redovisar sina kontakter med mediavärlden. Flera av dessa bloggar tillhör mina favoriter. Men varför skrev det ner det där?
Imorgon lovar jag att spela Sin with Sebastian - Shut up (and sleep with me) och Divinyls - I Touch myself. It's all sex.
/Goesta
På lördag är det dags. Jag börjar bli nervös redan nu. Visst är vi mycket bättre än Bulgarien, men när Hristo Stoitchkov är inblandad är det svårt. Jag älskar honom och tror på alla skrönor han slänger ur sig. Det här utdraget ur Aftonbladet bådar inte gott:
"Kvällen före har Martin Petrov, Atletico Madrids nyförvärv för 95 miljoner kronor, gjort en blek debut i spanska ligan.
Men förbundskaptenen försvarar landslagsstjärnan.
- Martin Petrov spelade mycket bra ut till vänster i Atletico Madrid. Tyvärr låg den sidan av planen i skuggan från läktaren och därför såg inte hans medspelare honom..."
Jag vet inte om det blir sol på lördag eller vilket vädersträck vänster-
kanten på Råsunda ligger i. Det kanske är till en nackdel för Sverige om det är i skuggan. För det känns som att Hristo använder en halvtimme om dagen att lära spelarna hur de ska hitta den osynlige Petrov. Som ett hemligt vapen.
Lagerbäck borde ägna minst 10 minuter av varje samling till att öva spelarna på att snabbt skifta blicken från solljus till skugga. Det kan bli avgörande.
/Aaron
..................................................................................
Det här håller inte längre. Jag är full flera gånger i veckan och om jag inte är full är jag vaken till 5 varje morgon och gör ingenting. Och eftersom jag är full så ofta så är jag trött och apatisk lika ofta. Jag har inga idéer längre. Har ingen aning vad jag vill göra och kan knappt tänka överhuvudtaget. Jag börjar prata med en ny människa, och det går skitbra i två meningar. Sen är det stopp. Jag vandrar runt på tomgång i mitt eget huvud. Det är helt värdelöst. Jag är med hela tiden, vet precis vad jag tycker och ser vaga bilder av vad jag vill. Men jag kan inte ens förklara det för mig själv.
Det är nästan som att jag slutat tänka i ord och bara ser en förenklad teckning av det jag tänker på. Så sitter jag och stirrar på den teckningen tills jag kommer på att jag gör det, skäms litegrann, och tänker ett tag på att jag blivit värdelös på att tänka.
De enda gångerna jag får bevis att jag fortfarande är med som jag vill vara, är det ändå alltid något jag inte kan använda mig av. Inte än så länge i alla fall. Det är så storslagna planer att jag börjar gråta när jag tänker på hur mycket jobb jag faktiskt måste lägga ner för att komma dit. Med mig själv också. Jag vill bara vakna imorgon med energi jag inte kommer ihåg hur det var att ha och en gratisskjuts ungefär 3 månader fram i tiden.
Fast jag vet av tidigare gånger jag önskat mig det att det inte funkar.
Man måste göra allt själv. Jag ska imorgon: Köpa en trä-driver jag såg i en antikaffär, dra till en drivingrange och skjuta tills jag tröttnar.
/Aaron
Nu när den är borta för alltid känns det konstigt. Det fanns alltid i bakhuvudet att den existerade på riktigt, även om jag aldrig tänkte tanken högt för mig själv. Jag var oehört imponerad av Emil's trägubbar när jag var liten och tyckte aldrig att snickarboa var ett straff. Det var mer en viloplats efter en lyckad kupp där han fick vara ifred och göra fler mästerverk.
Jag var i Vimmerby på Astrid LindgrenLand (eller vad det nu heter) i åtta års åldern. När jag vandrade in i Katthult ändrades hela stämningen.
Det blev på riktigt helt plötsligt. Det var rått och jag kommer ihåg att jag trodde Emil bodde på en trevligare plats. Jag köpte en nyckelring som jag fortfarande har min cykelnyckel till.
Men nu är det första fängelset borta. Hoppas hus också kommer till himlen, eller föds igen. De kanske inte ens behöver bli nya hus, en stor oceanångare vore på tiden för snickarboa. Bara det slipper bli ett ljusbeigetegelhus.
/Aaron
"- Kungen verkade helt uppgiven och vände bort ansiktet hela tiden. Efter en kort stund klev han in i baksätet på en efterföljande Säpobil, som lämnade platsen."
Artiklarna på bloggportalen är uppdaterade och Lotten Bergman och Joakim Borda skriver alldeles strålande där. Blir avundsjuk men tröstar mig med att Bergman nämner mig och att Borda stavar fel på Helsingfors.
/Goesta
Först: Vi bråkar aldrig om pengar.
Sen: Är det du som ringt nummerupplysningen? Det får fan du betala!
Först: Jag vill vara med dig hela, hela, tiden.
Sen: Jag tycker om att vara med dig.
Först: Joy Division - Love will tear us apart
Sen: Heavy D & The Boyz - Now that we found love (what are we gonna do?)
Först: Jag saknar dig.
Sen: Det är skönt att vara ensam ibland.
Först: Får jag duscha med dig?
Sen: Jag går och duschar nu.
Först: Ska vi gå ut ikväll?
Sen: Ska du gå ut ikväll igen?
Först: Jag älskar dig.
Sen: Jag älskar dig mer än någonsin. Mer än jag trodde var möjligt.
/Goesta
Har alltså börjat skolan. Känner mig otroligt gammal. Jag är 25. De andra är 19, 20, 21 och 22. Med ett par undantag. De sitter och pratar om varför man blir vegeterian och hur Hultsfred var i somras och att det vore kul att tågluffa någon gång. Allt det där är jättetrevligt men det får mig att känna mig som förd med tidsmaskin till 1999. Jag försökte haka på diskussionen när någon pratade om att de sett Suede på Hultsfred. Jag fattade snabbt och sa att jag minsann också var där. Äntligen hittade vi en gemensam nämnare. Trodde jag. Jag pratade om Hultsfred 1997 och hon om 2002. Det är inte lätt. De pratade om att vi borde ha klassfest. Jag tänkte på hur krukväxterna egentligen mår nu när det börjat regna igen.
Jag förklarade för en tjej att jag inte suttit som elev i ett klassrum sedan 1998. Hon frågade hur gammal jag var och jag sa att jag är 25. Låter väl inte så farligt, tänkte jag, men hon spärrade upp ögonen och sa: "25! OJ! Du ser INTE ut som 25!" som vore det en ålder nära döden. Kanske är det så? Jag övervägde att visa ett av mina gråa hår som gömmer sig under den annars så vackra, lockiga kalufs jag har. Jag får lov att lära mig att leva med alla de här skillnaderna. Bara jag inte hamnat på gymnasiet igen.
/Goesta
På bettingshops i england kryllar det alltid av afrikanska och brittiska pensionärer med så smala kostymer och perfekta hattar. De kan sitta där i en timme bara för att vänta in ett lopp där dom har en säker högoddsare. Och flera gånger om dagen blir det ett storgräl hurvida en jockey lagt sig eller inte, meningsskiljeaktigheter innan ett stort lopp, eller att personen bakom kassan varit för långsam med att ta emot ett vad precis innan loppet startar. När jag var där åkte englands största stjärnjockey, keiron fallon, fast för att ha lagt sig i ett storlopp i spanien. När han kom tillbaka till england hade han väl förväntat sig ett enormt pressuppbåd eller hämndlyssna gamblers som förlorat pengar. Men som någon i väntesalen beskrev det:
-There was nobody in there who even recognized he was there, until, for no apparent reason, his bodyguards started to push people out of his way.
De försvann ut ur terminalen till en svart bil och brände där ifrån.
Han ville väl ta vara på sin enda chans att vara en praktskandal. Jag älskar det.
Hur som helst var jag på en bettingshop när Keiron Fallon red en häst
som var väldigt favorittippad. Loppet var ett sprintlopp. Keiron Fallon la sig längst bak i fältet efter startskottet. När ungefär 500 meter återstår, styr han hästen till sidan om fältet, fullkomligt flyger förbi klungan, kommer ikapp ledarhästen - och slutar accelerera.
-That fuckin' Fallon!
-You don't wait at the back in a 5 furlong(distansen) race! There's no time for it! I smell some teeth grinding here..
En gubbe till räddning:
-It's a horse that's running, not a jockey
-Any jockey can hold back any horse back!
-Ah shut up, you know it was Fallon riding, put yourself to blame!
och så vidare, så håller de på i 10 minuter om något kontroversiellt händer. Och där hängde jag, varje dag, minst 2 timmar.
En annan gång hade en kines satsat stora pengar på en häst. På upploppet skrek han för hela sin kropp:
-2! 2! Come on number 2! 2222!!!! 2!!!
och 2 blev omsprungen precis innan mållinjen. Kinesen dunkar näven i bordet, välter ut alla bettinglappar över hela golvet och sparkar omkull bordet. Folk tittar lite förvånat över axeln, väntar tills han går ut, småskrattar lite sinsemellan, och återgår till att läsa på inför nästa lopp.
Efter ett par månader blev jag riktigt duktig på att läsa till mig favoriten i ett greyhound-lopp bara genom att titta på statistik och banplaceringar. Jag saknar det mer än jag saknar någonting.
/Aaron
Min pappa visade mig ett fantastiskt trick idag. Han var i stockholm över dagen och vi skulle äta lunch. Jag har tappat bort min mobilladdare någonstans de senaste dagarna, och han frågade om jag hade hittat den.
-Nej
-Vill du ha en gratis?
-Ja
-Vänta här, så går jag in på Hotell Adlon där borta
Jag väntade i 3-4 minuter och han kommer ut med en Nokialaddare i ena handen
-Så där ja
-Tack! Vad gjorde du!?
Han hade gått fram till receptionen och förklarat att hans kompis Rolf C..... glömt sin Nokialaddare när han bodde där för 3 veckor sen. Killen i receptionen frågade om han glömt den i matsalen.
En jackpot för pappa - om en laddare glöms i ett hotellrum märker de laddaren med rumsnumret så att den ska gå att identifiera. Men så fort den glöms på andra ställen i hotellet är den anonym och tillgänglig.
I vanliga fall måste man själv förklara att den glömts i till exempel matsalen.
-Ja, han hade satt den på laddning medans han åt frukost. Så ringde det och han tog loss laddaren och glömde kvar den sedan.
-Ok, vänta lite
Receptionisten kommer tillbaka med en stor låda Nokialaddare och ber pappa välja vilken han vill ha.
Pappa väljer en som är hel och ren, tackar, går ut och lämnar den till mig.
/Aaron
Onsdagen den 24/8 börjar hösten för mig. Då sätter jag mig som elev i ett klassrum igen. Det blir första gången sedan jag hoppade av gymnasiet för drygt sju år sedan. Jag vet inte vad som förväntas av mig. Ska jag ha skolväska och pennskrin, grafräknare och stiftpenna? Måste man ha hårspray och Fahrenheit-deo-stick? Ska jag sitta långt fram eler långt bak. Jag känner mig som ett barn på nytt. Funderar på om det kommer finnas folk som är töntiga respektive tuffa i klassen. Brillormar och stringbrudar? I min föreställning av att börja skola är vi alla i högstadieålder igen. Vi kanske retar varandra och lånar cigg av varandra och lånar fem kronor till en delikatoboll. Kanske skolkar jag från gymnastiken och får kvarsittning. Kanske blir jag tvungen att betala någon maskin jag haft sönder i tekniksalen? Klassfest?
Okej, jag drar för stora växlar på detta. Vi är 16 elever i hyfsat vuxen ålder som bara ska skriva. Jag kan nog skippa grafräknaren. Jag är likförbannat lite nervös och mycket förväntansfull. Mitt problem ligger i de första dagarna. Jag tycker om att dra mig undan när jag tvingas in i nya gruppkonstellationer. Jag kommer antagligen bara prata när jag blir tilltalad den första veckan. Folk kommer tänka att Goesta är blyg och reserverad. När jag blir tryggare flyttar jag fram min position. Jag tar över mer och mer. Jag styr till slut skutan. Sådär brukar det bli. Eller brukade. När jag sist gick i skolan.
Höstsäsongen drog igång igår, förresten, och vi vann med 3-0. Som vanligt gjorde jag en gedigen insats i försvaret och som vanligt pajade vänster fotled. Den måste se direkt vidrig ut om man röntgar den. Söndertrasad och i slamsor. Inget att stå på direkt. Match imorgon igen. Jag spelar på smärstillande.
/Goesta
Internet har gått sönder. jag hittar inte en enda skytteklubb som inte kräver att man ska ha stålhjälm med några pipor som sticker ner i en ny anordning av pipor och stål på överkroppen. Folk på bilderna ser ut som muskelskadade människor som inte förstår att de kommer gå sönder om de rör på sig, så de måste sitta ihopskruvade. Vilket skulle vara ascoolt om det verkligen var så och jag bara kunde lära mig skjuta om jag låtsades vara en av dem. Nu är det bara en lag som gör att man måste vara skitful för att skjuta pistol. För att ta bort glamouren. Jävla as, varför kan man inte få skjuta pistol precis som man är?
Eller så är det bara internet som gått sönder och det finns skjutglada människor som bryr sig om stil i stockholm också. och har klubbar.
Imorgon drar jag till Skånegatan och affären på bilden och frågar dom. Det MÅSTE finnas
/Aaron
Det går en tjej i min klass som mitt under varje lektion jag varit på hittills (ungefär 5-10 minuter innan den är slut), tyst samlar ihop sina saker, reser sig upp och går ut ur klassrummet utan att säga ett ord.
Jag måste prata med henne, jag älskar sånt beteende. Det spelar ingen roll om hon gör det för att hon är sjukligt blyg och inte klarar av att gå mitt i småpratet efter lektionen, eller om hon bara tröttnat på lektionen varje gång. Båda två gör henne till någon jag vill umgås med.
/Aaron
Var precis och fixade min studieförsäkran, på torsdag får jag 8900:-!
Det är underbart att få pengar igen, men fan 8900:- är ingenting. Jag pratade med Robin om det igår, att jag inte kan kalla mig särskilt fattig om man jämför med hela befolkningen. Men det är skitsnack, 8900:- räcker inte till någonting jag egentligen vill göra. Jag vill köpa ett skepp för att öppna en budgetresa över atlanten där det bara finns ett soppkök och en bar. Ingenting att underhålla sig själv med förutom de andra passagerarna.
Jag gick och tänkte på det igår, hur lycklig jag skulle vara om jag var rik och blev jagad av en kille som försökte råna mig, men jag sprang för snabbt, ner i tunnelbanan till vagnen längst bort, och precis när tåget ska åka ser jag honom tackla luften och flyga sidledes genom dörrarna medans de stängs. Jag står stilla och stampar på min plats, det är två stationer till T-Centralen. Jag möter hans blick genom glasrutan som skiljer hans vagn från min, ungefär 20 sekunder innan tåget är framme.
Han ser varken uppjagad, illvillig eller tom ut. Att han överhuvudtaget står där är för sedelbunten han såg mig stå och räkna på gatan, och nu vill han ha den, fair and square.
Jag vill inte ge den ifrån mig och springer upp ur tunnelbanan såfort dörrarna öppnas, till Arlanda Express, som han missar med en hårsmån, och jag har kommit undan. På väg till Arlanda med miljoner pengar och inget jag är bunden i Stockholm till. Så jag kan fly till en annan del av världen bara för att en kille försökte råna mig på måfå.
Det förstör mig att mitt liv inte blivit så stort. Jag måste hitta pengar snabbt. Framförallt för att jag och Robin har världens bästa idé på gång, men det kommer krävas 100.000-tals kronor för att sätta igång den.
Sen kommer den rulla över hela världen innan vi fattat det. Det finns en omväg som är mycket jobbigare och tar längre tid, men den kommer att gå. Vi ska börja med att prata med vår kompis pappa som är advokat.
/Aaron
Jag har jobbat på högstadiet i över tre år. Jag har varit med ungdomarna som mår fantastiskt och samtidigt är på väg att fullständigt gå sönder. Jag har hört deras skrikande, tysta viskande eller subtila rop på hjälp. Jag vet att jag hjälpt en del av dem. Jag vet att jag lämnat några av dem i sticket. Så många som så desperat behöver kärlek och närhet och någon som visar dem uppmärksamhet på något enda litet sätt. De är för många. Jag vet inte vad det beror på. Jag vet att jag tänker på dem och jag skakar nästan. Jag blir uppriktigt illamående och känner lust att kräkas. Det kommer inte plötsligt och bara sådär. Det kommer när jag läser alla mail, från alla flickor som håller på att dö, på Lindas blogg. Det blir för mycket att läsa så många på en gång. Det vänder sig i magen och jag blir yrslig. Hela skiten havererar.
/Goesta
Klockan är 22:57 och jag börjar äntligen vakna ur den dvala som alkoholen försatt mig i. Det blev alldeles för många White Russian och precis lagom mycket dans igår. Det är konstigt. Dans. Jag har inte tyckt om att dansa, på sin höjd har jag belägrat dansgolvet för att jag varit tvungen att röra mig tillsammans med någon flicka som annars skulle riktat blickarna mot någon mer rytmiskt sinnad. Nu har jag dock självmant börjat söka mig till höftsvängningar och svettpärlor på trånga ytor till hög musik. Jag har börjat strunta i hur otroligt fånig jag ser ut när jag dansar och börjat uppskatta det sköna i att röra sig till bas och trummor. Naturligtvis beror det på en flicka denna gång också. Min flickvän kan inte vara på en klubb fem minuter utan att dansa. Jag har tvingats så många gånger att jag till slut börjat uppskatta det.
Jag ska aldrig mer vakna med dagen efter-huvudvärk utan att vara väl preparerad med tabletter. Jag ska alltid se till att ha ett lager av värktabletter som kan ta mig tillbaka till livet efter en syndens natt på diskotek. Alltid.
Har läst DN Kultur idag och mötts av 90-talet. Hela kulturdelen är ägnad åt 90-talet. Det kommer alltså mindre än två veckor innan jag startar Stockholms första 90-talsklubb. En slump, en trevlig slump, och jag blir alltmer övertygad om att folk är redo att återförenas med tio år gamla låtar tillsammans med mig och mina klubbkamrater. Det kommer bli fantastiskt. Kommer ni? Lova att ni kommer! Imorgon ska jag peta ihop en text att skicka till tidningarnas klubbguider. Hoppas de uppmärksammar oss. The Tonight Show heter klubben. Torsdagar, 21-02, på Kgb Bar. Premiär 1:a September. Gratis. Billig öl. Fantastiska låtar.
/Goesta
Sen i våras har jag en detektivbyrå här på kontoret. Jag självutbildar mig
i tanken och tar mig an alla fall jag erbjuds. Hittills har det inte blivit ett enda. Men jag har en oemotståndlig deal. Jag tar bara betalt om jag löser fallet, och det kostar alltid 1000:-, oavsett hur lång tid det tar för mig. Eller förresten, om jag löser det på en gång blir det mycket billigare. Jag vill vara känd som den ärlige otroligt godtrogne detektiven utan utbildning som älskar tanken att vara detektiv såpass mycket att det aldrig kan bli mitt riktiga yrke. Men jag behöver fall! Det har varit alldeles för många kvällar när jag bara stirrat in i väggen och väntat på att telefonen ska ringa. Jag tar mig verkligen an vilket fall som helst.
/Aaron
Flickvännen har klätt sig, sminkat sig och åkt iväg till en förfest där jag inte hör hemma. Istället sitter jag och lyssnar på Mama you've been on my mind med Rod Stewart (Tack för påminnelsen Aaron) och dricker ljummen mellanöl.
Det känns som en sån kväll. Det känns sådär otroligt hoppfullt. Jag tror jag kommer trivas sagolikt bra ute i den stora världen idag. Ska åka till Aaron så fort jag lyssnat klart på min spellista:
Smalltown Singers - Suicide is painless
Aaliyah - Try Again
Addis Black Widow - Innocent
Badly Drawn Boy - Logic of a friend
Imorgon berättar jag den fantastiska historien om ikväll. Nu ska jag bara ut och leva till mig bra material.
/Goesta
Living Room med Tegan and Sara är precis varför jag gillar tjejer. En kväll med dom..
I'm sorry all
It's Cookin', Oscar Karlsson's Blogg!.
strålande kids
/Aaron
Hell Yeah! Jag blev precis uppraggad av en rysk bög från uralbergen. Han var som en ömtålig ond kraft i en gammal saga.
Jag satt och var uttråkad vid 12-tiden och läste att det var gratis inträde på Mondo till 03 och att Fredrik Virtanen skulle spela skivor. Tänkte att det genererar väl massor av tjejer och tog sista tunnelbanan dit. Fel. Det var
i stort sett tomt. Kanske 20 personer och Virtanen såg väldigt ensam ut bakom dj-båset. Jag tyckte lite synd om honom. Här har han precis skrytit om 1.000.000 besökare på hans blogg. Och när han på samma blogg annonserar att han ska spela skivor gratis så kommer, ingen.
Jag ville inte vara bättre än ingen och bestämde mig för att lägga mina sista 50 kr någon annanstans. Tydligen har alla ställen bestämt sig för att stänga 01 på torsdagar, så jag slutade på Biljarden. Ett första klassens sunkhak som inte ens kunde ge pengar över beloppet tillbaka på kortet. Där gick mina flipperplaner i kras och jag satte mig vid ett bord i deras stinkande bar-del. Efter en stund ser jag en bräcklig man i 40-års åldern med väldigt stiliga tidlösa kläder, klassiskt poethalvlångt hår och större glasögon närma sig mig.
Fan. Jag ville vara själv och tänka på tjejer jag tycker om.
Han satte sig ner och frågade om vi kunde prata.
Självklart, sa jag
Han frågade om jag var ensam, jag sa ja.
Han påpekade lika snabbt att han väntade på några kompisar.
Vi satt tysta en stund innan han berättade att han jobbade som servitör på en jättehäftig indisk restaurang i Gamla Stan. De hade tydligen fullt med tropiska växter, åska och rinnande vatten längs väggarna.
-Jättepopulärt, mycket tjejer och skådespelare.
Han letade länge efter sitt visitkort och gav det till mig.
Plötsligt kommer en biffig kille fram till vårat bord och säger på engelska till mig:
-Watch out for this guy, he's a homosexual
-Oh yeah? sa jag tillbaka och gav en blick att jag var redo att slåss för ryssens skull
han vände sig mot ryssen och sa:
-I've seen you in Hägersten
ryssen blev nervös och stakade sig lite, och försökte till en början förneka allt.
biffen fortsatte:
-Yeah i know you, you live in the russian house
-Russian house? there is no russian house, i've never seen you before
de hade den dragkampen i 10-20 sekunder till innan biffen vände sig mot mig igen,
-just so you know
-why do you think i care?
han log lite och gick därifrån
på vägen ut konfronterade ryssen honom igen och undrade varför han överhuvudtaget gått fram till honom. Biffen hade inga svar och försökte förgäves gå därifrån med högt huvud. Det var kul att se. Från så stor till så stor och obetydlig.
Vi gick ut och rökte och han frågade vilket stjärntecken jag var. Lejon, svarade jag. Han lyste upp på en gång och sa: Oo Lejon.. stark! I två meningar!
Han var tydligen Vattuman men kunde inte riktigt förklara hur en vattuman var. Han stod dröjande en stund bara för att komma till, mig lejonet, igen.
-Lejon.. stark personlighet, sa han och log mot mig.
Jag log lite tillbaka. När jag rökt upp min cigarett och skulle säga hejdå hejdade han mig kvickt.
-Nej nej kom in, jag köper en öl till dig
-Jag måste hem, jag ska upp och jobba imorgon
-Jag ska också jobba!... fast jag börjar 5 på eftermiddagen
-Jag börjar på morgonen, men jag kommer till din restaurang nån gång!
sa jag och skakade hand med honom igen. Han ville inte riktigt släppa min hand och såg så snäll ut. Fan, jag önskar att jag kunde varit bög bara för ikväll, han verkade så tragikomisk och förtjänade ett lyckligt slut.
/Aaron
När jag irrade runt på Arlanda och letade efter mitt flyg undrade jag plötsligt själv varför jag åkte. Jag åkte ifrån en flickvän som jag älskade. På obestämd tid. Jag hade bestämt mig för att resa ensam och vara borta en stund. Två, tre, kanske sex månader. Det blev fem veckor. Det var precis lagom.
Jag satt på planet till Barcelona och drack öl. Bara en eller två så att jag skulle ha full kontroll även vid ankomsten. När planet så småningom landat irrade jag runt bland affärer och hittade inte tillbaka. Visste inte var tull och väskhämtning var. Gick och kom längre bort från var jag började. Hittade en dörr ut, till slut, efter att jag gått igenom en stor, tom, avstängd, ankomsthall. Kom direkt ut på en gata vid sidan om flygplatsen. Kände mig vilsen. Hade missat passkontroll och tull. Hade missat att hämta ut min väska. Ryckte i dörren som naturligtvis inte gick att öppna. Promenerade i fem minuter och fann huvudingången och frågade mig fram till bagageutlämningen. Långa köer som ringlade sig. Folk som fått sitt bagage och ville ut. Jag var redan där ute. Utan mitt bagage. Försökte på engelska med en brunklädd tullare. Han förstod inte utan vinkade bort mig mot en annan. Han förstod inte vad jag gjort men att jag hade väskan kvar därinne kunde han acceptera. Han släppte in mig och lät mig på egen hand välja väska och gå ut. Utan att någon så mycket som tittade åt mig. Jag lurade tull och passkontroll genom min dumhet.
Tog en taxi direkt till Barcelonas tågstation där jag åt på den spanska och mycket exotiska restaurang som kallas McDonald’s. Tog inga risker. Beställde en McFeast. Letade febrilt efter tåg till Figueres och hittade till slut ett som jag blev tvungen att springa till för att hinna med. Kastade mig ombord, osäker på om det var rätt tåg, och slog mig ner. Efter fem eller sex minuter kom en konduktör och undrade var biljetten var. På engelska förklarade jag att jag ville köpa biljett. Han svarade på spanska. Jag tror att han ville förmedla det faktum att biljetter inte såldes på tåget. Hursomhelst tog han några av mina pesetasedlar och så var saken plötsligen biff.
Ankomst till Figueres, mina drömmars stad, och jag känner ett lugn. Det kan inte gå fel. Jag har varit här förr. I tre dagar. Jag blev förälskad. Vi hade de bästa dagarna här när vi tågluffade. Vi satt på hotelltaket, bland tvättlinor och i stekhet sol, och drack öl efter öl. Vi skrattade och vi njöt. Lyssnade på blandkasetterna vi tagit med oss. Alla fick göra varsitt band och alla gjorde det med den äran. Vi lyssnade på Dylan och vi lyssnade på The Latin Kings. Vi lät oss smekas av Van Morrison och tuktas av Bob Hund.
Nu var jag tillbaka. Jag gick de femtio metrarna till hotellet vi bott på och slog upp dörren. Samma kvinnas blick mötte mig i den provisoriska receptionen. Hon var sig lik. Jag hade betydligt längre hår. Hon tittade på mig, synade mig. Hon funderade på var hon sett mig förr. Hon slog bort tanken och jag sa aldrig att jag bott där förr. Jag frågade om jag fick hyra rum månadsvis. Hon blev tyst. Sedan svalde hon och drog hon till med den ganska modesta summan 1400 kronor för en månad. Jag accepterade erbjudandet, skrev på ett papper och lämnade in mitt pass. Hon gav mig nyckeln till rummet och visade mig vägen.
Rummet är litet. Där finns en säng, ett litet nattygsbord, ett tvättställ, ett lite större bord och en hård trästol. Mitt enda hem just då. Vad gör jag nu? Nu är det upp till mig. Jag tvekar först men går sedan naturligtvis ner till baren och beställer en öl. Det är spansk fotboll på Tv. Två gubbar spelar konstant på någon slags Jack Vegas-maskin. Jag dricker min öl. Bläddrar i El Pais och Marca och försöker förstå. Det går inget vidare. Jag dricker upp min öl och går ut. Promenerar. Går till den lokala matvarubutiken och handlar bröd och yoghurt. Köper engelska tabloider. Går upp på mitt rum. Läser tidningarna. Går ut igen. Köper en liter rött vin för tolv kronor och plastmuggar för tio. Återvänder till mitt rum. Det har gått en och en halv timme sedan jag kom. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Nu slås jag av insikten att jag är utlämnad till mig själv. Jag själv måste göra den här resan till något. Jag kan inte förlita mig på omvärlden. Från nu är jag i en stillhet som jag inte nått sedan dess.
/Goesta
Hurly Burly. Jag måste få er att se den. Det är en av de bästa filmer jag någonsin sett. Det är Sean Penn, Kevin Spacey, Anna Paquin och Chazz Palminteri när de är som bäst. Det är idel kokain, vänskap, missunnsamhet, framgångstörst och frustration. Det är makalöst bra.
Scenen där Eddie, Mickey, Phil och Artie sitter på balkongen, i ett oändligt och insiktsfullt rus, med Phils spädbarn i famnen och Eddie säger: "If we kept her and raised her do you think she would grow up to be a decent human being?" skär genom mig. Eddie är kanske minst rustad i världen att ta hand om ett barn men är samtidigt så insiktsfull, intuitiv och strävande.
Jag vill kunna sätta bättre ord på det. Fan. Filmen är det roligaste, sorgligaste, rappaste och mest genomtänkta jag sett. Jag visar den för alla jag känner. Inte alla gillar den. Jag har nog sett den nio eller tio gånger. Jag älskar den.
Har ni inte ens sett den kan vi aldrig nå varandra fullt ut.
/Goesta
Yes! Knivsöder är tillbaka. Det är helt proppat med alkisar idag. De vandrar planlöst runt fram och tillbaka på min gata. Då och då möts de, byter några snabba småhetska ord och går vidare åt olika håll. Någon ska rasta sin jättehund, en annan vet nog inte ens vad den gör utomhus. Det brukar bara 4-5 i vanliga fall på en hel eftermiddag.
Fortsätt såhär! Jag klarar inte av att bo på en pastell-indie gata mycket längre till.
/Aaron
Var på stan med flickvännen och satt i en evighet i skoaffär och väntade på att hon skulle välja. Sedan gick vi till Blåbär och åt. Jag var sur. Grinig. Lite nedstämd. Hon muntrade inte upp mig.
Vi gick och köpte en ny mobiltelefon till mig. Jag väntade länge och svettades och blev irriterad på äckliga säljartyper som inte låter mig vara ifred. De ställer upp en monter i affären och lanserar ny produkt från flashiga företaget. Alltid dessa brackungar i Sony Ericsson-t-shirts som tror att de fått ett grymt sommarjobb till skillnad från de som sliter på fik och städfirmor och delar ut tidningar. Leenden som stelnat och upprepning av samma mantra. Om man är i deras ålder alltid en skön laidback kompisattityd. Jag kräks på dem. Jag skulle aldrig ställa mig där. Hellre på McDonald's.
Jag var alltså fortfarande på mindre bra humör. Flickvännen muntrade inte upp mig.
Vi gick och köpte kostym till mig, som jag ska ha när David och Kristin gifter sig. Tittade först på svindyra kostymer som satt perfekt. Sen på vansinnesbilliga kostymer som fick mig att se ut som ett moderat kommunalråd på scandic vägkrog. Hittade till slut ett par billiga kostymbyxor som satt mycket bra och en dyr kavaj som var strålande vacker.
Jag är så cynisk att jag tänker på att "det är bra att jag kan ha den på begravningar också". FAN! Jag ska inte på några begravningar. Ingen ska dö. OK?
Jag blev på bättre och bättre humör eftersom flickvännen muntrade upp mig med sitt enorma tålamod och sin manipulativa söthet. Det gjorde mig glad.
För övrigt gjorde jag, David och Sebastian upp ett litet avtal med en igår och det är nu officiellt att vi startar klubb från och med den första september. Det kommer bli bra. Välkomna dit. Ska berätta vad det blir någon annan dag.
/Goesta
Såg de nya Aftonbladet affischerna på stan igår.
Belinda Olsson's citat:
"Ska jag verkligen betala för dig Kungen? Kan inte du skrapa trisslotter som alla andra?"
Det klart som fan vi ska betala kungen, han är vår Kung!
Hur tror du kungar överlevt tidigare genom åren?
Säg att kungen kostar 40 miljoner om året i drift. Vi borde vara ungefär 4 miljoner skattebetalare i sverige. Det blir alltså 10 kronor i var om året till kungen. Är det så farligt för att vi ska få ha något så sagolikt som en alldeles egen kung?
Jag tror många länder i världen skulle vilja betala 10 kronor om året för att få ha en kung som inte kan läsa, kedjeröker i smyg och söp bort sin ungdom för att hitta sin kärlek i en ung tyska vid ett olympiskt spel. Som på senare år förstått att han är landsfader och vill nu visa det så ofta han kan.
Jag tycker det är sinnesjukt att säga emot det. På riktigt. Vad är problemet?!
Kommer ihåg en artikel i Aftonbladet för 8-10 år sedan. Kungen hade fått en ny sportbåt i present av någon, och bilden i artikeln togs precis när skynket drogs av och båten syntes. Kungens ögon var stora som klot, och han sa WOW!
Rubriken löd:
-WOW! sa kungen när han såg sin nya sportbåt.
/Aaron
Äntligen har den varmaste delen av hösten börjat!
Jag har aldrig riktigt tagit sommaren på allvar. En lång bit in på Juni känns det fortfarande som vår med kalla fuktiga kvällar. Och när det plötsligt exploderar till riktig högsommar går jag bara runt och är snurrig hela dagarna för att det är för varmt, och jag kan inte riktigt få grepp om någonting. Allt jag vill göra är att ligga tryckt mot en husvägg och bli bedövad fram till min födelsedag, den 23:e juli. Efter det är det bara en vecka kvar till Augusti och hösten är oundviklig i allas sinnen.
Därför har jag sedan länge bestämt mig för att hösten börjar i Augusti, så jag i lugn och ro kan njuta av att det är perfekt behagligt varmt och se sensommaren och hösten som en helhet, inte en fruktsanvärd brytningspunkt där allt blir kallare och mörkare.
Jag tror sommaren dog som epok för mig när jag hade mitt sista sommarlov med föräldrar som plånbok. Efter det var man tvungen att jobba i hetta för att överleva och en vecka ledigt här och där kan inte riktigt mätas med 2 månader valfri lek.
Numera är sommaren mera en metafor för en tid som kan infalla när som helst på året. Då jag inte har några förpliktelser till någon förutom mig själv, och tillräckligt mycket pengar för att inte störa det.
En sak till. Min kompis berättade för mig att om man äter tillräckligt mycket saffran så dör man. Hon visste inte riktigt hur mycket, men att det var mycket. Nu är allt jag vill göra att baka en lussebulle med en dödlig dos saffran i och stoppa in den i frysen i en plastpåse med en dödskalle på. Jag vill verkligen ha en dödlig lussebulle i frysen. Så om någon hört om det här förrut, eller vet var man kan kolla upp det, snälla berätta det för mig!
Ett halvt gram saffran kostar 20:-. Alltså kostar 10 gram 400:-. och 50 gram 2000:-. Jag kan sträcka mig till 2000:- utan problem, och det skulle var konstigt om det krävdes mer än 50 gram.
Någon som vet?!
/Aaron
Jag kom just ihåg när vi lyssnade på Kens låt "Grabbarna från förorten" för några år sedan och Robin hörde "på vilket jävla skitställe har du bott?" som "på vilket jävla skitställe har du båt?".
Det är den roligaste felhörning jag varit med om. Ken seglarbrackan.
/Goesta
Sedan jag såg den här bilden i våras, har jag flera gånger drömt att jag flygit in med flygplan i den och landat på motorvägen. Jag vet att jag svängt in till vänster mellan bergen, och att något glänsande och stort finns där, men jag kan inte komma på vad det var.
Jag förstår nu när jag ser den igen att jag var tvungen att se efter vad som fanns där medans jag sov. Jag kan återskapa landningen och hur plötsligt alla bilar försvann när jag rörde marken och hur dom sen plötsligt var lika många igen och väjde vilt runt mitt plan medans jag bromsade in. Och att det var någon som hade personligt värde för mig som väntade en bit in i bilden till vänster om vägen. Efter det har jag ingen aning vad som händer.
Hoppas jag drömmer det snart igen. Om jag inte kan komma ihåg det den här gången heller, får jag åtminstone se det för stunden en gång till.
/Aaron
Appropå framtiden kom jag på en uppdatering.
Sony har köpt rättigheterna till en maskin som på något sätt sänder ut falska nervsignaler till hjärnan. På så sätt kan maskinen lura hjärnan att det luktar rök, och du känner en röklukt.
Eller kanske du tror att någon håller på att smyga på dig? Oroa dig inte, det är bara Sony's fantastiska maskin som lurat dig.
Och det jag älskar mest med det är, att istället för att använda tekniken till någon långsiktig forskning - i kontrollen vi har över våran hjärna eller dylikt fysiktrams, så köper Sony ensamrätten till forskningen, för att - göra det till en Playstation-atteralj.
Tänk när man spelar krigsspel, och man känner skotten som träffar en, luktar på krutröken, får kalla kårar för att någon har hoppat fram bakom ryggen på en. Jag har inga betänkligheter på hjärnskador. Jag tänker lita blint på att Sony gjort sitt jobb att göra den säker. Det finns så mycket annat som kan skada ens sinne hela tiden ändå, så det finns inget skäl att göra exempel av något.
Det jag ändå längtar mest efter med den här tekniken, är när den första produkten som inte är kopplat till Playstation kommer. Tänk att ha ett armbandsur-liknande föremål på sig, där du skriver in 'Mätt', och maskninen lurar din hjärna att du är mätt.
Eller om du måste bli klar med något men är trött, så skriver du bara 'Snälla, bara en timme till' och du orkar.
Om man har bråttom till något och springer, men inte tillräckligt snabbt, är det bara att skriva "Snabbare, Snabbare!" och du tar fram de sista resurserna du har.
Det här kan bara bli till det bättre. Snart lever vi i Jetsons.
/Aaron
Hösten har börjat!
Jag har aldrig i hela mitt liv längtat så mycket efter en höst. Jag ska lära mig designprogram, skjuta pistol, träna upp mig och lasra huvudet.
Idag var första dagen på Desktop Publishining utbildningen. Jag kom hit vid 9 tiden eftersom jag tappat bort intagningsbeksedet där samlingstiden stod. Mötte min lärare som sa att vi skulle ses vid 10 men sa att jag kunde gå hem om jag ville. Gick och drack té och kom tillbaka vid 10. Fick reda på att vi har tre lektioner i veckan. Måndag, tisdag, onsdag 10.00-10.45. Och resten av halvåret får man disponera tiden hur man vill. Min lärares motivering var: 'Man har ju många åtaganden i livet, och det är bättre om de går att kombinera smärtfritt'. Kunde inte hålla med mera.
Skolan ser ut som ett 20-tals hotell och ligger i vackraste delen av stockholm, precis innanför korsningen Odengatan/Valhallavägen i Balders Hage. Nyss fälldes automatiska suffléer ner för fönstret framför mig för att solen tittade fram. Vad ska man säga? Jag har kommit till himlen. Det enda som räknas i den här kursen är att man gör 15 uppgifter som man ska sammanställa till en portfolio i slutet. Tänk om allt var så effektivt, utstakat och snabbt. En kurs för framtiden med framtiden som drivmedel. Jag är kär.
Jag hade ju tänkt klä ut mig till tjuv första veckan och inte prata med någon. Iförrgår kom jag på att det är bättre att spara till min nästa klass. Det känns lite halvt att göra något sånt i en mediaomgivning. Kan lättas uppfattas som ett spex när jag verkligen är seriös med det. En matlagningskurs skulle nog passa bättre.
Appropå matlagningskurs har min skola en kurs i "Lär dig laga tunnbröd - på gammaldags vis". Tyvärr är den belägen ute på landet någonstans. Synd, jag hade velat ha mjöliga livsnjutar-tanter i korridorerna.
/Aaron
Jag och Sebastian blev utkastade vid halv två igår när vi rökte på toaletten. Vakten var trevlig och sa lugnt att vi inte får röka inne utan istället gå upp och ut för att röka. Vi tyckte det var en rimlig uppoffring. Väl framme vid dörren ändrade han tonläge, grep våra nästan fulla öl och bad oss dra för att aldrig mer återvända. Vi tyckte inte att det var rimligt. Vi accepterade dock snart situationen och köpte folköl och begav oss till mitt hem. Sebastian var så full så att jag inte ville ge honom mer att dricka. Han spillde en hel öl på golvet och fick vatten och ostsmörgåsar medan jag torkade upp. Så småningom kom min flickvän tillsammans med hans flickvän hit och de tog med sig en stor men mycket ung hankatt upp på besök. Den var otroligt fin och vi lät den hälsa på i tio minuter innan Sebastian och hans Jennie släppte ut katten igen och gick hem. Vi döpte katten till Mauritz. Han är varmt välkommen på återbesök.
Idag har varit en skön men svår dag. Bakfylla har hållt mig liggandes eller ålandes med huvudvärk och yrsel. Flickvännen har sett medtagen ut även hon. Vi har hanterat situationen på bästa möjliga sätt. Vi bäddade ut bäddsoffan i vardagsrummet till dubbelsäng och bunkrade med täcken och pizza och glass framför TVn. Jag har läst den DN jag stal ur tidningsbudets vagn på väg hem igår och vi har sett friidrott på TV. Vi har lyssnat på Mats Nileskärs P3 Soul om Ken och vi har lyssnat på Jonas Karlssons sommarprat. Jag mår bra nu och vi har glass och mineralvatten kvar. Nip/Tuck börjar om fem minuter. Vi är båda lediga imorgon.
Allt gott.
/Goesta
Jag går i sjuan. M och C går i nian. De tävlar om en Q8-keps. Den är mest symbolisk. Den som först knullat med åtta tjejer blir Q8 och vinner kepsen. Det pågår en längre stund. M leder. C tar igen ordentligt när han ligger med två tjejer samma helg. M höjer tempot. Båda är så småningom uppe på sju flickor. Den sista ska avgöra vem som är bäst. C är aktiv. Försöker febrilt få komma innanför kjolarna på unga brudar på festerna hos Tobbe eller Marcus. Han har otur. Tjejen han haft ett förhållande med släpper till med jämna mellanrum. Hon ger inga nya poäng. Hon är redan en gång räknad. M ligger lågt. Han tar det lugnt, verkar ha gett upp.
En sommarkväll när Marcus har fest kommer en tjej vi, bakom hennes rygg, kallar "ugly". Hon är kär i M sedan länge. Han gillar henne inte. Han känner dock flåset i nacken från C som sitter i vardagsrummet men stora charmen påkopplad. M riskerar att förlora. Han sätter sig med ugly och pratar lite. Jag hör inte vad han säger men hon skrattar och tittar storögt, förtjust, på M. Hon är kär, fortfarande, och glad att han visar henne sådan uppmärksamhet. Hon är inte införstådd med tävlingen, naturligtvis. M kysser henne. Hon smälter. M tar med sig henne in i Marcus rum. C blir orolig. Han vill verkligen inte förlora. Han står utanför dörren och lyssnar. När han hör uglys tunga andhämtning där inne skriker han "NEJ! M! Du ligger med Ugly. Det är fusk."
M skrattar åt Cs desperata sista försök att få Q8-knullet ur balans. Han skrattar där inne medan han knullar med ugly. När han är färdig kommer han ut och ser nöjd ut. Han har segrat. C måste ge honom kepsen nu. Alla går ut i vardagsrummet. Alla utom ugly. Hon smyger på sig byxorna och går till balkongen. Där sjunker hon ihop, fortfarande kladdig och rufsig, och gråter. Hon hulkar tyst och vi andra öppnar ännu en öl. Vi gratulerar M till segern.
/Goesta
Jag å andra sidan, har Canal + och den bästa lördagseftermiddagen på länge. Rooney ser livsfarlig ut i år. Mer rovdjur än någonsin, han springer fortfarande rakt in i en situation ingen har en chans att klara av. Och motspelare flyger all sin väg eller aktar klokt på sig. Rooney kör som en supertrimmad tank vidare åt ett annat håll och bombar iväg otagbara skott fast han egentligen inte ens borde kunna få iväg bollen i den riktningen.
Han har alltid kunnat göra så, men aldrig med sån kraft och övertygelse. Den största förändringen är dock att även om han alltid visat tendenser till att kunna bli en speluppläggare, så var matchen idag den första jag sett honom målmedvetet agera som en. Han hämtade många bollar vid mittplan, drev med bollen in i öppna ytor, vände på sig när det tog stopp, drev åt ett annat håll, och plötsligt slår han en perfekt smekare till en medspelare i fart och varje gång blir det farligt.
Det som talar mest för att Rooney kommer bli en av de största någonsin, är att efter han svek hela Liverpools befolkning när han bjöd in The Sun till sin lägenhet (The Sun publicerade lögner om att Liverpoolfansen plundrade liken i Hillsbouroughkatastrofen, och efter det har i stort sett hela Liverpool bojkottat tidningen, i nästan 20 år) som fick honom hotad till livet, hade han flera gånger sex med en 45-50 årig prostituerad. Hans flickvän förlät honom. Sen åkte de på shoppingresa till Paris och köpte fruktansvärda kläder för flera 100.000. För ett par månader sen kom en liten pojke fram till deras bil och tog kort på dem med sin mobilkamera. Paret Rooney svarade med att spotta efter honom.
Och medan alla dessa händelser plus många andra äger rum, så blir han bara bättre och bättre på plan. Visst kunde Pelé bli den kanske mest kompletta spelaren någonsin genom att vara snäll och trevlig, men det är Maradona vi älskar. Det är Maradona som gjort avtryck som alltid kommer finnas kvar. Det krävs någon som lever stolt i precis den världen han tycker om, utan att kompromissa med vilka effekter det kommer ge tillbaka när den samlade världen tycker till. Wayne Rooney har den åtråvärda arrogansen som krävs om ens dröm ska bli så stor att den inte längre räcker till. 
/Aaron
Drack öl och rikligt med rosévin igår på Mysias 25-års fest. Det var trevligt. Rosévin är alltid trevligt. Jag och David satt hemma hos mig och lyssnade på OMD, Leila K, Pet Shop Boys, Seal och KLF innan vi åkte dit. Det är början på ett projekt som jag håller tummarna för.
Vaknade i morse vid sjusnåret och kunde omöjligen somna om. Allt är därmed ur synk idag. Somnade slutligen vid 15:00 och vaknade, stel på soffan, timmen senare. Är fortfarande vansinnigt trött och svår att ha att göra med.
Önskar att jag hade de kanaler som krävs för att se Premier League nu när det drar igång. Jag tycker ligan är fantastisk och älskar att följa mitt Liverpool i soffan. Är dödligt förtjust i matcher mellan säg Bolton och Newcastle eller Tottenham och Portsmouth också. Närkamperna är ofta livsfarliga, adrenalinet flödar och intensiteten är häpnadsväckande. Allsvenskan är så långt, så långt, från Premier League. Det är synd. Istället för jag snöa på friidrotts-VM där den enda behållningen är halvautisten Julin som verkar sitte inne på all obskyr kunskap som finns om alla friidrottare som funnits. Det är fascinerande. Försök på 4x400 för herrar känns trots Julin bara måttligt spännande. Längtar efter Premier League. Längtar efter fotboll. Förgäves.
/Goesta
Och alla mönster har textur! alltså sticker ut och in ur burken.
Jag vet inte om det syns.
/Aaron
Jag ska skaffa pistol!
När det stod klart att mitt och min kompis kontor skulle bli av, i februari
i år, så var det första och enda jag tänkte på att jag ville ha ett vapen i skrivbordslådan. Sedan tog alla jag känner ner mig på jorden och fick mig att förstå att det skulle bli för svårt och onödigt i den mån att charmen försvann. Jag vill inte hålla på att deala med någon moppemaffia om en pistol jag ändå skulle behöva gömma för alla. När jag har pistol ska den synas!
Vid den tiden ville jag inte skaffa en laglig pistol som jag vore tvungen att bevisa min rättighet att äga. Jag ville bara ha en, utan trubbel eller byråkrati. Jag ville inte ha en byråkratisk pistol! Min pistol skulle vara vild och ärlig.
Så jag lade planerna åt sidan. Förutom då och då, som en gång när jag drack öl på centralstationskrogen och såg en musköt hänga på väggen. Då blev det lika viktigt igen. Men sen hände något annat 5 minuter senare och jag var upptagen med det istället.
Nu har jag kommit på att det faktiskt är ok att ta pistol-licens i en skytteklubb. Jag får öva upp min pricksäkerhet ett par gånger i veckan i några månader, och ytterligare ett par månader senare har jag pistolen. Och kan sikta med den!
Jag tror man måste rutinskjuta den ibland på sin skytteklubb för att behålla licenesen, men alltid annars är den min och precis vad jag vill att den ska vara.
Tydligen måste man skaffa ett vapenskåp också. Men det måste finnas något skitsnyggt man kan köpa på import som bara höjer pistolen. Jag vet att det till och med finns skåp i Sverige utan dörr.
Det smärtar mig ändå lite att jag inte kan ta med mig den på stan och slänga upp den på bordet när jag sitter och fikar som om ingenting hänt.
Jag får nöja mig med att ha den på skrivbordet bredvid mig när jag jobbar och bara skjuta när det verkligen gills (vilket i och för sig är ganska ofta i mina ögon).
/Aaron
Vill bara citera Deltidsharmonisk.
"Väl hemma tog jag fram två stora rundmackor och kaviar. Jag frågade mig själv med myndig stämma ”Vad får det lov att vara?” Min späda röst svarade ”Ett hjärta på den ena och ett hakkors på den andra”. Sedan gav jag mig själv stryk."
Det är det finaste jag läst. Med den texten högst upp på sidan borde han bli läst av hela universum.
/Goesta
Hade smygrökt blåa Blend och röda Bond med Valle och Tobbe redan i fyran. Vid gungorna på skolgården hade jag suttit och rökt munbloss och tyckt att det inte var så farligt som jag hade trott. Nu var jag tolv och jag och Jesper hade just köpt det första paketet. Ett litet rött marlbor för elva kronor. Vi åkte upp till Bryngelstorp där det lite finare folket bodde. Där fanns tjejer vi ville träffa. Fina oskuldsfulla tjejer från övre medelklassen som redan fått stora bröst och tyckte att vi var lite häftiga och farliga. Vi satt vid fotbollsplanen och Petter kom dit. Han visade mig ett trick med cigaretten. Han vände glöden inåt i munnen och blåste ut genom filtret. Jag ville verkligen lära mig det tricket. Vi rökte några cigaretter och pratade konstant om cigaretterna vi rökte. Det var ingen omedelbar förälskelse men jag kände redan då att jag trivdes med den starka röken som stack till på väg ner och snyggt rullade ut ur munnen när den kom ut. Vi övade rökringar och franska horbloss, som vi kallade dem.
Vi köpte några paket de närmaste veckorna och det blev en sport att testa alla märken. Commerce utan filter, John Silver med och utan filter. Röda Prince. Bond, Barclay, Benson & Hedges och Lucky Strike. Jag rökte många gula Right som jag stal ur mammas paket. Jag blev snabbt den som rökte mest. Den som alltid hade cigaretter. "Får jag röka med dig?" frågade vi varandra. "Får jag röka med dig, hela kvällen?" kom sen. Vi lånade cigg av varandra och man kom ihåg allt. David är skyldig mig 11 cigaretter, Calle 3, Marcus 5 och Jesper 5. Vi smög hem från skolan på rasterna, man fick inte lämna skolgården, och spelade NHL Hockey på Sega MegaDrive hos Matte L. Vi rökte på hans balkong och smög tillbaka med tuggummi, tandkräm eller kryddblandningar i munne för att inte avslöjas. Tjejerna i Bryngelstorp tyckte verkligen att vi var lite spännande. Vi underklasskillar som rökte cigg och pratade om slagsmål och supa och fingerpulla. De kom aldrig hem till oss. Vi var alltid hos dem eller ute. Deras föräldrar gillade oss oftast inte. Vi satt i trappuppgångar och rökte. Snusade, tuggade tuggtobak och sniffade snuff. Allt med nikotin i fick vår uppmärksamhet. Jag utvecklar min vana och blir storrökaren bland storrökare. Vi satt i ett tomt källarförråd och rökte och vi hade porr där och jag har till och med tagit dit flickor och haft sex med dem. Vi hade en glasburk med gemensam ciggkassa nere i källarförrådet. Jag stal pengar ur mammas plånbok till cigaretter. Var jag än var fanns där alltid en cigarett i mungipan. Jag lärde mig tricket med cigaretten inåt i munnen och blåsa ut genom filtret. Jag lärde mig släcka ciggen med fingertopparna. Jag lärde mig rulla perfekta cigaretter, för hand, på 15 sekunder.
Vi satt i rampen och rökte och drack öl och ibland fick vi hångla eller känna på någons bröst.
Jag började dricka kaffe och cigaretter och kaffe blev en odödlig kombination. Var jag än varit och var jag än går är jag ständigt åtföljd av mina cigaretter. Jag har inte varit utan en enda dag på många långa år. Jag vill inte vara utan. Jag tycker att det smakar otroligt gott.
/Goesta
På lånad peng lär jag bege mig ut i höstig augustinatt. Längtar efter öl. Flickvännen lät mindre glad när jag ringde och berättade att jag antagligen ska ut och dricka. Antagligen för att hon inser att konsekvensen av mitt låndrickande i slutändan brukar innebära ökade utgifter för henne. Just nu är i alla fall hon skyldig mig stålar. Det känns rätt bra i sin ovanlighet.
Har sett Kristiansson riva ut sig helt enligt förväntan. Har rökt många cigaretter utan att mitt sug stillats. Antagligen för att jag egentligen trånar efter alkohol. Har svurit vidare över MFFs bittra förlust och svensk fotbolls uppenbara förfall. Har egentligen bara längtat bort till bar med fatöl, flasköl, husets vita, husets röda och husets rosé.
Imorgon är det 25-årsfest hos Mysia. Det kan bli trevligt. En sån där tillställning där man konfronteras med "nya människor". Alltid skräckslagen inför sådant. Varför? Jag vet inte. Det är bara vansinnigt jobbigt att presentera sig och lära känna och vara trevlig när man vet att man inte kommer träffa människorna igen. Jag har nog med vänner.
När ringer de? När ska jag få åka? När ska jag få dricka den där ölen? De där ölen. Plural ska det vara.
Pinball Cowboy ska tydligen spelas i P3 snart, har jag hört. Lovar att återkomma med exakt dag och tid. Då får ni lova att lyssna. David och Viktor är något stort på spåren.
/Goesta
Jag mailade till Mörkblått Värn för att uppmana dem att blogga loss eftersom jag är genuint nyfiken på dessa glada gossar. Här är svaret: (Jag ska genast titta in bloggarna.)
Hej, tack för ditt mejl. Själva nätverket som sådant har ingen egen blogg, men
våran ordförande, Christian Swedberg, har en blogg
(www.christianswedberg.blogspot.com) liksom våran f.d. ordförande
(www.elfstrom.blogspot.com) och Jakob Söderbaum
(www.jakobesonsoderbaum.tk).
Nätverket företräder inga egna åsikter då nätverkets syfte är att knyta en
gemenskap mellan konservativa inom Moderata Ungdomsförbundet och skapa
kontakter inom andra konservativa organisationer, som t.ex. Konservativt
Forum (www.konservativtforum.org). Där finns även en fördjupning kring
konservativt tänkande att finna under länkarna ideologi m.fl.
Vänligen,
Mörkblått Värn
Meddelande: Du har väl inte missat att MV byter namn 15:e augusti till
Unga Konservativa Moderater?
Via Anna hittade jag världens roligaste sida. Jag tror jag ska bli medlem. Det här verkar vara ett glatt gäng som jag verkligen vill umgås med.
/Goesta
Jag visste att det skulle bli så. MFF underpresterar, sätter inte de chanser som de skapar och låter det sämre laget kontra in mål. Jag kan säga det redan nu. Champions League är kört och allsvenskan slutar vi väl fyra i. Varför trodde man att det fanns chans? Naivt skitsnack. Allsvenskan är en av de sämre ligorna i Europa och att vi följer den med så stort intresse är ett hån mot vår goda smak. Det är som att låtsas att Lena PH är Kylie Minogue. Det är som att låtsas att Åsa Carlsson är Sjarapova. Det är som att låtsas att bandy är en världssport. Svensk klubbfotboll är det sämsta som finns.
Dagens stora behållning är de öl jag ensam druckit och den lilla, ljumma, sköna fylla som trots allt infunnit sig.
Flickvännen har städat allt och ger mig övertydliga pikar. Som om jag inte förstod att ha skuldkänslor. Jag ska i alla fall städa badrummet imorgon. Jag ska i alla fall.... Någonting.
/Goesta
Nu åker jag och köper öl. Sedan bär det av till Kalle för att se MFF i Champions League-kvalet mot Thun, från Schweiz. Det har redan klappats mycket händer och MFFare har slagit sig för bröstet som vore kvartsfinal i VM. Det är dumt. Vi har faktiskt inte kommit någonstans alls om vi inte tar oss förbi Thun. Då har vi snubblat på samma sura målsnöre som alla andra gjort de senaste åren. "Europa här kommer vi" känns väl mycket sagt i detta läget. Inte dags ännu att börja räkna pengar och miljoner och prata om Malmö som ett nytt Rosenborg. Förlorar vi dubbelmötet mot Thun är vi långt mycket sämre än DIF när de åkte ur tredje kvalrundan mot Juventus. Vi får inte glömma det. Det måste finnas ödmjukhet.
Hoppas gör jag dock. Något enormt. Vore fantastiskt roligt att ha alla mina lag i Champions League. I första hand Liverpool och Malmö FF men också i någon mån Barcelona och Inter. Hjärtat klappar hårdast för Liverpool, jag har trots allt bott där men inte i Malmö, men MFF behöver framgången mest.
Så.
/Goesta
Vill inte tillbaka till sömnproblem och sömnlöshet. Är ledig nu och då gör det mindre att jag inte somnar när jag önskar. Känslan är tyvärr densamma som när jag var vaken konstant och tvingades trycka i mig propavan och/eller theralen för att sövas.
Det var vidrigt, den tiden då jag inte sov alls. Jag delade lägenhet med Micke då, som somnar på kommando. Han bestämmer sig för att sova och femminuter senare är han i John Blunds söta värld. Själv låg jag vaken hela natten. Gick till jobbet. Gjorde mina åtta timmar och gick hem. Gick och la mig igen på kvällen och somnade inte. Kanske fixade jag en timme. Ibland två. Sådär höll jag på någon månad innan jag paniskt sökte läkarhjälp och fick underbara piller. Det enda jobbiga var att Propavanet behöver sina en till två timmar att verka. Fick alltså äta pillren på krogen, hos kompisen eller på stan om jag inte var hemma. Sedan försöka hinna hem lagom så att jag hann borsta tänderna och ställa klockan.
Vill inte dit igen. Men känslan är densamma. Även om det är tidigt att oroa sig. Jag har bara haft det jobbiga i någon vecka, till och från.
/Goesta
Maja skrev att hon skulle kunna tanka sig ett liv i en rullstol, eller rent av att det ar troligt att det blir sa.
For nagra ar sedan planerade jag och mina vanner varan framtid som slottsägare i vilken bra bergskedja som helst. For mig var det oppenbart att jag skulle bo i det smalaste tornet. Det skulle bara rymmas en rund sang som man hissade ner till botten, la sig i fosterstallning(for att fa plats) och tryckte pa uppat-knappen sa man hissades till toppen och kunde se ut. I fosterstallning. Jag kommer inte riktigt ihag hur de andra hade planerat sina egna rum, men jag tyckte jag hade allt jag behovde.
Till rullstolarna. Eller inte riktigt, forst go-carts.
Vi skulle ta bort halften pa varje trapp och gora den ytan plan. Alla skulle fa runt 100.000 i var att bygga sin egen custom-made go-cart. Jag kommer inte ihag hur min skulle se ut, men om jag far bestamma nu skulle den bara vara ett skal. Ingen kåpa, ingen farg. Bara metallstanger sa den satt ihop. Sen skulle jag lagga ner resten av mina 100.000 pa att gora den mycket snabbare an mina kompisars. Och kora sa snabbt jag kunde hela tiden. Ofta in i den enorma matsalen med ett alldeles for stort bord och alldeles for stora stolar. Hela matsalen skulle vara i proportionen att om man stod upp skulle man vara ungefar 20-30 cm i en vanlig matsal.
Jag forsoker komma pa vad vi hade planerat mer, men jag kommer inte ihag och skulle bara ljuga ihop nya planer om jag skrev mer om det. Vilket ar okej, men jag orkar inte det.
Nu kommer jag till rullstorna. Min kompis tyckte vi borde amputera benen och gora oss sjalva till torsos, och aka runt lika snabbt i sma sonder istallet, sa vi aldrig mer behovde anstranga oss. Jag alskar verkligen forslaget, men jag vill att det har ska handa nagon gang pa riktigt, och jag vill inte amputera benen pa riktigt riktigt. Aven om jag flirtar med tanken dagligen.
Och till slut for att besvara Majas inlagg, sa kan jag saga att du behover ingen som puttar pa. Jag har sett den basta rullstolen i hela varlden nar jag jobbade pa en affar i London. Det var en permobil som man kunde hoja och sanka sakert en och en halv meter! Jag trodde inte mina ogon, nar gubben som korde den, plotsligt stannade till. Och hojde upp sig sjalv till toppen hyllan for att titta narmare pa nagon porslinsvas han gillade. Jag behovde en stor stege for att titta narmare! Jag sa till min medarbetare att det ar min storsta drom och mitt storsta mal i livet att leva i en san. Han skrattade. Jag lyste mot min framtid.
/Aaron
Vi var ute och gick i Warzawas centrum, och jag lagger marke till en svartkladd man som kommer emot oss. Forst bara for att han var svartkladd, men ju narmare han kommer ser jag att han har pa sig en svart häx-liknande hatt, en langarmad svart skjorta med fyra uppknappta knappar, en liten blank svart scarf knuten runt halsen, svarta byxor och skor.. och svarta handskar som flyter ihop med skjortan. Han gar forbi oss langsamt och flinar av ren ondska. Han fullkomligt lyser av njutning till hat. Han ser ut som en profesionell strypare, han kan inte vara nagot annat. Det ser ut som att han utan problem kan strypa tva pa en gang, pa ett par sekunder och ga vidare lika latt utan att nagon tanker pa det, for det ter sig sa naturligt att han inte kan vara nagot annat an strypare. Om han gett sig pa mig hade jag nog inte ens gjort motstand utan accepterat det som lika naturligt som nar man precis blir pakord av en langtradare. Och det kanns bra att han bor i Warzawa, jag tror det ar en bra stad for honom. For aven om han rubbade allt for en stund, sa var det inget som foll ur mallen.
/Aaron
Klickade mig på något underligt vis fram till Margot Wallströms blogg. Hon har sällan eller aldrig under 150 comments. Dessutom skriver många gärna en hel sida till svar. Där är vi inte ännu på Det Ljuva Livet.
Min storebror fyllde 28 år idag och jag ringde honom i Finland där han numera bor. Han och hans flickvän har köpt ett stort hus som de roneverar. Det verkar ta 15 år. Han har ganska kraftigt börjat bryta på finska sedan han blev tillsammans med henne. Jag tycker det låter som om han skojar. Men han talar verkligen med finlandssvensk brytning nuförtiden.
Vi har aldrig varit särskilt lika varandra jag och min bror. Han är stor och stark och jobbar gärna. Sliter och tar i, gillar ansvar och lugn. Stabilitet. Jag är spinkig och svag och tycker om att fantisera om frikort på apoteket och rosévin på dropp. Jag gillar visserligen stabilitet men inte på det sättet att jag skapar sådan. Jag bara väntar på att världen ska skapa den åt mig.
Min bror har hår på bröstet. Jag har knappt hår på benen.
Min bror gillar hårdrock och bilar.
Jag gillar bleka vita män som sjunger om kärlek och stora kolsvarta män som sjunger om att döda andra stora kolsvarta män.
Vi kramas aldrig jag och min bror. Vi ringer aldrig i onödan. Vi talar aldrig om allvarliga saker. Vi bryr oss om varandra. Jag älskar honom. Men vi lever otroligt långt ifrån varandra.
/Goesta
När jag var ung och spelade TV-spel talades det om tv-spel med så bra grafik att det "nästan ser ut som tecknat". Det gör ingen längre. Jag tycker det är för jävligt.
Emma Green och Kajsa Bergqvist har tagit finfina medaljer i VM. Jag känner inget för dem. Jag blir inte glad. Stefan Holm är den enda jag verkligen engagerar mig i. Jag brukade avsky hans otroliga jantestil och bonniga enkelhet. Sedan insåg jag att jag är likadan. Vi är inga exklusiva killar med Breitling-klockor varken jag eller Holm. Vi har på sin höjd haft en casio som klarar 200 meters djup. Stefan gillar att betala skatt och umgås med pappa och mamma och kolla på fotboll och Brasilien är favoritlaget. Jag gillar den inställningen. Jag gillar att han inte flytar till Monaco eller börjat ligga med Lena Ph. Han kör sin grej. Han är lugn, kort och pratar fult. Jag gillar det.
/Goesta
Dagens bästa låt är TLCs "No Scrubs" och Aaliyahs "Try Again" och om ni inte förstår det har ni inte förstått mycket. Typ.
Har spelat basket idag och vrickade till fotleden i en landning. Det är något med mina fotleder. Jag vrickar och stukar dem minst fyra gånger per år. Jag tror det beror på min enorma hålfot. Det är vansinnigt irriterande. Jag vill dricka något enormt idag. Jag har inte råd att dricka alls. Tror jag. David och Andreas ville att jag skulle komma dit och spela in en låt. Jag orkade inte.
Dagens bästa låt, förutom de ovan, är en osläppt Pinball Cowboy-låt som jag inte ens har. Ska fråga David om han kan MSNa den.
Not to self:Big Tasty är äcklig. Man glömmer det i McDonalds-kön och tycker den verkar god och stor. Köp en McFeast istället.
/Goesta
Aaron! Om du hör mig i Polen så vill du veta att Maja har svarat på din fråga. Om Polen. Och Lodz.
Klicka här lite snyggt bara om du inte redan läst det.
/Goesta
Vi gick på dagis och hon var ett år äldre än jag. Matilda. Hon skulle alldeles strax flytta upp till fritids och börja i första klass. Karolina var med också, Karro, hon som alltid sjöng Carola-låtar och sa att hon skulle bli sångerska. Vi hade lekt på gården och de andra hade redan gått in.
Vi gick bakom redskapsboden och jag presenterade en lek. Alla visste vad som skulle hända. Karro fick vara Chewbacca och vakta så att ingen kom. Jag övertygade henne om det stora i att få vara Chewbacca. Allt för att jag och Matilda skulle få vara ensamma. Vi var spända, för vi visste vad som skulle ske. Jag var Han Solo och hon var Leia. De skulle kyssas. Alltså måste vi kyssas. Vi tittade på varandra där vi satt i jorden och gräset bakom det hus där uteleksakerna förvarades. Hon var vacker med sitt ändlöst långa hår och sitt stora leende. Jag var bara jag.
Vi tittade på varandra och vi ursäktade oss hela tiden med den här Star Wars-leken. Vi var tvungna att kyssa varandra. Jag lät mina läppar möta hennes och hon, som framstod som äldre och mer erfaren med sin sju långa levnadsår, lät sin tunga nudda vid min. Bara för att hon visste att det skulle vara så. Vi tyckte båda att det var spännande och Karro tyckte att det var viktigt att, likt Chewbacca, använda muskelkraft och skarp iakttagelseförmåga för att hålla vakt åt oss. Det varade i mindre än fem sekunder och vi skyndade oss in. Känslan av att ha gjort något fantastiskt och förbjudet uppfyllde mig och Matilda.
Hon slutade strax därpå och jag såg henne inte på flera år. Då var hon lång och lite kraftig men fortfarande med det långa vackra håret. Vi kände igen varandra och våra blickar möttes. Ingen av oss kunde låta bli att skratta åt den där stunden. Vi skrattade och hälsade försynt och sedan dess har jag aldrig sett henne mer.
/Goesta
Kommer prestera minimalt denna söndag. Friidrotts-VM, Scandinavian Masters med Annika Sörenstam och hyrvideo med flickvännen. Solen lyser med sin frånvaro. Sommaren är kort, det mesta regnar bort, som Tomas sa. Den är förbannat kort. Höst i luften och persiljan på balkongen slokar efter allt vatten som öst ner i lådan. Ska fortsätta läsa lite i Daniel Sjölins "Personliga Pronomen" som hittills känns medelmåttig. Han verkar vara mycket begåvad språkligt men inte ha lika mycket att berätta. Det är förvisso en väl tidig dom eftersom jag ännu inte läst mer än 60 sidor ungefär. Längtar ändå igenom boken för att kunna börja på nästa.
Joakim på Diagnos har ventilerat familjeproblem och kärlekstrassel så till den milda grad att han nu lägger ner sitt bloggskrivande tills vidare. Det är hemskt. Kommer sakna hans texter som ibland är nästan provocerande uppriktiga. Håller mina små smutsiga tummar för honom och hoppas att han snart återvänder till den infantila klubb för inbördes empati som bloggvärlden ibland utgör.
/Goesta
Har just pratat med Robin som kommit tillbaka från Barcelona och jag blir alltid lite imponerad av hans villrådiga rot- och rastlöshet. Han står aldrig still. Han är vansinnigt lång och han drar iväg, försvinner, står inte ut, kommer hem, gör något fantastiskt, spyr på det, drar iväg och orkar göra allt på en gång. Han ska trycka och försöka publicera sin serietidning i höst och han berättar om den och den verkar vara strålande bra. Han ska gå en termin till på konstfack och åka till Irland, igen, i tre månader, samtidigt. Han orkar och jag bara sitter här och är tyst och lugn och säger: "Gud, va kul", och längtar efter alkohol och ångrar att jag alls drack två glas rioja tidigare för det gjorde mig bara abstinent och ännu mindre. Robin sitter i Uppsala nu och jag hörde kvinnoröster i bakgrunden och de skulle äta choklad och han skulle komma till Stockholm imorgon och det händer händer saker. Man hinner knappt med honom, för en millisekund känns han som en mer sympatisk Dean (On the road-Dean, visst heter han väl Dean?) och sedan frågar han om jag haft bra väder i Sverige. Jag säger bara: "Ja" och "Jag har badat en del" och "Jag har druckit en del" och "jag ska.." och Robin hör mig knappt för han har säkert redan kommit på ett nytt projekt där han sitter och jag sitter bara här och lovar honom att hälsa min flickvän och att ha det så bra.
/Goesta
Jag känner mig tre meter hög och stor och stark och engagerande. Jag kan få folk att känna saker. Titta själva:
"Name: up mine nose
Idag rekommenderar jag: frukt och grönsaker
Sent: 05-08-2005 18:42
Lägg ner själv Goesta. Dina bästa försvar är alltså: "Lägg ner" och "Ja, jag är rövslickare!". Du står ju inte upp för dig själv! Du bankar dig inte själv på bröstet. Det är synd. Ingen gillar fegisar. Kom igen! Vi två, ute på gatan! Är du på? Varför bloggar du? Vad för sorts glädje tror du att din blogg sprider? Vad försöker du ge människor? Har du inga mer kompisar än den påhittade Erik H som egentligen är din egna DrömGoesta? Är det därför som du tänkte att bloggvärlden passar exakt rätt! Här kan jag skriva taffliga texter om katter och dagis som det bara är pinsamt att läsa? Vafan! Släpp författarambitionerna! För jag gillade verkligen inte den där katten. Man, du är så menlös och tråkig så att knulla din mamma är hundra gånger roligare än att läsa din blogg. Och alla vet ju i vilket skick din mamma är i. Jag tror att du är uppväxt helt skyddat. Så att din tonårstid inträffar nu! Vid 25 års ålder. Du tror fortfarande att allt du säger är rätt. Vetenskapligt. Gud, jag är så jävla trött på dig och dina kontaktknytningar. Har du sugit av Sigge mot en gästbloggning än? HAHA! FUCK U and FUCK DET LJUVA LIVET - sveriges i särklass sämst skrivna och mest pretentiösa blogg. Vafan Goesta. Du är slut. Ta in på ålderdomshem och LÄGG NER! "
Jag vet inte vad jag ska svara. Jag tycker det är jobbigt att du förolämpar min mamma. Hon har inte gjort något ont. Gör inte det. Och Erik H finns på riktigt. Han skjutsar runt Aaron i Polen i detta nu.
I övrigt har du vissa poänger jag ska försöka ta till mig.
/Goesta
Du skyndar hem från tunnelbanan. Du slinter med nyckeln och förlorar tid. Småspringer uppför en och en halv trappa på svaga ben. Låser upp dörren och skyndar dig mot badrummet. Du slår dig ner. Sitter en stund och gör vad du behöver. Torkar dig, ställer dig upp och vänder dig om. Du tittar ned på välfylld toalett och betraktar det bruna. Du tänker att du åtminstone gjort dem själv.
/Goesta
Fan. Jag gick den timma det tog att ga till skyskrapebygget, och nar jag kom dit sag jag att de faktiskt holl pa att bygga tva olika. Jag gick runt och runt den forsta utan att hitta en ingang. Sa jag gick vidare till den andra. Dar fanns en valdigt tydlig ingang med metallsparrar och en intentsagande vakt som inte hade nagot att gora med bygget forutom att se till att endast behoriga blev inslappta. Jag ville inte riktigt slosa bort nagot sa bra att saga pa honom.
Tank efter vad fint det ar. En ung utlandsk man i kostym kommer forbi ett bygge i din hemstad. Du star bara nagra meter ifran och hor utan problem varje ord. Han gar fram till en byggarbetare som tar en paus och lutar sig mot staketet som avskarmar bygget. Den unge mannen fragar pa knacklig engelska och uppgivet men rakryggat kroppssprak: hi.. can i help?
Han blickar upp mot toppen av huset och ner pa byggarbetaren med en sa vanlig och bedjande blick han kan fa fram.
Jag ville sa garna vara den killen. Och nu gick det inte. Men tanken pa det gor mig nastan lika glad som om det hade gatt.
Pa vagen dit blev jag foralskad. En tjej som bar pa en parm gick runt och fragade folk nagot och blev avsnasad varje gang. Jag gar forbi henne nar hon forsoker fa kontakt med ett ilsket aldre par, och hor nar jag passerat hur hon sager nagot pa polska i min riktning. Jag vander mig om och hon ser lattad ut att nagon lyssnar och jag later henne avsluta sin valdigt langa mening pa polska och fragar om hon kan saga allt det dar pa engelska. Hon ler och blir jattesot och sa snall, och sager I can only a little, i will try. Hon berattar att hon saljer cd-rom skivor for 20 zloti(50 kr) for att barn i fattiga byar inte ska ga hungriga till skolan. 20 zloti racker till 7 middagar. Jag koper en cdskiva och ett polskt korsord for 10 zloti. Hon ber om ursakt att det ar pa polska, men sager att jag nog lar mig. Jag sager: Ja, nu lar jag mig polska. Vi ler at varandra och gar at olika hall.
Hela hennes uppenbarelse och satt att fora sig pa har gjort mig sa mycket snallare an vad jag annars hade varit idag. Jag vet inte riktigt vad jag ska gora nu. Jag tankte aka upp i ett hogt hus och kolla pa utsikten, men vande innan hissen och gick ut igen. Jag vill traffa henne igen. Nu sitter jag bredvid en tunnelbane perong och skulle egentligen aka till kyrkogarden. Jag tror jag gar upp igen och gar tillbaka till dar jag traffade henne. Hon kanske var den jag letat efter, och jag bara gick darifran.
Jag gar dit nu.
/Aaron
Jag har akt pa den farligaste vagen i Europa. Den enda vagen fran norra Polen till Warzawa ar bred som en svensk landsvag. Och det bor 38 miljoner manniskor i Polen, det betyder att atmonistone 1 miljon aker pa den regelbundet. Och alla vill fram fore dem andra. Sa ja, det betyder att folk kor om folk som redan kor om! I en vanlig tva-filig vag. Fast det kommer motande trafik 50 meter bort ligger det tre bilar i bredd i samma riktning i 100km/h. Och helt plotsligt kommer en lastbil pa 20 meter fran ingenstans, fullkomligt vralar forbi en, och prejar in en stackars skoda langst ut i vagrenen sa han inte ska krocka med den motande trafiken han redan visste fanns dar nar han borjade kora om. Det ar sa hela hela vagen mellan Gdansk och Warzawa. Min kompis Erik som kor bilen, maste hela tiden titta i backspegeln, rakt fram och at sidan samtidigt, for att allt hander plotsligt och man reagerar alltid lite for sent. Langs vagen ar kors resta for folk som inte hunnit flytta pa sig i tid.
Men den ar sa vacker. 70% av tiden finns trad planterade vid varsin sida av vagen, sa att hela den har fullstandiga galenskapen sker mitt i en underbar alle`. Och Polen landsbygd... vad kan man saga. Det skiftar medvetslost fran oandliga kulliga falt, dar det ser ut som nagot nagon aldrig sett finns bakom kanten, for att helt utan forvarning kastas in i den morkaste skog som ser ut som ett tv-spel. Extrema kurvor kantade av sjalvlysande pilar som visar vart nasta svang ska ga. Och langs hela vagen kryllar det av manniskor som cyklat ut mitt i ingenstans och satt sig ner och forsoker salja hinkar med svamp. Det finns ingen tid att stanna! Hur ska man tvarbromsa in for att kopa en pase kantareller, nar det flyger forbi bussar i alla olika riktningar som inte ens blinkar eller tutar, utan bara kor. Och sa kommer man ut ur skogen, ser ett flygplan omgjort till en restaurang i det forsta brynet. Foljt av en liten by av hyddor, och en stund senare en skrack-osteuropeisk stad. Varfor berattar ingen om Polen for?? Tyskland, Frankrike, Spanien.. de ar som att aka till Skovde jamfort med det har. Och samtidigt ar folk sa vanliga, sa hjalpsamma.
Vi stannade till i en liten stad med en boardwalk langs en sjo, en pir med ett lusthus och en bat som precis la av och tog ett 50tal polacker upp genom landet pa ett kanalsystem.
Igar nadde vi antligen Warzawa efter tva dagars kamp pa denna sinnesjuka vag. Det finns en ganska stor gammal stadsdel som vi bor i. Den paminner om Gamla Stan ganska mycket till arkitekturen, men det kanns som precis allt som inte gar i gamla stan ar mojligt har. Och vagar man sig ut i det riktiga Warzawa, mots man av extrema jattebetongruckel. Det ar inte svart att tanka sig ett ghetto fran andra varldskriget har. Och dessa skrackhus ar uppblandade av de modernaste skyskraporna i varlden. Byggda i olika farger av glas.
Precis dit ska jag bege mig nu och fraga en av byggarbetarna vid den nyaste skryskprapan dom haller pa att bygga:
-Can i help? och peka upp mot toppen. Sager han nej tanker jag be igen.
Jag vill ha hjalpt till att bygga en skyskrapa i denna omojliga stad.
Sen ska jag ta sparvagnen till en kyrkogard och forsoka grata.
Ikvall ska jag pa jazz, imorgon ska vi borja dagen med en katolsk massa i en vit enorm kyrka bredvid oss, och sen ge oss ut pa vagarna med livet som insats igen.
/Aaron
Allas bakfylla tar sig olika uttryck.
Sebastian - Trött, skuldmedveten och kompenserande. Röker inte dagen efter, försöker äta sunt.
Micke - Gillar att prata om kvällen innan. Ringer tidigt och minns gårdagen. Kräks ofta på morgonen.
Erik H - Osårbar. Kan sova i ett cykelrum efter tre flaskor vin och en halvliter fernet och snabbt resa sig, ruska på huvudet och säga "fyfan vad bakfull jag är". Fem minuter senare är han snygg, glad och i balans. Sätter sig i blen och kör hem.
Flickvännen - Sover mycket. Stort pizzasug.
Goesta - En öl eller hundra leder alltid till samma bultande huvudvärk som ger mig panik. Dricker ett glas vatten och två muggar svart kaffe. Söker igenom gömmorna efter Ipren, Citodon, Naproxen och Treo Comp. Vill inte prata.
Igår, efter att vi firat Jennie lite på uteservering, åkte jag hem till Sebastian och drack vitt, rött och öl och spelade Xbox. Kom hem när flickvännen skulle gå till jobbet. Kände mig osynkad och fel. Sov gott i några timmar. Nu sitter jag här med huvudvärken och kaffet och önskar mig läkemedel.
Ska på kräftskiva hos flickvännens föräldrar om några timmar. Flera släktingar kommer dit och jag ska försöka att hålla mig på banan och inte hamna i intima diskussioner med någon. Ser de mig som jag verkligen är kanske de lyfter ut sin flicka ur vår relation.
Längtar efter pengar, sömn och sunt förnuft.
/Goesta
Tyson ska tydligen börja spela in porrfilm för att försörja sig och samtidigt som det är tragiskt skulle jag gärna hyra en rulle där Tyson knullar Jenna Jameson som också ska vara med. Det vore liet av en kulturhändelse. Mike Tyson borde dock inte behöva slita för brödfödan. Han har slitit nog och ska inte tvingas till förnedring i något sammanhang. Han är en stor idol och en symbol för kraft i min uppväxttid. Jag skrev mycket om honom när han comebackade i början av juni. Tyson borde få en boxarmotsvarighet till konstnärslön. För att skydda honom från ekonomiskt horeri. Vill få minnas honom som han en gång var. Men jag skulle gärna hyra filmen.
Andreas låt "What's that sound" har börjat spelas en del i radion. Har länge gillat hennes musik men hon har aldrig sjungit såhär fint. Snart är hon större än sin make.
/Goesta
När jag var sju år och gick på fritids fanns där en tant, en fritidsledartant, som lagade en speciell gröt varje morgon. Det var bara de barn som släpptes av ruskigt tidigt på fritids som fick den där gröten. Det var havregrynsgröt och något annat i. Den var oerhört god. Varje gång jag äter gröt hoppas jag att den ska smaka så. Den gör aldrig det.
På fritids gjorde vi pärlplattor och jag älskar doften av dem när man bränt ena sidan av pärlplattan så att den ska hålla ihop. På fritids gick Patrik som var konstant hes och luktade illa och var besatt av armégrejer och Action Force-gubbar. Jag kände att han var sorgsen, alltid. Jag undrade varför. Robban gick där också, besatt av Rambo, och han lärde mig hur man ritade muskler. Man gjorde som långa bajskorvsarmar och då såg det ut som muskler. Jag kan fortfarande inte rita dem på annat sätt. Kenan gick där också, en turk som smygrökte en gång, och vi var nära vänner i ungefär ett halvår. Sedan såg jag honom aldrig mer.
En gång var vi ute och promenerade, tio barn och två personal, och Liselotte (tror jag hon hette) från min storebros klass var ledsen för att hennes katt var borta. Vi gick genom en skogsdunge när Liselotte gav ifrån sig ett avgrundsvrål som jag aldrig hört igen. Hon hade hittat sin katt. Den hängde i ett träd. I en snara. Någon hade fångat hennes vita katt och knutit en snara och hängt den. Antagligen betraktat den och sett den sakta kvävas till döds under sprattlande och desperation. Liselotte skrek och grät och var otröstlig. Hon var tio år och föll ihop i en liten hög, som ur en film, och bara grät sin ångestmättade gråt och personalen kramade henne och hon skrek och hon grät och personalen hindrade mig från att titta på den döda katten. Jag ville verkligen se. Jag ville förstå, känna, veta, hur det hemska kändes och såg ut. Jag fick aldrig se den katten. Jag såg bara den tioåriga flickan på marken, hulkandes och skakandes och skrikandes. Det var omtumlande för mig och första gången jag sett okontrollerad sorg spruta ur någon. Jag ville verkligen se katten.
/Goesta
Polen i mitt hjarta. Vi kom in till Gdansk efter den konstigaste farjeresan som ar mojlig. Efter en halvtimme annonserades en dansshow i kafeterian i hogtalarna. Meddelandet sas pa svensk-polsk brytning, och nar vi kom dit var det en dansshow av barn for vuxna. Det satt en jatteacklig pedofilnalkande halvgubbe vid foten av dansscenen och skrattade. Och konfercien var en bitter polska i glittrig silverklanning som manande till entusiasm. Efter dansshowen med typ 20 olika barnteam spelade ett polskt band playback till polska hits. Vi fick nog och gick till hytten och drack farjebillig sprit. Problemet var att jag glomt pasen med spritflaskan i kafeterian. Nar jag skyndade tillbaka for att hamta den var den borta. Jag fragade en anstalld om han hade sett "a bag from the liquor store".
-yes.. no! no. no.
-are you sure? you didn't see my bag?
-no.. no.
Sa jag kopte en ny. Fran den stunden alskade jag Polen. Och nar vi till slut kom i land, och skulle till Sopot, en badort med baywatchpir, sa akte vi igenom Gdansk's fororter och jag har aldrig varit mer tagen i hela mitt liv. Alla hus har olika farger har. Och om dom har byggt ett nytt fult hus, sa har dom malat alla balkonger i olika farger, sa det fortfarande ar fantastiskt att kolla pa. Och de husen som inte ar nya har alltid tinnar och torn. Pa riktigt. Det later som en forskóning och skryt for att jag ar har sa jag kan saga det. Men ALLA hus har torn. Det ar sjukt.
Jag alskar Polen mer an nagot jag alskat snabbt utan att tanka efter. Nar jag lyckats med mina planer sa jag inte ar bunden att verka fran en plats, sa kommer min bas vara Polen.
Och det basta av allt ar, att alla jag pratat med som varit i Polen har hyllat Krakow. Alla som kommer fran Sverige, hamnar 90% av gangerna i Gdansk. Och den staden Gdansk visat sig vara, och det faktum att ingen namnt den, maste gora Krakow till det basta som kan finnas. Och jag ska dit! i overmorgon! innan ska vi aka motorvag mellan Gdansk och Warzawa. Vi ar redan fortrollade och ar fortfarande kvar i hamnstaden man kommer till. Det ar ingen slump att den gamla paven kommer fran Polen. Vi hittade ett mini-zoo idag pa typ 10x10 meter, med tva getter, 20 olika ej flygdugliga faglar av olika raser och en swimmingpool med trampolin mitt i deras hage.Dom borde vara lyckligare an dom flesta
/Aaron
Jag har sett Malmö FF spela tämligen taffligt men trots det ordna avancemang mot Maccabi Haifa. Jari Litmanen hade tydligen fotograferats med palestinasjal i Tel Aviv. Sticker nog lite i ögonen, kan jag tro. Tony Ernst, som vi minns från Gidappa!, har skrivit otroligt underhållande rapporter från MFFs uppladdning i Israel och jag önskar att han alltid följde laget. Jag har aldrig bott i Malmö eller haft någon koppling dit men började som sexåring heja på dem för att provocera min storebror. Vi satt hos pappa och såg allsvenska tabeller i Sportspegeln och bror min uttalade starkt stöd för serietvåan Göteborg, eftersom han är född där. Jag ville vara bäst och påstod med eftertryck att jag alltid stött MFF, som låg etta vid tillfället. Tror inte att min bror köpte det. Hursomhelst har jag aldrig kunnat ändra mig sedan dess. Ej heller velat ändra mig.
Såg nyss om Oh, Brother Where Art Thou tillsammans med min älskade. Hon påstod innan att hon sett den och hatar den och jag sa att man inte kan hata den. Efter att ha sett om den ändrade hon sig. Lyckligtvis, för den så kallade familjefridens skull. Det är verkligen John Turturros film. Han är strålande i allt han gör och lyfter en redan bra film till vansinniga höjder.
Sebastian fotade mig en gång till ett skolprojekt. Bilderna var lättklädda. Nu ser ni huvudet från ett av fotografierna i vänsterspalt. But i won't show nipples on the Internet.
/Goesta
Du står där, i ditt lilla kök, och försöker få den lilla ostbiten att inte gå i bitar när du krampaktigt attackerar den med din hyvel. Du står där, vid ditt lilla köksbord där du aldrig äter, och lägger skinkbitar på det grova brödet. Du står där och häller filmjölk i ett vinglas och i bakgrunden, från vardagsrummet, hör du Anders Lundin hetsa folk att stämma upp i sång. Du står där i mysbyxor och luvtröja och känner plötsligt hur dina knän nästan ger vika. Du står där med håret i stort okammat svall och du känner hur det börjar snurra. Du vet att det inte är något fysiskt, inget blodsockerfall eller någon allvarlig sjukdom. Du vet precis vad det är som slår undan dina spensliga pojkben. Det är din egen bitterhet över att saker och ting ännu inte, och aldrig någonsin, blir så som du önskat dig. Det är din samlade hopplöshets sammandragningar som tränger ända ut i fötter och händer och huvud. Det är din instängda längtan efter att någon gång skala av sig huden och blotta ditt hjärta för världen och säga:
- Här, det här är jag, gör illa mig om ni vill!
Du brer klart din smörgås. Du går in i vardagsrummet och äter din smörgås och dricker din filmjölk. Du sköljer ur glaset och ställer in smör, ost och skinka i kylskåpet. Sedan kryper du upp i soffan och undrar varför din flickvän inte är hemma ännu. För du vet att hon bit för bit lagar din trasiga kropp med sin kärlek. Du vet att hon gör det. Så du längtar.
/Goesta
Har sorterat och rensat lite i datorn och hittar massa saker som jag tycker alla borde ha i maskinen.
Så:
Rekommenderat idag, för nedladdning:
Dave Chapelle - Killing Them Softly. Standupgrej med Dave Chapelle. Tror aldrig han varit såhär bra. Jag gråter av glädje.
Sticky Fingaz - Oh my God. Låt från Black Trash-skivan, som är en hiphop-opera. Typ. Hiphop har aldrig berättat mer än här.
Radioreferatet - från Sveriges underbara seger mot Rumänien. Fotboll är kärlek.
Frente - Bizarre Love Triangle. New Order-cover som aldrig låtit vackrare och skörare än i Frentes version.
Nada Surf - Popular. Har nämnt den tidigare. Den förtjänar att tjatas om.
Jonathan Richman & The Modern Lovers - Ice Cream Man. Jag utgår från att alla redan har den. Annars skärpning.
Las Puertas - Born in the NYK. Rasmus och Andrea sjunger vackert om min uppväxtstad.
Uppmanar jag till illegal nedladdning? Naturligtvis inte. Eller? Nej. Eller?
/Goesta
Juventus tvingas rea ut biljetter och årskort. Kvinnor och barn får köpa årskort till alla ligamatcher för under 200 kronor. I en perfekt värld skulle alla matcher, överallt, vara så här billiga. I Tyskland är det fortfarande mycket billigt att gå på fotboll, trots att arenorna är nya superbyggen och att lagen har dyra världsstjärnor. I Italien är det dock dyrt att se fotboll. Det är underligt hur detta Juve, med Zlatan, Trezeguet, Del Piero, Vieira, Buffon och Nedved, kan vara så ointressant för invånarna i Turin. Emedan mycket sunkiga Torino, från samma stad, ständigt harvar men fortsätter att dra storpublik. Fascinerande. Jag kan förstå varför man känner avsmak för klubben Juve. Men Zlatan måste väl dra publik. Vem vill inte betala, årslöner om så efterfrågas, för att se denna bollbegåvning bortom vår värld. Jag tycker det är ovärdigt Zlatan att hans klubb behöver rea ut biljetter till matcherna. Det var bara det jag ville säga.
Postade för 40 minuter sedan följande inlägg:
Läser en hel del av mina egna bloggtexter och bilden som framträder är den av en egocentrerad, ganska odräglig människa med självdistans som enda försonande drag. En gammal lärare sa en gång till mig att mina fel inte blir mindre bara för att jag så lättvindigt medger dem. Det har varit svårt för mig att ta till mig. Det betyder alltså att jag inte blir mindre dum i huvudet för att jag säger: "Ja. Ja visst. Ja. Absolut. Jag är störd." Jag har alltid varit snabb att tillstå det orimliga i mitt dåliga beteende. "Ja, det är oacceptabelt." och "Så som jag gjort gör man bara inte." Istället borde jag se till att det inte händer alls.
Det talas gärna om att skrivande kan vara självterapeutiskt. Skitsnack. Det river bara upp gamla sår. Egentligen borde man hålla tyst. Och gå vidare. Istället för att larva sig och grisa ner sin oförstörda lekamen med självömkan.
...och sen var det försvunnet. Något ville ha bort det. Men först efter 40 minuter. Jag försöker igen. Försvinner det nu är det Guds vilja. Eller så har Aaron börjat censurera mig.
/Goesta
Har fyllt i min tjänstledighetsansökan idag. Skönt att få det gjort. Jag har varit på stadsbiblioteket och lånat böcker, diktsamlingar, noveller och böcker om hur man skriver. Känns löjligt med de här "Så blir romanen till"-utläggningarna och all annan skit de pekar på som väsentliga för skrivandet. Men men. Ska jag gå i skola där man skriver får jag naturligtvis räkna med det här. Jag ska försöka att inte bli dryg och tycka att jag redan kan, redan vet bäst. Ska försöka vara ödmjuk och öppen. Det är inte det lättaste.
Sigges "Tack Goesta" oroar mig lite. Det kom så oprovocerat att jag, i min oroliga själ, tänker att han är ironisk och i själva verket börjat avsky mig. Förhoppningsvis inte.
/Goesta
Shit.. här är man utan internet i några dagar och goesta har skrivit bort alla mina inlägg till arkiven.
Det har varit otroliga dagar utan internet dock. Har dansat runt i stockholm i en väldigt ståtlig kostym, blivit inbjuden till modsklubbar, sett en helt magisk konsert med Razorlight, druckit whiskey hos en bedårande kvinna på golvet vid hennes eldstad. Och varit full hela tiden. Appropå det goesta skrev om fylla, så kan jag säga om mig själv att jag aldrig varit såhär fantastisk på att vara enbart lycklig och extatisk utan att på något sätt trampa fel nuförtiden när jag är full. Jag lever i en total drömvärld för tillfället och hoppas att jag aldrig behöver återvända. Det är upp till mig att stanna kvar. Nu har jag varit nykter i tre dagar och jag kan fortfarande inte tänka mig att gå tillbaks. Jag har äntligen kommit på takten i min dröm.
I morgon tar jag och tre vänner färja till Gdansk. Polen, vad är det?
Jag vet inte, jag vet ingenting om Polen. Förutom att det är gyttja överallt och man får väja för fattiga bönders åsnor. Jag kan tänka mig en hel del Zeppelinare och äldre luftballonger också.
Min pappa jobbade i Göteborg för några år sedan, och en polsk-svensk kvinna hade sina släktingar på besök. De kom från en avlägsen by och hade knappt hört talas om Warzawa verkade det som. En äldre kvinna hade skrivit ett vykort hem som den polsk-svenska kvinnan läst och översatt till resten av kontoret. Det stod ungefär:
... det är ett konstigt land jag kommit till. Det kommer ut pengar ur väggen om man stoppar in ett kort! ...
Jag funderar på att ta med mig ett gameboy och kasta ut genom rutan när vi åker igenom en sån by. Hoppas någon jag skulle gilla hittar det.
En hel del pratar om vägpirater också. Jag vet inte hur det går till, om dom åker upp jämsides och viftar med svärd, eller om dom står mitt i vägen med gevär. Hur som helst ska vi växla in pengar till 20 st pund-mynt som vi ska lägga i en liten tygpåse. Om någon pirat kommer ikapp oss är det bara att vifta med påsen och uppmanande säga: Present! Present! på polska. Jag gillar pirater, och om jag vore pirat skulle jag nöja mig med den gesten och lämna oss ifred. En tygpåse med guldmynt som faktiskt är värda något. Hur mycket bättre byte kan man få?
Sen kommer jag hem och börjar på skola igen. Ska lära mig Photoshop och Illustrator under hösten. Jag är väldigt nära att klä ut mig till tjuv första veckan i skolan och vara tyst hela tiden och sitta längst bak. Jag har en perfekt svart-vit randigt tröja och min kompis ska sy en mask åt mig. På rasterna tänker jag sätta mig själv en bit ifrån mina klasskamrater och titta melankoliskt ner i marken och sparka på lite småsten. Och kanske låtsas att jag försöker börja röka men tycker det är äckligt. Jag vet inte hur andra tänker, men jag skulle älska om det började en kille som var klädd till tjuv och inte gjorde något väsen av det, alls. Utan bara var tjuv och hoppades att ingen tog illa upp.
Jag måste göra något sånt. Jag har alltid en miljon idéer vad jag vill göra med mitt liv, men ingenting smälter in i nutiden, och hur ska jag kunna säga någonting med stolthet om jag böjer mig för något så banalt.
Nu drar jag till Polen och blir rånad. Hoppas.
/Aaron
Har varit på teater ikväll. Bekanta till mig på scen. Pretentiös och inte så värst intressant pjäs. Mycket välspelad och hela uppsättningen var väldigt bra. Tråkigt att de, ensemblen, inte fick jobba med något som fångar mig mer. Det var trevligt ändå.
Åkte sedan hem i hast för att hinna se Nip/Tuck. Det är kanske världens bästa serie. Visserligen finns det många serier som kanske är världens bästa (Sopranos, Six Feet Under, Twin Peaks m fl) men just nu är jag förälskad i plastikkirurgidramatiken. Det är genialiskt, snyggt, effektfullt och rörande. Jag googlade skiten och ser att det gått en andra säsong i USA. Kommer den till SVT? Om de inte köper in den ska jag gå i demonstrationståg och bränna svenska flaggan på Sergels Torg och hota regering och riksdag och ta till desperata åtgärder. Säsong tre börjar i September i staterna. Ska ringa SVT och höra med dem. Jag kanske får ladda ner alla avsnitt helt enkelt.
Måste sova snart. Ska upp hyfsat imorgon och åka till jobbet, från vilket jag har sommarlov, och skriva på en tjänstledighetslapp för hösten. Jag börjar ju, faktiskt, skolan i slutet på augusti. Känns lite bisarrt. Försöker att inte tänka på det annat än som något lustfyllt. Jag ska ju få skriva på heltid. Klarar jag det? Jag kan ju inte bara blogga på skoltid. Måste ju börja med noveller och sånt igen. Kan jag det? Den som lever får se, heter det visst.
Dagens låt är "A Perfect Lie" med The Engine Room, ledmotivet till Nip/Tuck.
Ledmotivet till Det Ljuva Livet borde vara något Karate, som jag också varmt vill rekommendera. Någon som hört dem?
/Goesta
Det Ljuva Livet är Eric Goesta Roséns rapporter från ett snårigt universum.
Eric Rosén är redaktör på Dagens Arena, skriver mest om politik men också om teve, musik och film.
Kommer alltid brinna extra för frågor som rör klass, kriminalvård, skola och jämställdhet.
