Första och senaste fyllan.

Apropå Sigges utlysta privatlivsduell låter jag det gärna ta avstamp i gårdagen.

Jag handskas väl med alkohol dessa dagar. Blir för full bara ibland och dricker då och då till och med måttligt.
Igår var jag relativt full, på Trädgården, och hamnade nästan i slagsmål. Igen. Det var ju bara någon vecka sedan sist. Nära till två slagsmål på blott två veckor. Så har det inte sett ut på länge. Det här var en mycket lång kille i hatt som besvärade min flickvän och de andra damerna på dansgolvet. Jag föreslog att han skulle lämna dem, oss, ifred och gå. Han nöp mig hårt i armarna, vid mina små små biceps. Vem nyps? Vad är det för sätt? Vem nyper en hälften så stor kille som ber en lämna flickvännen ifred? Jag puttade till honom och han slängde upp mig mot väggen. Jag kände att adrenalin lite långsamt började pumpa långt inne i mig. Vakten kom. Han avhyste den långa killen med hatt. Jag stod helt stilla. Sa inte ett ord. Taktiken fungerade. Han betraktade mig och lät mig vara kvar på dansgolvet. Jag gick och köpte en White Russian, i bästa Lebowski-anda, och drack. Något kändes fel. Jag kunde knappt ta en hel klunk. Det vände sig i magen. Jag tänkte att jag kanske börjar bli för full men provade igen. Den kändes fet. Något var underligt med min favoritdrink. Jag smakade igen, en stor klunk, och det höll på att komma upp igen. Jag gick tillbaka till flickan i baren och frågade varför det var grädde istället för mjölk i min drink. Hon svarade, med skam i rösten, att hon trodde det skulle vara så. Jag sa att jag föredrar mjölk och hon gav mig omedelbart en ny. Denna gång god, med mjölk, inte grädde. Jag gick tillbaka till dansgolvet. Mötte min flickvän. Dansade med henne till Le Sport, tror jag. Blev ivrig och lyfte henne i mina armar. Tror att det såg löjligt och Kicki's-aktigt ut. Men jag kunde inte låta bli.

Första gången jag drack var när jag var tolv år. Jag gick i sexan och Mattias och David och Peter i femman. Vi var hemma hos Mattias och drack hembränt som hans föräldrar lämnat i skafferiet när de åkte ut till sommarstugan. David hade stulit glögg från sin alkoholiserade mamma. Vi drack, kall glögg och hembränt med Pepsi. En vedervärdig kombination. Vid åttatiden var vi fulla. Tror jag. Jag låg på soffan och skrattade åt något lekprogram på TV. Mattias och David brottades i badrummet och Peter gick illamående hem. Det var mycket odramatiskt, inte så roligt, och ganska snabbt över.

Några månader senare började jag regelbundet umgås med alkohol. Iskalla folköl i
vinternattens minusgrader med Tobbe och de andra. Vi satt i ett vindskydd i skogen och gjorde upp eld. Marcus fingerpullade Annika i skogen och vi fyllekörde moped. Frös frös frös. Vi bryggde eget vin, eller mäsk, i mitt matkällarförråd. Nästan odrickbart men effektivt. Jag fingerpullade Elin på skolgården. Anders, en underlig 27-åring som tyckte om att umgås med 14-åringar, köpte ut mot betalning. Ibland diskade vi hemma hos honom för att han skulle masa sig ner till Systembolaget. Fester i villor, vi var ofta objudna, slagsmål på garageuppfarten och kräkfloder på den kristna ungdomsgården och Calle fingerpullade Jennie och Anna i badrummet.

Första gången jag kom överens med alkoholen på allvar var på en fest hemma hos Marcus. Jag hade fingerpullat Jenny Å och alla hade somnat utom Fredrik och jag. Vi satt i vardagsrummet och drack hembränt med is i och water on the side. Fredrik somnade och jag hade ett helt dricksglas kvar. Fjorton år gammal satt jag ensam och drack min sprit innan sängdags utan någon som helst annan anledning än att det var skönt. Det var inget socialt, extrovert, festligt eller spexigt. Det var ren sprit för att det var en skön drog.

Plötsligt är jag 17 år på Hultsfred och dricker hela backar öl varje dag.
Sen är jag 19 och jobbar på Posten och dricker ett sexpack om dagen.
20 år gammal åker jag till Spanien i en månad och lär mig dricka rödvin. Jag drack en flaska om dagen, och tittade blasérat på de ringlande köerna till Dali-muséet. Alltid alkohol.
Jag blir senare en helgdrickare när jag börjar med ett riktigt jobb, som betyder något, och väntar väntar på fredagen för att få gå ut på krogen. Fredag, lördag och ibland onsdag. Man blir så full när man är trött efter en arbetsvecka. Somnar vid bord, spyr på toaletter, raggar äckligt, åker hem ensam.

Men jag hade högre tolerans förr. Det är bara två år sedan som Kalle plingade på med 24 Sofiero och vi drack maniskt. Elva var. Två smugglade vi in på Debaser. Vi köpte varsin öl, svepte halva, och fyllde på med medtagna Sofiero. Drack halva igen och blev utkastade. Gick till Medusa och drack, Jägermeister tror jag, och mer öl. Frågade en söt tjej om jag fick kyssa henne och det fick jag. Hon sa att jag kysste bra och då insåg jag att hon var lika full som jag. Försökte med en annan tjej. Fick hennes nummer. Förstår inte hur någon kan ge sitt nummer till ett fyllo som knappt står upp. Drack mer och åkte hem.

Nuförtiden klarar jag inte lika mycket och någonstans gläder det mig. Det var en direkt mörbultande upplevelse varje gång jag drack.

/Goesta

Jag drar nu

Sebastian var här och fikade. Jag och flickvännen har pussats och tvättat (mest hon) och jag har gjort hemlagat potatismos och stekt köttbullar. Snart drar vi till Sebastian och dricker vitvin och folköl. Sedan ska vi dansa i sommarnatten. Någonstans utan inträde helst. Är sugen på att gå till Trädgården men har inte råd att bränna dyra ölpengar på inträdet.

MFF kryssade mot Elfsborg och vi som hoppades få en upprepning av fjolårets guld kan börja grina nu. Vi får hoppas att vi vinner Champions League istället. Yeah, right.

Jag drar nu. Vi ses på stan.

/Goesta

kort och gott så

- Vi har tvättid idag och det var väl på tiden.
- Hade en underlig diskussion på Diagnos igår.
Jag tror jag var ute och cyklade fullständigt men ändå närmast sanningen.
- Sebastian är på väg hit. Jag måse koka kaffe.
- Weezer har en ny låt på listan som jag gillar.
- Ikväll vill jag dricka Rosévin men borde nog avstå.
- Damerna på Love at first site läser Det Ljuva Livet. Det gör mig stolt. De är mer underhållande än alla andra.
- Lyssnade på P3-dokumentär om Stig Bergling idag. Praktikant-Fredrik har kommit upp sig. Han förvaltar förtroendet med den äran.
- Jag har skrivit en kort, meningslös, men lite rolig text till en tavla som flickvännen gjort. Jag funderar på att lägga upp den här. Men jag tycker egentligen att bloggen ska besparas min prosa (eller vad fan man nu ska kalla det). Får se.

...och gott så.

/Goesta

vill bara blogga lite

Jag dricker folköl och flickan jag älskar sitter på golvet och målar på duk. Jag vill väldigt gärna blogga just nu. Jag har förbannat lite att säga bara. Jag blir så illa tvungen att lista låtar. Förlåt.

Tio 90-talslåtar jag gärna dricker till:

10.Catatonia - Mulder & Scully
Egentligen borde jag inte gilla detta.
9.Destiny's Child - Bug A Boo
Beyoncé när hon är som bäst.
8.Oasis - Live Forever
Jag har inte tröttnat ännu.
7.Jonathan Richman - I was dancing in a lesbian bar
Livsglädje. Och lite smärta.
6.Bill Bragg - New England
Jag är osäker på om det är 90-tal bara. Minns inte.
5.Millencolin - Niap
Fantastisk lofi-akustisk version av Pain.
4.Tupac - Changes
Jag gillar hits.
3.Bran Van 3000 - Drinking in L.A.
Ett litet mästerverk.
2.Nada Surf - Popular
Makalöst vackert om det high school-klimat vi alla lärt känna genom Hollywood.
1.Neneh Cherry - Buffalo Stance
Hur kunde hennes karriär bli så bortglömd efter en stund? Det känns vansinnigt.

Listan kan göras längre och bättre men det här är en snygg playlist i mina ögon.

/Goesta

Mitt i maten

På punksocialistanarkistfrihetligasyndikalist-haket igår diskuterade jag, Jakob, Otto och Kalle klasstillhörighet. Låter banalt och krystat som fan men vi pratade egentligen bara om mat. Vi funderade över vad de besuttna åt när de var små. Vi åt Korv Stroganoff (jättegott), kokt torsk med äggsås (gott), blodpudding (helt okej), pannbiff med lök (snart utdöd som maträtt), köttfärssås (klassiskt), rotmos med fläskkorv (finns väl ingen som lagar längre?) och ugnsstekt falukorv (med ketcup och senap spritsat ovanpå - Idiotiskt påhitt) alla tre. Det måste ju betyda något. Åt de mer bemedlade vaktelägg, rysk kaviar och anklever mitt i veckan eller var det faulukorv och fläsk med löksås i deras stugor också? Jag har serverats havregrynsgröt i slutet på månaden några gånger. Bara när vi var i ekonomisk knipa dock.

En tjej med dreads och allmänt banalpunkig klädsel plockade plötsligt upp sitt headset och ringde vad som antagligen var pojkvännen. Hon hade visst nyss pratat med mäklaren och de var tvungna att föra över 600000 imorgon. Inte värst punk. The times they are a changin. Även om Jakob påpekade att det antagligen bara räcker till handpenningen på en etta i Södertälje nuförtiden.

Otto och Jakobs lillebror Erik har för övrigt gjort en jättebra dokumentär som jag kan tipsa om. Kalle är med. Det var innan han slutade med alkohol. Uppenbarligen. Se den här

/Goesta

Stilistik

Vem fan är jag att kritisera? Egentligen ingen alls. Mina egna texter är ofta mer än bara bristfälliga. Men jag läser, fortfarande, massvis med texter där 27-åriga, eller så, journalister fastnar i punktträsket. Jag menar alla dessa texter där man skriver punkt mellan varje ord för att på så sätt betona meningen något alldeles extra. Det vill säga:
Jag. Hade. Så. Jävla. Ont. I. Foten. Eftersom. Benpipan. Var. Krossad.
Eller vad de nu skriver.
Så. Jävla. Bra. Skiva.
Jag avskyr det. PULS-journalistik. Eller var det Nöjesguiden som började? Eller Expressen Fredag? DN På Stan? Vem är ansvarig för det fullkomligt värdelösa stilistiska greppet som spridit sig likt munherpes bland musik- och nöjesjournalister. Skjut killen eller tjejen i bakhuvudet.
Finns ingen redaktionschef eller dylikt på plats som kan kalla till möte och kallt proklamera att det får vara slut på larvet.

Men. Vem. Fan. Är. Jag. Att. Kritisera. Elitjournalisterna. Som. Kan. Det. Här. Mycket. Bättre. Än. Jag.
Det är säkert asgrymt att skriva sådär. Jag har nog fel.

/Goesta

Syndens Stad och Mot Mig!

Igår var jag bakfull. Inte sådär illamående som man ofta blir, med huvudvärken bankandes. Mer som mörbultad inifrån, av alkohol och livet. Minns att jag missade spelningen med Chrysler, minns att jag drack rosévin, minns att vi skulle till East, minns att jag och David slogs och brottades i kanske 10 minuter på väg dit. Ett jävla sätt att bete sig egentligen? Men det var rätt kul. Jag tyckte jag gav den betydligt starkare David en rätt bra match även om hans tyngd och kraft så småningom tar ut sin rätt.
Så; mörbultad och bakfull såg jag Sin City på eftermiddagen. Det är ju en fantastisk film. Ett visuellt mästerverk och så vansinnigt klichébejakande att det blir nyskapande. Det är en festival i schabloner från ruta ett och framåt. Historien om Marv (Mickey Rourke) är min favorit. Han är ett sånt monster, en så otroligt brutal varelse. Snyggast är inte Jessica Alba, som säkert många tycker, utan självklart Brittany Murphy som kör den där fulsnygga sköra ta hand om-attityden som jag så enkelt köper.
Chockerande dock att oskuldsfulla Alexis Bledel, Rory i Gilmore Girls, min tv-förälskelse, dyker upp i en roll som någon slags judashora. Hade så svårt att se henne utan Lorelai och Stars Hollow.

Senare åkte jag till ungdomsvänsterfrihetligaanarkist-haket Kafé 44. Jag har lite svårt för det där alltför mysiga vänstermyset som jag inte riktigt kan definiera. Kafé 44 hade dock styrt upp en snygg kväll. Vi över 18 fick tillträde även till bakgården där ölen och cigaretterna flödade. Mycket trevligt. Ändå slapp de utestänga kidsen som ville se banden.
Till slut äntrade så Against Me! scenen och de gjorde det på bästa möjliga sätt. Det var en av de bättre spelningarna jag sett på länge och intensiteten var enorm, trots att det måste varit över 60 grader på scenen. Bandet såg ut att vara på väg att svimma då och då. Det var enastående bra.

Sedan åkte jag hem. Tidigt. Såg på TV och pussade på min söta flickvän som hade gjort våfflor till mig. Vad sägs om det? När jag kom hem stod alltså de färdiga våfflorna på bordet emedan min älskade fortfarande stod vid järnet och fyllde på smet till nästa laddning. Underbart. Tack, älskling.

/Goesta

Slagsmål

Snodd från en kommentar i Oscars blogg:

Gamla som slåss

/Aaron

Mot lågprisaffären!

Sitter och dricker morgonkaffet och lyssnar på radio. Flickvännen är på väg hem från jobbet. Jag måste skynda mig. När hon kommer ska jag hoppa på tåget och vi ska landa i Kärrtorp två minuter senare. Där ska vi handla lågbudgetföda på danska lågprisbutiken Netto. Maten där är av lite lägre kvalité än på andra ställen men ändå långt bättre än hos till exempel Lidl. Det är intressant att Sverige blivit ett land med under- medel- och överklassmat. Även hos Coop och Ica och de andra finns speciell andrasortering och lågkvalitémat för de ekonomiskt utsatta. Medan de besuttna, eller åtminstone mer bemedlade än jag, handlar dyra märkesvaror. Jag unnar mig dock alltid Heinz ketchup. Allt annat är oätligt. Dessutom skulle jag haft råd med finvaror om jag inte la mina pengar på jeans och alkohol. Så jag ska inte klaga. Ikväll går jag till Kulturhusets takterass och ser Peppe i The Chrysler. Först ska jag äta fotbollsmiddag på O'Learys med Micke, Marcus och kanske Jocke. Forza MFF. Plocka ner Sharons lag. Så.

Against Me! spelar på Kafé 44 imorgon. Det kommer antagligen vara mest 14-åriga punkungar där men jag måste se dem. Det handlar om ett av världens bästa band. Jag vill för övrigt uppmana alla att ladda ner eller köpa eller på något sätt höra detta utomordentliga band.
Börja med: I Still Love You Julie, Nah Nah Nah, Scream until you're coughin' up blood, Cliché Guevara och Baby, I'm an Anarchist.
Snälla. Gör som jag säger. Ni missar något bra annars.

/Goesta

Ser nu på denna sidan att han dog femte april, 1976, (då han var 70 år gammal) på ett flygplan till Houston. Mycket passande plats för honom. Ville bara nämna det.

/Goesta

Heil Howard Hughes

Såg just The Aviator. Howard Hughes var en remarkabel man. Fantastisk. Antagligen fullkomligt vidrig i sin excentricitet men likväl fantastisk. Jag är lite förälskad. Skönt också att DiCaprio lyckas göra honom så oattraktiv som han är långa stunder i filmen, och ändå så spädsöt när han kurtiserar sköna damer.
Vet inte hur väl filmen stämmer med verkligheten men vet att Hughes har haft en otrolig betydelse för flygandet i universum. Det måste vara den ultimata visionen. Just detta att låta människan flyga; Högt, snabbt, långt, stort. Det är nyskapande at it's best.
Ibland käner jag mig som Howard Hughes. Minus pengarna, de vackra filmstjärnedamerna, flygplanen och visionerna. Kvar blir bara neuroserna och den udda läggningen att tala med sig själv. Jag tror att många gör det. Men jag är inte säker och vågar inte fråga. Ibland är jag orolig att jag ska bli sån. Sån som upprepar preocedurer och rutiner maniskt. Sån som upprepar senast sagda mening i oändlighet. I mitt huvud händer det redan ibland. Jag hoppas att det är så för alla. Eller i alla fall många.

/Goesta

Gary Busey

Min första bild av Gary Busey var när jag, 18 år gammal låg på ett hotellrum på Shaftesbury Avenue i London. Jag hade precis flyttat dit, det var första kvällen, och min käre far hade följt med mig första veckan för att vara ett bekvämt stöd. I min drömvärld hade jag väl vinkat adjö till mina föräldrar med en näsduk och vandrat från Uppsala till Göteborg och tagit en ångbåt till England. Men så mycket som jag gillar min drömvärld gillar jag även den blixtsnabba och exklusiva. Så en gratis förstavecka med min pappa på pubar och hotell föll ändå väldigt väl i min smak.

Jag hade varit i London när jag var 9 år, och det enda jag egentligen kom ihåg från den resan var att jag köpte ett enormt rymdskepp på Hamley's och klappade en giraff på London Zoo. Nu var jag där som den yngsta möjliga vuxna, precis i början på något jag var övertygad skulle sluta med att jag gick i min kappa upp på scen i Royal Albert Hall. Att jag inte kunde spela något instrument var bara en del av mitt förflutna liv, nu skulle allt börja. Den natten, när jag låg på min säng, sneglandes ut på myllret på Shaftsbury Avenue, var varje ton av London rå och nyfödd. Allt var totalt okänd och oändligt. Jag kände mig ren för första gången i mitt liv. Jag bytte kanal på TV'n, och precis då började The Buddy Holly Story, starring Gary Busey. Jag hade ingen aning om vem denna Gary Busey var, men jag kommer ihåg att jag genom hela filmen inte ens reflekterade över att det var någon annan än Buddy Holly. Filmen tog slut, två dagar senare hade jag blivit jagad av en amerikansk modellagentur på Kings Road, till slut valt en annan, och under de 5 månaderna jag bodde i London, var precis allt lika rent som den där första natten.
Och på något sätt slutar jag alltid vid Gary Busey's odödliga flin och övertygelse som Buddy Holly när jag tänker tillbaka på den tiden.

Tills jag såg när Fredrik och Filip i High Chapparall besökte honom i Los Angeles, så har jag aldrig refelkterat över hans riktiga liv. Han var bara världens bästa Buddy Holly för mig.
Men oj. Vilken människa. Som någon utav fredrik och filip sa. "Han suger musten ur varje sekund. Han är en av de mest fascinerande människor jag någonsin träffat."

Det programmet började med att han drog fram en machete och satte den mot Fredriks skrev, och sa "jag ska lära er vad riktig rädsla är" De var uppriktigt livrädda och funderade på att avbryta programmet. Det visade sig senare att han inte gjorde skillnad på rädsla, hot eller lycka. Eller någon känsla överhuvudtaget. Så länge den gick att motivera, och så länge man har hjärtat med sig oavsett vilket tillstånd man befinner sig i, så kan det omöjligt vara annat än rätt. Och Gary Busey har ett hjärta som få. Vilken lust att nå himlen hela tiden, att varje stund explodera och utnyttja den till vad den skulle kunna vara.

Han har tydligen varit kokainmissbrukare i över 10 år, jag tror han är ren nu, men då andra blir förfallna av ett sådant extremt missbruk, har Gary Busey accelerat och använt sig av precis allt kokain kan ge. Han är kvicktänkt och leverar ännu kvickare. Varenda mening han yttrar är perfekt matematisk och melodisk poesi.

Han är känd för sina Busey-isms. Nu kommer jag inte ihåg någon ordagrant förutom en som inte alls är bland de fantastiska, men som får stå som en förklaring. Busey-ism går ut på att Gary Busey hittar meningen i ett ord, i bokstäverna ordet är uppbyggt av. som:

TEAM = Together everyone achives more

som sagt, absolut inte i närheten av hans på riktigt helt sanslöst geniala förklaringar. Det är synd att det var den enda jag ordagrant kommer ihåg, för de andra är verkligen de absolut mest sanna förklaringarna av orden man kan få. och så vackra.

jag skulle vilja komma ihåg hur han beskrev ROMANCE, eller FAITH.

Det programmet av High Chapparal slutade med att Fredrik och Filip hade gjort en egen busey-ism till Gary. De hade förklarat honom med bokstäverna tills hans namn, alltså på samma sätt som jag skrev med TEAM ovanför,
GARY BUSEY = ....
Han såg att implodera av ren lycka, det var som att äntligen sa världen han älskat så mycket, personligen, jag älskar dig tillbaka.


Det har tydligen börjat en serie på Amerikansk tv som heter "I'm with Busey", där han får totalt fritt utrymme. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det.

Han är bland de största.

/Aaron

I detta nu

Sitter och dricker mitt morgonkaffe och är lugn, skön, med känning av fyra öl i går kväll. Vi var på August och det var odramatiskt me trevligt. Hösten närmar sig och då kan man inte sitta på uteserveringar mer. Då blir rökningen jobbig på riktigt.

Känns vidrigt om Anders Svenssons skada är allvarlig. Allsvenskan behöver honom. Och jag unnar honom framgång. Jag vill påminna om mina känslor för Anders

Det är löning idag och jag ska strax åka till Kassaservice i Bagarmossen och styra upp några räkningar och så. Sedan ska jag ringa före detta jobbarkompisen Raoul, musikläraren, som tydligen köpt en limpa cigg åt mig.

Tisdagen blir nog lugn. Helt lugn. Kanske åker jag till Sebastian och spelar Xbox? Jag vill verkligen ha ett Xbox.

/Goesta

Sommarpratare i arkiv

Igår ringde en kompis mig mitt i natten. Vi pratade en stund och han sa att om jag ville höra något riktigt bra, skulle jag lyssna på när ????? sommarpratar. Alla program finns tydligen upplagda på Sveriges Radios Hemsida. Det är en skatt jag aldrig trodde jag skulle få.

Varje sommar sen jag var typ 15 år har jag hört någon berätta i bakgrunden att den eller den ska sommarprata. Det har för det mesta varit någon jag känt till lite grann, men inte brytt mig nämnvärt om. Tydligen skulle jag har gjort det, för varje person som får chansen att sommarprata visar tydligen att de är 200% mer människa än vad någon trodde.

Men på grund av att jag saknar tidsperspektiv och någon ordning överhuvudtaget har jag missat varenda program i 10 år. Ibland blir jag riktigt ledsen när det är någon jag verkligen bryr mig om som pratat. Eller att någon oväntad öppnar upp sig totalt och spräcker sin offentliga fasad. Det är verkligen jobbigt för mig att gå miste om.

Nu är den tiden förbi.. Det känns som när man inte planerat något och känner sig lite instängd, och plötsligt kommer en kompis förbi och säger att vi ska hitta på något. Två minuter senare åker vi bil ute på landet utan mål och jag är lycklig och väldig och påminns om hur våldsamt världen byter skepnad. Hela tiden, om man har språnget att se efter.

/Aaron

Jag skrattade 1997

Året var 1997. Jag satt i mitt elevhemsrum och tittade på Måndagsklubben tillsammans med två tjejer som gick i samma gymnasieklass som jag. Vi skrattade mycket och högt. Telefonen ringde. Jag svarade, mitt i skrattet, och möttes av min storebrors röst. Han skrattade inte. Jag, och flickorna bredvid mig, skrattade fortfarande. Min bror lät mycket allvarlig. Han berättade att pappa var häktad. Jag fortsatte skratta. Storebror upprepade sig. Det knöt sig i magen på mig. Min bror frågade om jag kom ihåg B, den där killen från pappas behandlingshem. Jag kom ihåg honom. Min bror berättade att B var död. Mördad. Jag skrattade fortfarande men på ett annat sätt. Jag blev snurrig i huvudet. Jag bleknade. Min mage var i uppror. Storebror berättade att pappa satt häktad, misstänkt för mordet på B. Jag tände en cigarett och sa att det "är ju helt sjukt". Min bror höll med. Jag avslutade samtalet och berättade skrattande för mina förstummade klasskamrater vad som hade hänt. De visste inte hur de skulle reagera. De skrattade inte i alla fall. Jag fortsatte titta på Måndagsklubben men jag hörde inte vad de sa. Sedan stängde jag av magknipet, yrseln, oron och paniken och tände ytterligare en cigarett. Sen kändes allt som vanligt igen.

/Goesta

Grattis Aaron, och en del annat.

Sitter med en lite odefinierbar natten-till-måndag-ångest som trycker mot mitt bröst. Firade min medbloggare Aarons födelsedag igår och jag förbannar honom för att fylla år precis innan löning, så att jag inte hade råd med present.
Hursomhelst besökte vi Trädgården och kvällen var trevlig. En underlig, men söt, tjej försökte ragga upp mig, tror jag, genom att prata med mig som att vi var gamla bekanta. Jag låtsades känna henne i fem minuter innan jag insåg att det var en förförelsestrategi. Eller kände vi verkligen varandra? Fortfarande osäker. Hon var dock chanslös. Jag har bara ögon för min älskade. Just igår var mina ögon för henne inte konstant välsignade. Jag var lite irriterad och med viss rätt. Dessutom stod en konstig kille med blonderat hår och försökte prata igång henne när jag kom fram. Min älskade vände sig omedelbart mot mig och den blonderade unge mannen kastade sitt kvitto i mitt ansikte för att visa sitt missnöje. Jag ställde till med en halv scen och bara det faktum att de var tre och jag en gjorde att jag avstod från att ta till nävarna. Vilket, i backspegeln, känns rätt skönt.
Jag är ingen muskulös eller testosteronstinn hane med nävar som dasslock och knogjärn i fickan. Jag är mer begåvad verbalt än fysiskt. Ändå tycker jag så ofta, känslomässigt, att det skulle vara skönt att få slå och sparka på alla antagonister i livet. Fysiskt våld känns ofta rättare och riktigare än att vara dräpande i sitt språk. Jag kommer dock alltid bara till den där nivån att det nästan smäller. Att jag vill, vill, vill. Men går därifrån. Det är bra att det är så. Ändå.

Såg för övrigt klart min lånade SPUNG 2.0-säsong idag. Det är lika bra som jag minns det. Lika obehagligt som jag hade för mig på Pelles begravning i sista avsnittet. När jag ser bilden på kistan är det som att Kalle är död, inte Pelle. Flickvännen grät och även om jag gömde mig lite bakom hennes rygg tror jag hon vet att jag fällde några tårar även jag. Det gjorde ont i mig.
När det visades på TV lät jag inte mig själv prestera en enda liten tår. Nu kunde jag släppa fram några stycken. Jag vet inte om det är en utveckling av mitt känsloregister, något positivt, eller bara ytterligare bevis på att min en gång så hårda fasad krackelerar. Oavsett vad så tror jag inte att jag tycker om det.

Grattis Aaron!
/Goesta

The Google Earth

Hur blev Google såhär bra? Jag kommer ihåg när Alta Vista var odiskutabel sökmotor och Google något som vissa snöat in på. Två dagar senare hade jag glömt Alta Vista och Googlade som aldrig förr.

Men det är historia nu. Glöm gamla Internet. Google har tagit framtiden till oss. http://earth.google.com är det största som hänt internet, och det öppnar oändliga möjligheter.

På något sätt har Google fått en jättedeal med några satelliter. Programmet startas med att Jorden zoomas in från rymden. Sen är det bara att börja resa. Dra med musen åt vänster och jorden snurrar runt. Börja zooma in, säg Kaptstaden, och du kan se kåkstäderna från 50 meters höjd. När du tröttnat skriver du in i ett fält längst uppe till vänster att du vill flyga till San Fransisco. Bilden zoomas ut och flyger över världen och landar vid Golden Gatebron. Dra i en annan spak och du byter vinkel så du ser allt i ögonhöjd. Visserligen blir alla hus platta då, men berg sticker upp och dalar sjunker ner, precis som det ser ut på riktigt. Igår flög jag till Himalaya och ställde mig på en bergstopp. Sen snurrade jag runt för att hitta Mount Everst. Det gick inte så bra, jag hade inte räknat med att Himalaya var Så stort. Men det viktiga var att det kändes som att jag var där.

Upplösningen är hitills bara riktigt godkänd över städer, där mer detaljerade satellitbilder tagits, men jag kan tänka mig att om två år är hela världskartan mycket mer detaljerad än så. Men det spelar inte riktigt någon roll. Har du en bra uppkoppling idag(en bra upplösning på skärmen gör också all skillnad), kan du flyga över hela amerika på 200 meters höjd. Och du ser hela landskapet som det skulle sett ut om du flög på riktigt.

Min kompis berättade igår att Googles jättekontor är fullt av basketplaner, volleybollnät och andra aktiviteter om jobbet blir tråkigt. Alla anställda har blivit miljonärer, och ägaren berättade i en intervju att om någon köpt en ny dyr bil, som han kör till jobbet med, blir han genast uppkallad till chefen som förklarar att han får sälja bilen och köpa en billigare, för att det inte är deras image. Vilket företag.

Tänk när det här programmet blir integrerat med chat, och du kan gå runt på Los Angeles gator och träffa nya kompisar. till exempel:

Holoday: Hey, this place's a dump.
Ricket: Yeah i know
Holoday: Let's go rob a liquorstore

oooh..

Eller så åker man på en roadtrip i Asien. Det skulle ge kvällarna väldigt mycket mer än att 70% av våran befolkning sitter i en soffa och tittar på tv.

För framtiden!

/Aaron

Sommarminnen

När jag var liten brukade jag och min storebror åka till sommarstugan tillsammans med pappa. Vi var där i en vecka eller två veckor eller tre veckor, någon enstaka gång. Vi satt på framsidan i utemöbler och drack läsk eller alkoholfri Sangria. Pappa drack Sangria ibland också men aldrig alkoholfri. Han drack annars Green Pearl eller California White ovanpå Sobril, Doloxene, Buspar, Tagamet, Koffeintabletter, Stesolid och allt annat han hade recept för på den tiden. Vi grillade ibland, på en ful grill från OK-macken, och jag tyckte om att vi aldrig åt grönsaker till middagen hos pappa.

Sommarstugan var liten och någorlunda förfallen och min tokiga faster hade tapetserat alla rum med bilder på kungafamiljen. Hon delade stugan med pappa. Överallt i hela sommarstugan satte hon också upp små runda dekaler med slagorden "Stärk Monarkin!". Min pappa köpte små, fula, skära klisterlappar i samma storlek och satte ovanpå hennes rojalistpropaganda. Jag tyckte det var otroligt underhållande att följa detta syskonkrig mellan 55-åringen och hans något yngre syster. Pappa kunde inte vinna. De rosa klisterlapparna tog efterhand slut och "Stärk Monarkin!"-klistermärket tycktes finnas i oändlig upplaga.

Jag och min bror hoppade under intensiv lek sönder de antika stolarna och plötsligt var de värdelösa snarare än ovärderliga. Ibland grillade vi marshmallows vid den lilla öppna spisen i mellanrummet och den söta brända doften satt i väggarna veckor framöver. Ibland kom pappas kusin, en än större drickare än far, ner från sin stuga, sitt s k året-runt-boende, och spelade lite gitarr och berättade historier eller gamla minnen. Rudak, kallades han, med syftning på hans efternamn. Så småningom blev han tokig och jagade mopedister och låste in sig och betedde sig underligt och dog, till slut. Jag tyckte om Rudak och min bror älskade honom.

Vi brukade gå upp till den stora stugan, där en annan av pappas kusiner hade sommarställe, och titta på TV. Det var fullkomligt förgjort att få in kanalerna nere i vår stuga. Uppe i stora stugan fanns alltid läsk och sockerkaka och vi tittade på Stefan Edberg eller "V" eller någon lite läskig serie som jag inte skulle fått se hos mamma. Eftersom vår släkt för många herrans år sedan var fin, adlig och dekadent hängde stora, enorma oljemålningar som porträtterade gamla släktingar i trappen. Jag och min bror greps av stämningen och lekte att vi var i ett slott med lönnrum och hemliga gångar. När jag tänker tillbaka på huset minns jag det fortfarande som fullt av lönngångar och hemligheter. När jag besöker det ser jag snabbt hur osann den upplevelsen är.

Vår lilla sommarstuga är nu förfallen, plundrad, riven och tomten till slut såld. De stora husen står kvar. Min far och jag har sålt våra andelar men min bror håller fast vid sin. Jag saknar den där tiden och jag längtar efter myskänslan jag ännu förnimmar när någon grillar entrecote i sommarkvällen. Det där var otroligt länge sedan om man ser till var vi var och var vi är nu. Det skrämmer mig.

/Goesta

Vieira anländer

Runt 1999-2001 var Patrick Vieira min absoluta favoritspelare i hela världen. Han spottades, älgade fram mitt i plan, han behövde inte ens dribbla. Motståndarna flög hejvilt åt sidan och med en fjäderlätt rörelse svingade han ett av sina monsterben. När han sköt ändrade bollen aldrig riktning, den fick bara en helt ny kraft i samma linje den färdades i. På den tiden kunde Vieira ta emot bollen från sin defensiva placering, antingen bomba sig fram med sin kraft, eller springa som en perfekt giraff och vägga sig igenom alla mittfältslås, och sen antingen skjuta ett sånt skott jag beskrev, eller rulla en hård boll på millimetern mellan försvararnas ben till en framspringande medspelare.

Men sen hände något. Han blev lagkapten, stannade kvar i sin defensiva roll, och bara satt. Hans elegans blev visserligen det vackraste den positionen sett, men till priset av hans hunger - att vara ett godståg som alltid tog raka vägen framåt, dit hans lagkamrater alltid kunde skicka bollen och inte oroa sig över någonting.
Han blev istället en central från vilka alla anfall startades ifrån, och visst startades de alltid felfritt. Men det fanns inte längre ett godståg att föra dem vidare i.

Nu är han klar för Juventus och har lämnat det Arsenal som en gång personifierades av honom, men som till slut bara vilade på den tron och istället hölls kvar i hans bekväma raketbas.

I Juventus måste han få tillbaka hungern att visa hur mycket han kan utnyttja sin talang, åt alla håll. Och efter att ha sett bilderna här ovan, tvekar jag inte en sekund att Zlatan kommer hålla i bollen och vänta på att godståget stormar fram.

/Aaron

Your honor, objection! His opinion should be stricken from the record!

Jag tänker bara lyssna på State Vs Kirk Jones med Sticky Fingaz

/Aaron

Nostalgi, tio i två.

Klockan är tio i två och flickvännen somnade vid midnatt. Jag har sett Runar i en bisarr intervju genomförd av Kristian Luuk på TV4. Har sett tolv avsnitt från SPUNG 2.0 idag. Lånade DVD-kopior av Kalle. Det är en strålande serie. Ser klart resten imorgon.

Jag sitter mest här och minns. Jag har fått någon slags nostalgitripp från ingenting. Jag minns nätter i Uppsala när jag och Aaron bunkrade upp med cigaretter, schweizernöt, Coca-Cola, kaffe, Redbull och smörgåsar. Det var inte många år sedan. Vi satt hela natten och konsumerade våra inköp parallellt med TV-spelande. Vi spelade Fifa 2000, 2001 och så småningom 2002. I flera år spelade vi så. Det var harmoniskt och det var underhållande. Vi gjorde oss själva som spelare, vi köpte ihop realistiska drömlag, vi spelade VM och hade plats för både Källström och Anders Svensson på innermittfältet. Jag saknar det där. Vi kan fortfarande göra likadant men känslan är inte densamma. Jag somnade sedan på Aarons soffa och han i sin säng.
När vi vaknade tittade vi på Fox News och E!News och Animal Planet och beställde hemkörning av calzone, Coca-Cola, cigaretter och kvällstidningar. Ibland fortsatte vi spela när det blev natt igen.
Har jag blivit för gammal för det där? Kan man bli för gammal för det där? Jag vet inte.

Jag minns tillbaka till Danmarksresan jag gjorde när jag var 16.
Jag skulle fixa pengar och fick jobb som jordgubbsplockare. Efter två timmar bland slavande polacker som intensivt slet bären från busken och ner i kartongerna insåg jag att det var ett omöjligt uppdrag. Jag sa upp mig på stående fot och lyckades låna pengar. Av vem minns jag inte.
Vi var sex stycken som åkte och vi tältade på Bellahoj Camping. Jag minns att vi besökte Christiania och jag tyckte det var obehagligt den gången. Frisell var otroligt full och däckade på en av uteserveringarna. När han vaknade raglade han runt och hamnade efter en stund i halvt slagsmål med en Christianit som kallade oss "Svenskjävlar" och försökte slå omkull oss. Vi var verkligen svenskjävlar den gången. Vi var otroligt berusade hela tiden och vid Ströget hade Marcus tidigare pissat i en hiss i en av de finare bankerna.

En kväll träffade vi holländare på campingen och efter att vi druckit med dem en stund slog en av dem vad om att jag inte kunde svepa ett dricksglas fullt med 80%-ig Stroh Rom. Jag vann och raglade sedan de tvåhundra metrarna till mitt tält på mindre än 40 minuter. Väl där la jag mig i min exflickväns tält och försökte få till det. Hon var snäll och trevlig trots att jag väckte henne men lät mig inte mer än sova där inne. Jag var lite besviken då men ser naturligtvis nu hur logisk den utvecklingen var.
Jag minns mest obehagliga händelser från den där resan men längtar lite tillbaka ändå. Det var spännande.

/Goesta

Pittsburgh

Sigge skrev i sin blogg om när han knäckte koden om USA

Det här är inte direkt relaterat till det han skriver om, men jag kom att tänka på den här historien när jag läste det. Jag känner igen många av hans tankar och de började växa även i mig under min tredje resa i USA. Hur det verkligen är skillnad mellan varmt och kallt. Jag upplevde det väldigt bokstavligen när jag varit på bio utanför Pittsburgh i ett enormt Shoppingcenter-landskap. Jag tror det fanns 4 jättekomplex. Och en liten kuslig biograf högst uppe på backen i en skogsvrå. När jag tog bussen ut dit var det frisk höst, och när jag kom ut var det minusgrader och två decimeter snö. Jag hade sett Santa Claus 2 med Tim Allen och gick genom plyschkorridorerna ut ur biografen och rätt ut i. snön. Kom inte in igen. Fick stå och banka ett tag på huvudentrén, tills en mycket misstänksam vakt kom fram och undrade med lånad pondus vad det var frågan om. Jag frågade om han hade numret till någon taxifirma, eller om han kunde ringa en åt mig. Han såg förbryllad ut och frågade:
-Taxi out here?
Det var ungefär 5 minuter från att utkanten av Pittsburgh tog slut. Han vände sig om till kassörskorna som såg hjälplösa ut men till slut hittade en firma i centrala Pittsburg som tidigast skulle komma om en timme och ta 30 dollar i startavgift. De föreslog bussen men kunde inte lova exakt var den stannade vid den här tiden, eller om den ens fortfarande gick.
Jag avböjde taxin och traskade över de jättelika parkeringarna upp till där de trodde att bussen skulle gå ifrån. Väntade där i en halvtimme, till slut kom en buss. Men den var inte min.

Jag hade åkt dit med nummer 2, samma buss jag tagit från centrala Pittsburgh den morgonen. Jag hade ingenstans att bo efter ha checkat ut från ett hotell med smutsiga lakan som låg ovanpå en strippklubb. Såg en härjad, men väldigt vänlig kvinna som sålde blommor i ett provosoriskt stånd och tänkte att hon borde veta om något som skulle leda in mig på ett annat spår.
Hon föreslog Sleepy Hollow, ett motell 20 minuter med buss från stan. Självklart satte jag mig på bussen och åkte och åkte. I 45 minuter kanske, tills jag såg skylten i vänstra vägrenen, plingade, och när jag gick av såg det ut som jag hamnat i en college-skräckfilm. Nerför en brant och vägen följandes runt kullen i en sväng, låg motellet rakt under ett mindre berg, fyllt till bristningsgränsen av sköra träd utan blad. Det var så vackert. Så perfekt. Min urbild av Amerika, och ingenting störde den. Jag öppnade dörren till receptionen. Kändes som den skulle gå av. Den äldre damen bakom disken var vänlig men verkade mer som ett spöke för varje ord hon sa. La märke till när jag kom ut att jag troligen var den enda gästen där. Amerikaner åker bil väldigt uteslutande, och parkeringen var öde, liksom gatan utanför. Jag packade upp lite ur väskan och begav mig ut för att framkalla en film. Åt på ett ställe under tiden jag väntade och läste i den lokala tidningen. Såg lite bioannonser och frågade tjejen i järnhandeln när jag hämtade mina bilder var den närmaste biografen låg. Hon förklarade hur jag skulle ta mig dit. Jag gick tillbaka ned till motellet, lämnade bilderna, gav mig iväg och var för uppslukad av Amerika för att lägga märke till bussens rutt på väg dit.

Och där var jag vid busshållsplatsen när filmen tagit slut, buss nummer två stod inte ens med på tavlan och jag kunde inte förklara för chauffören i den sista bussen vart jag skulle eftersom jag varit för tankspridd för att tänka på det när jag åkte dit. Allt han kunde säga var att nummer två slutat åka för dagen, och att kvällsbussen hade en annorlunda rutt.

Gick ner över parkeringen mot en bensinstation några hundra meter bort. På vägen dit stötte jag på två killar som skyfflade snö från deras biltak, och jag frågade försiktigt om jag kunde få lift. De sa att bussen går därborta, och pekade mot bensinstationen. Jag försökte försiktigt fråga igen, lite för att undersöka vilka dom var så jag inte satte mig i en massmördares bil. De tipsade om bensinstationen en gång till. Väl där såg jag inte någonting som kunde likna en busshållsplats. Jag gick in och frågade på bensinstationen och han sa att det bara var att ställa sig på andra sidan gatan och vänta, det brukade det komma en buss vid den här tiden men han visste inte när. Jag stod där, i en tunnjacka, i minusgrader och snöstorm, utan någon som hade hjärta att verkligen se till att det gick bra för mig. Jag visste inte ens var jag var, än mindre om jag kunde ta mig därifrån. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle eftersom vägen dit kryllat av rondeller och satt mitt lokalsinne ur spel. Jag väntade och frös. Bröstet började göra ont. Mina fingrar var uppsvullna och röda och jag kände inte längre mina tår. Det ska mycket till för att jag ska tappa tron på att det alltid löser sig. Jag tror mina föräldrar varit väldigt noga med det från mina första steg, att jag inte ska oroa mig för mycket om något går snett. Men där, ensam på en väg ute bland snö, träd, fyra enorma shoppingcenter, en kuslig biograf uppe i ett skogsbryn, och en bensinstation som ville vara ifred, så var det som sigge sa om den amerikanska gatan, kallt.

Till slut efter nästan två timmar kom bussen och saktade inte ner när den närmade sig. Jag vinkade för hela mitt liv och han tvärbromsade. Jag sprang fram till dörren och möttes av en ursinnig redneck-chaufför som var vild av min idioti att jag ställt mig precis framför trafikljusen och inte tio meter bakom dem där det tydligen fanns en skylt som inte syntes för det totala mörkret. Det var inte hans priotering att hans buss i stort sett var det enda fordonet på flera mil. Jag bad snällt om ursäkt och sa att jag inte visste. Förklarade så gott jag kunde vart jag skulle, han skrattade högt för sig själv och sa att det var 5 minuter bort. Jag betalade en dollar. Vi åkte raka vägen istället för sick-sack rutten den andra bussen tog. När jag gick av kunde jag inte längre riktigt skrämmas av mitt Sleepy Hollow. Berget var kvar och jag tvivlade inte på att odjuren i det gått därifrån.
Mitt fönster, det enda tända, lyste för varmt för det, och när jag äntligen öppnade dörren och steg in så - hade värmeaggregatet stått på i sex timmar och det gick inte att andas. Mitt enda val var att ha dörren öppen ut mot Sleepy Hollows gård, berget ovanför och Pittsburghs utkanter, mitt i natten. Och trots att jag inte längre skrämts av berget när jag äntligen kommit hem, var den kokheta täta väggen som tagit över mitt rum
hotfull och osäker och jag låg tryckt under duntäcket stirrandes mot dörröppningen i de 20 minuterna det tog för luften att komma igen.

Dagen efter jag bodde jag i en svit i Pittsburgh's downtown. Gick på en Pittsburgh Penguinsmatch, drack mig stupfull på budweiser och såg Mario Lemieux göra 4 assist.

Resten av den resan var exakt lika intensiv.

/Aaron

Kärlek på cykel.

Jag har aldrig träffat min morfar. Min mormor däremot har jag haft en bra relation med. Hon dog för ett antal år sedan och jag har saknat henne till och från. Ibland väldigt mycket. Hon var alltid engagerad och ringde ofta in till "Klarspråk" i P1 och blev då och då spelad. Hon hade mycket bestämda åsikter och skrev varje månad brev, på flera olika språk, till regeringar och regimer för Amnestys räkning. Bevisligen gav hennes och andras brevskrivande ibland resultat i form av frigivningar av politiska fångar och andra.

Jag hittade min mormor förvirrad på golvet en gång. Hon hade glömt att låsa dörren och det var tur. Jag ringde ambulans och mormor, som ramlat ur sängen, repade sig efter några dagar. Den gången.

Min morfar, som jag som sagt aldrig träffat, hade svåra psoriasisliknande problem som efterhand behandlades med Cortison i sån utsträckning att det dödade honom. Då var min mamma nio år.

Mamma berättade när jag besökte henne förra veckan om hur mormor och morfar träffades. Det var otroligt mycket mer romantiskt än jag någonsin kunnat föreställa mig. Min mormor var ung och hade nog aldrig haft någon man när hon åkte iväg på en kurs. Där träffade hon morfar och efter en vecka bestämde de sig för att leva ihop tills döden skiljde dem åt. Ekonomiska svårigheter och sjuhelvetes massa mil höll dem ifrån varandra en stund. Fyra år, närmare bestämt. Sedan sparade morfar pengar och åkte från Karlskrona till Stockholm med tåg. Då hade han inte ens kommit halvvägs till Kramfors, dit mormor fanns. Fast besluten att nå sin kärlek gjorde han vad som var enklast efter förutsättningarna. Han cyklade, på en risig skitcykel, till Kramfors och där möttes de igen. Lika kära som första gången de möttes, fyra år tidigare.

Så småningom gifte de sig och flyttade till Karlskrona och mormor blev lärare. Morfar var mest sjuk hela tiden och mormor har berättat, för mamma, att hon inte vågade sätta sig ner på jobbet. Av rädsla för att somna. Hon tillbringade all tid utanför sitt arbete med att vaka över morfar och behandla honom i hemmet. Hon var naturligtvis konstant utmattad. Det klarade hon länge men till slut dog han.

Mormor slutade aldrig älska morfar och träffade aldrig någon ny man. Hon var, som jag förstått det, inte ens intresserad av att träffa någon ersättare. Jag tycker det är vackert. Jag tycker det är fantastiskt att morfar cyklade till Kramfors. Jag tycker det är otroligt att den fantastiska historien inte satt avtryck i historien
bortom den närmaste familjen. Hur många fler liknande öden glöms inte bort varje dag? Hur många fler kärlekscyklister har redan raderats ur folks minnen?

Min mormor har också sagt det mest träffsäkra jag hört apropå min far och hans ständigt destruktiva leverne och liv. "Det är synd på så rara ärter". Jag tycker det sammanfattar väldigt mycket.

/Goesta

Here we go again...

Så var det dags igen. Lång resa. 23.30 kliver jag på bussen i Härnösand och 06.00 kliver jag av i vår förorenade men ack så behagliga huvudstad. Jag kommer, enligt rapporterna, hem till ett nytt duschdraperi, nystädad lägenhet och fina nya blommor på balkongen. Längtar.
Har kommunicerat med min far. Igår och idag. Det var på tiden. Han lät riktigt fräsch och ska åka tillbaka till behandlingshemmet, som han självmant lämnade, så snart det finns en ny plats. Han är verkligen en härlig människa när han är kommunikabel (kan man säga så?). Allt som oftast är han ett halvt vrak som inte talar annat än svammel. Jag har fortfarande en vag förhoppning om att få uppleva honom helnykter i mer än en månad. Eller så. Undrar när jag träffade honom senast? Två år sedan? Tre? Fan vet.
Vet inte vad hur jag ska tillbringa den kommande veckan. Förhoppningsvis kan jag se världen i ögonen igen efter min konvalecens i Västernorrland. Förhoppningsvis kan jag gå vidare och glömma? Vem vet.

Sommaren känns plötsligt försvinnande kort och jag känner kylan närma sig. Juli känns redan all och sen drar det så sakterliga igång. Vardagslidandet. Höst och vinter. Finns det någon som uppskattar detta nordens straff. Finns det några känslor, utom ensamhet och längtan, som inte fryser ihjäl med getingar och mygg? Likt insekterna vet vi att de härliga nätterna återvänder. Det är bara en oändlighet bort. Jag känner redan paniken komma när jag tänker på mörkret. Jag känner cellskräcken när jag pulsar i den meterhöga snön. Ännu är det bara Juli. Frågan är om jag brutit samman lagom till kräftpremiären?

/Goesta

Ikväll Tru Calling

Är i Härnösand hos mor. Tar det vansinnigt lugnt. Läser. Ser på Alias. Lyssnar på radio. Äter. Röker. Läser. Pratar med mamma. Röker. Läser. Ser på mordkommissionen. Funderar.
Jag skulle aldrig, aldrig, vilja bo här. Det är inte en spännande stad direkt. Det är inte en vital, härlig, expansiv bygd med framtidstro. Det är bara Härnösand. Det är lika delar lokalpatriotism, utanförskap, Stockholmsskepsis och avveckling. Det är naturligtvis också ett lugn, en meditativ atmosfär och en aningen mer avslappnad attityd.
Jag längtar tillbaka. Inte för att jag saknar Stockholm så vansinnigt, så fantastisk är inte staden, utan för att jag saknar min älskade.
Jag är nog ofta mest en belastning för henne. Jag känner det så. Jag älskar henne otroligt mycket, outsägligt mycket. Mycket mer än så har jag inte att ge henne. Kan hon nöja sig med blott min kärlek? Kan hon leva på bara den? Räcker det eller måste jag börja vara spontan, spännande, rolig och putslustig också? Måste jag bli rik, världsvan, musikalisk, kunna jonglera, kunna gå ner i spagat och ha en otrolig känsla för klädmatchning också? Kanske. Förr eller senare. Jag hoppas att hon kan leva på att jag älskar henne mest av allt tills jag lärt mig allt det andra. Jag håller tummarna.
För övrigt funderar jag på att börja gå i terapi. För att få ur mig allt. Fungerar det eller blir det bara värre? Jag har märkt, på de mest obehagliga vis, att attityden jag haft till problem, ångest, smärta och sorg inte är gångbar. Jag kommer inte klara en livstid av "suck it up and move on". Jag kommer inte ta mig fram, framgångsrikt, genom tillvaron genom bortträngning. Jag funderar egentligen inte på terapi. Inte på riktigt. Men jag måste göra någonting åt skiten.

Ikväll ser jag på Tru Calling, äter, läser, röker, pratar med mamma, läser, röker, ser Cagney & Lacey, röker, läser och somnar sent.
/Goesta

ni hörde rätt

Jag har inte heller skrivit på ungefär en vecka.
Sen dess har jag bestämt mig att säga åt mitt spöke att han har fel.

Jag faller jättelätt, och såfort jag kommer ner ett steg, vill jag klättra tillbaka uppför branten jag kom ifrån. Vilket faller sig självklart. Men felet är att det aldrig finns en stege där. Så det blir bara en jobbig och till slut hopplös kamp att kravla sig uppför en porös vägg som egentligen inte längre finns.

Som tur är att om jag letar en stund hittar jag tyngden som gjorde att jag föll. Och när jag tittat på den en stund och tillbaks på den porösa väggen som inte längre finns, inser jag att både väggen och tyngden är ganska självklart förbrukat och för det skälet ensamt, föll jag ner.

Så det är bara att gå vidare framåt, och så småningom kom jag på varför jag höll kvar i något som drog mig jättesnabbt utan säga varför, och varje gång är det för att jag inte släppte.
Och när jag inser det förstod jag självklart att jag hoppar av, men jag förstår ännu mer varför jag stannade kvar.

Jag har inte brytt mig om rätt och fel på väldigt länge. Om något brinner gör det mig glad, om det brinner för något jag egentligen inte tror på så förstår jag inte hur jag på något sätt skulle kunna sätta mig över det. Visst skulle jag kunna göra det, men jag skulle bli bränd. För om någon säger att fel var rätt och samtidigt uppenbarligen är mitt i det och lyser starkare än mig, så måste rätt i det jag hittade fel i, vara starkare än mig.

Och jag är lycklig med dom värderingar jag tror på. För att även om jag vet att rätt alltid vinner för att det onekligen är rätt, så är rätt bara den senaste resumén av olika förslag som mötts och till slut kommit överens, oavsett dålig förlorare.

/Aaron

Fem och en halv timma i buss

Sitter med molande huvudvärk och dricker kaffe tillsammans med medelmåttiga hits på Voice 105,9. Försöker komma över mig själv och se framåt. Min tvättid började för 36 inuter sedan och jag har inte börjat ännu. Skulle egentligen till biblioteket idag men funderar på att strunta i det. Från 17:00 väntar fem och en halv timma i buss. Har köpt nya Offside och hoppas att det ska hjälpa mig på resan.

Såg "Fjorton Suger" igår, Kalle har sagt att den är ganska bra, och blev rätt engagerad. Den var rätt bra. Lite hafsigt gjord understundom. Jag avskyr till exempel när läppsynken inte sitter. Även om det bara är en scen i hela filmen så är det sånt som inte får hända. Det känns så oproffsigt. I övrigt är det alltid lätt att bli berörd av tonårskärlek. Det finns en hoppfullhet i den, kärleken, som är ganska underbar. Ska jag vara kritisk mot filmen så är det väl något tröttsamt att alla svenska ungdomsfilmer måste ha småtjejer som blir våldtagna. Är det vår enda ingång i ångest och sorg hos ungdomar?
När jag gick på högstadiet mådde vi alla dåligt över att våra föräldrar inte litade på oss, att vi förstört deras förtroende för oss och att de kanske mådde dåligt över hur vi levde. I svensk ungdomsfilm är föräldrarna bara jobbiga och karriäristiska. Jag, som jobbar i skolan, tror inte på det där. Även om tonåringarna är arga och besvikna på sina föräldrar, och vill frigöra sig, så saknar de sina tidigare mycket nära relationer med mamma och pappa. De vill inte bara slå sig loss. Det är jävligt komplext det där och jag är glad att jag inte är fjorton igen.

Dagens låt är You Were Always On My Mind med den store Elvis.

/Goesta

Vill inte, kan inte

Vill inte blogga idag, eller igår. Kan inte. Får inte fram något. Kan bara säga att jag är glad att det är över. Jag har betett mig illa. Och nej. Jag vill inte prata om det. Och ja. Jag skäms. Och NEJ. Jag vill inte prata om det. Och jag har haft sönder mobilen. Och NEJ. Jag vill inte prata om det.

Vill bara be världen om ursäkt. Särskilt flickvännen. Hon är det mest fantastiska jag någonsin mött och haft och fått vara med.

I övrigt åker jag till Härnösand och hälsar på mamma resten av veckan och kanske kommer solen lysa även där?

Eftersom jag inte tänker skriva något värdefullt här just nu får ni läsa Virtanen istället. Han skriver jättefint, jättehemskt, jätteärligt på den här länken.

/Goesta

Svenssonliv

Har badat i Skarpnäck, på Flatenbadet, med Micke, Hannes och Joel. Låg i solen och diskuterade, aningen blasérade, bakomliggande orsaker till terrorattacken. Ironiserade över Expressens ledare. Vilka stolpskott. Åkte tillbaka till trygga Hammarbyhöjden, utan att vara nervös på tunnelbanan, och mötte upp min flickvän som varit på Barkaby Outlet med sin mamma. Vi handlade och gick hem. Gnällde över Coops höga priser. Åt Tacos och tittade på nyheter. Såg brittisk sommarmorddramatik. Flickvännen har somnat på soffan och jag dricker mineralvatten och ser reprisen av Allsången. Otrolig brist på originalitet. Inte alls den radikala livsstil som jag kanske, vem vet? föreställde mig i mina tidiga tonår. Bara tacos, allsång och mineralvatten. På en fredagkväll. Men jag är glad. Det är viktigt det också.

Imorgon blir det något slags poolparty på Ekerö. Känns för mig som en blixtvisit bakom överklassens annars så lyckta dörr. Jag vet inte om de ens är stormrika. Det är bara det att jag aldrig varit hemma hos någon med egen pool förut. Såvitt jag minns. Jag har sytt fast knappen som lossnat från Kappa-shortsen och känner mig mer än lovligt redo. Vi får se hur det slutar.

/Goesta

Energiläckage

Har drabbats av energiläckage. Om det nu är ett korrekt uttryck. I dagarna tre har jag varit trött, loj och allmänt passiv. Inte haft den riktiga lusten till umgänge, till sol, till bad eller till aktiviteter överhuvudtaget. Jag måste kämpa mig bort från det där. Det är värdefull tid av min ledighet som bara försvinner. Jag måste ta tag i det. Jag kanske ska åka och bada idag. Trots att jag inte vill. För att få igång mig själv igen. Jag kan inte bara sitta här och sitta av tiden. Jag får ju betalt för att vara ledig och borde då naturligtvis ta vara på den tiden jag längtat så oerhört efter. Icke. Jag sitter hemma och segar, degar, tröttar, slöar. Känner mig som på en söndagmorgon efter en ovanligt hård arbetsvecka.

Några tankar bara:
- Det som hände i London var hemskt. Ken Livingstone, socialistisk borgmästare i London, sa det bäst. Det var inte en attack mot regeringar, ledare och krigsherrar. Det var en attack mot tunnelbanan - arbetarklassen och medelklassens färdmedel. Alla religioner, åldrar och åsikter och folkgrupper samlas där. Det var idiotiskt.
- Å andra sidan. 40-talet döda och 700 skadade. Alla oskyldiga. Hur många dagar tar det för "koalitionen" att döda och skada lika många, lika oskyldiga, Irakier och andra utsatta? Två? Tre? De upplever naturligtvis samma trauma, samma förstämning och samma desperation. Varje dag, varje vecka. Londons oskyldiga ska inte behöva betala för det. Men inte världens oskyldiga heller.
- Men ändå. London? Ge fan i London.

- Litmanen till MFF och nu börjar det se riktigt bra ut. Vi kan ta oss förbi Maccabi i alla fall. Kanske också vinna allsvenskan igen?
- Gerrard valde Liverpool FC till slut. Tror jag. Otroligt bra val. Men förtroendet för honom är för alltid skadat efter hans tidigare beslut att lämna klubben. Han har mycket att leva upp till.

- Lalehs låt om storebror är en ny favorit. Jag som trodde att jag inte gillade Laleh.
- Såg Daniel Boyaciglou (stavning, nån?), spoken word-killen, i Tanto. Han gick omkring i rödrosa tangakalsong och hade hårig bringa. Tror att han försökte spexa. Han såg ut som en grekisk fembarnsfar med egen restaurang. Är inte han ungefär lika gammal som jag?

Micke ringde just. Det blir bad idag. Jag ska piggna till nu.

/Goesta

Mitt allra första lag som är mitt

Snart börjar vi träna..
Vi kastade till varandra väldigt hårt i Tanto i förrgår. Mittiprick hela tiden. Lyror med fel hand, eller det blir ju rätt hand eftersom det är den handen man ska ha handsken på. Men vi tog dom utan handske. Det ser väldigt lovande ut.

Nummer 7, Aaron Holoday, 2:a bas
det här kommer bli stort.

















Det är det första laget jag startar, det har tagit alldeles för lång tid.

/Aaron

Steve Carella går i graven.

Ed McBain är död. Strupcancer tog honom till slut, tydligen. Visste inte ens att han hade strupcancer. Jag har inte rört en McBain-bok på åtta år, eller så. Jag tycker inte att det är någon stor litteratur. Men jag har goda minnen av hans deckare. Han skrev om Carella och Meyer Meyer och de andra. I kampen mot "den döve". Han skrev vackert om New York och när jag var tio år fick han mig att längta dit. Min pappa introducerade mig för McBain. På den tiden han fortfarande brydde sig om världen. Pappa alltså. Jag läste och var överförtjust. Dels för att det var spännande och välskrivet. Dels för att det fanns mycket humor i böckerna. Men lika mycket för att jag som elvaåring kunde diskutera böcker med min, då, intellektuellt överlägsne far. Jag kände att jag kunde ge honom ett utbyte och det var skönt. Jag önskar att han gav mig det utbytet idag. Sjöwall och Wahlöö översatte nästan alla deckarna om 87:e distriktet och det är väl ingen oäven gissning att de inspirerades att skriva om Beck, Kollberg, Gunvald och de andra lustiga poliserna. När jag var tolv år läste jag fyra Ed McBain-böcker på en vecka. På engelska. Det var när jag och pappa var i sommarstugan. Nu har vi ingen stuga och Ed McBain är död.

/Goesta

Rör inte London, London rör dig

Fan jag är riktigt skärrad över terroristdåden i london.
När det var i New York och Madrid följde jag dem mest med väldigt öppna ögon. Nu är det annorlunda.
En utav bomberna exploderade på samma tåg jag åkte flera gånger om dagen i 10 månader. En station från där jag bodde. Jag vet precis hur det ser ut där och såg just bilder från tv när de bär ut blödande och svårt skadade människor ur Edgware Road stationen. Det är en utav mina absoluta favoritgator i london. Från halvslummen i South Kilburn, genom posh-Maida Vale där husen ser ut som om Cosby hade utspelat sig i London. Vidare ner söderut kommer ett område som bara kan beskrivas som en fantastisk mix av en high street i London, en bensinmacksboulevard i USA, bebodd och beprydd av hela Mellanöstern. Folk varnar en för att hålla i allt man äger i just den delen av gatan. Själv känner jag mig mer hemma där än de flesta andra ställen i London. Och det var just där, ett 100-tal meter från den vitröda skyskrapan som många gånger varit mitt favorit-riktmärke, som plötsligt massor av människor mördats under marken. Jag kan inte föreställa mig det. Jag försöker att pussla ihop tv-bilderna med mina egna bilder av området, men de passar inte ihop.
Eller de passar ihop, men försvinner blixtsnabbt ur huvudet.

Och vidare upp på Euston Road - om man svänger vänster innan stationen, kommer man efter en stund förbi mitt gamla jobb, och sen till platsen där två dubbeldäckare plötsligt sprängdes i luften, fulla av passagerare som lotsats ut ur bomberna i tunnelbanan.
Bara 10 minuter gångväg därifrån börjar pärlbandet med resten av explosionerna.

Det blir en helt annan sak när jag kan visualisera det hela genom dem på mitt gamla jobb som just nu är mitt i allting. Jag kan med hjälp av att jag känner dom få en personlig koppling till hur det känns att vara i London just nu, precis där det händer.

Till exempel lilla Aman från Afghanistan, som alltid var glad och jobbade
7 dagar i veckan. Han flydde undan talibanerna runt 1998 och vandrade ett halvår först genom Ryssland till Moskva. Sedan vidare genom träsk och överbefolkade ekor över floder. Han var så kort att där dom andra bottnade var han tvungen att simma. Men han gjorde det utan att klaga. Nu hade äntligen fått jobb i London efter 4 års väntan och hans fru fick uppehållstillstånd precis innan jag slutade på jobbet. Jag kan se hans oroliga blick framför mig.

Eller Lourdes, en otroligt varm spansk-engelska som ingen verkade tycka om riktigt. Jag älskade hennes vilja och välvilja. Hon pratade visserligen non-stop om precis allt, och det var svårt att förstå alla gånger, men hon hade en värme som slog ut bristen på tålamod hos dem som hade det emot henne.

Jag har kommit i underfund med idag att jag verkligen älskar London för det smutshålet det är, utan någonting man kan ta på -
förutom entusiasmen och toleransen mot allt, förutom det här.
London må vara gigantiskt, men det finns ändå en samhållning över alla gränser. Ingen tillhör London mer än London tillhör alla. Det är hela världens hamnstad där allt är tillåtet så länge man inte trampar på London's tå. Då får man akta sig, och när London nu fått en tå bortsprängd är jag övertygad om att staden bara kommer att bli än mer sammanhållen trots att det egentligen inte syns. Det är en känsla som alltid finns där som gör att allt känns möjligt mitt i all smuts och kaos, vägen fram känns självklar trots att den omöjligt ännu finns.

/Aaron

Efter Tanto

Sitter vid datorn efter att Sveden just lämnat mig och min balkong. Flickvännen gick på popklubb men jag gick hem efter Tanto. Lyssnar på Against Me! och kan inte annat än uppmana alla att illegalt eller legalt införskaffa allt de gjort. De är genialiska i alla avseenden.
Hursomhelst: Väntar väntar väntar på min kära. Hon har besökt krog och klubb och jag har inte gjort det. Jag hatar det ibland. Jag tänker alltid att hon ska antingen råka illa ut eller hamna i famnen på en snyggare, roligare, mer spännande, mer begåvad och mer fascinerande kille. Det finns så många där ute. Det är förstås värre om hon råkar illa ut men mer sannolikt att hon träffar någon otrolig människa som överträffar mig. Det borde inte vara svårt. Så otroligt många överträffar mig.

Sitter och tjafsar med henne i telefon i detta nu. Zinkensdamm är inte närmre Hammarbyhöjden än Medborgarplatsen. Men hon påstår det.

/Goesta

Fantastiska värld:

från aftonbladet.se idag:

Fler koolyckor (läs hela artikeln)
(...)Detta är dock inte den första incidententen där kor varit inblandade i Nigeria. I maj dog 25 personer i en trafikolycka, då en lastbil försökte väja för en ko som stod i vägen och frontalkrockade med en buss. I juni attackerades och dödades en bussförare av en ko, när chauffören stannat bredvid vägen för att ta kisspaus. Kon arresterades av polisen, uppger AFP.


och från expressen.se angående G8 mötet i skottland:

(...)På menyn stod lamm och rökt lax, delikatesser som inte ens en olycka kunde hålla Bush borta ifrån: Brittiska medier rapporterade att han under en cykeltur på Gleneagles tidigare under dagen ränt in i polisman.
Smällen blev så våldsam att polisen fick föras till sjukhus, eftersom världens mäktigaste man enligt en poliskälla "höll rejäl fart" på sin tvåhjuling. Bush själv uppges ha klarat sig undan med en lindrigare fotledsstukning.
/..../


George Bush hade som ett av sina första löften efter förra valvinsten att skaffa massor av spioner. Han är underskattad.

/Aaron

En till gubbe

Appropå 50-åriga gubbar i bilar måste jag lägga till min historia. Jag har i och för sig ingen flickvän att stoltsera med, men väl ett ont ben, en stödstrumpa och ett haltande.
Jag var påväg att köpa mat vid världens bästa korvkiosk vid hornstulltorget igår. Går över en sidogata till Verkstadsgatan, ser en taxi ungefär 10-15 meter bort. Jag går vidare över övergångsstället. Taxin bromsar långsamt in såsom man gör när man har 10-15 meter på sig att bromsa. Men jag hör att han inte kör vidare. 3-4 sekunder senare kör han rappt ut på verkstadsgatan med nedvevad ruta och skriker:

-Grabben!
jag vänder mig om och ser en småfet rödsprängd taxichaufför som verkar väldigt angelägen och jag befarar att något jag inte kommer vilja svara på kommer snart.
-Jag vill ha ögonkontakt när du går över övergångsstället.
Mycket riktigt vill jag inte svara på det och blänger oförstående tillbaka på honom.
Ett par sekunder till går.
-Det är bra, där hade vi det!

Och han kör vidare. Jag är tvungen att stå still en stund för att ta in det.
När jag går vidare ser jag att han fastnat vid ett rödljus. Precis när jag hinner ikapp honom blir det grönt, och tro inte om han tutar på en kille som springer över gatan förbi hans taxibil när det var gult ljus. Sekunden senare tutar han igen på en cykel som cyklar förbi 3 meter framför honom. Sen bränner han iväg över långholmsgatan och försvinner till nästa konfrontation.

Jag skulle så gärna vilja följa med resten av hans dag på en tv-skärm typ. Det måste hända väldigt mycket.
När jag var liten drömde jag om att konsum skulle börja sälja ett kit;

* Man skulle kunna kasta en liten klibbig sak på vad man ville, och så blev det en tv-kamera som sände till en sändare som följde med i kitet som man kopplade till sin tv, och så kunde man följa det man kastat den klibbiga saken på hur länge man ville.
Tills man bytte kanal och då bröts kontakten för alltid. Jag tyckte det var helt strålande och förstod inte varför någon vuxen som förstod hur allt fungerade inte hade börjat sälja det. Jag är nästan vuxen nu och det har gått ungefär 17 år sen jag tänkte på det där. Och nu när jag nästan är vuxen förstår jag att det inte går. Fortfarande.
Jag hade accepterat det om någon förklarat det för mig när jag var 6 år, men om någon hade sagt att det inte ens går år 2005 hade jag nog brutit ihop.

Vad hände med framtiden egentligen? Visst vi har datorer och internet och mp3 spelare, men vi hade väl alla räknat med svävare och kladdiga kameror man kunde kasta på vem man ville och sen följa dom på tv.
Jag vill ha tillbaka min framtid.


/Aaron

Skulle egentligen badat nu.

Jag skulle egentligen ha badat just nu. Jag och Sveden skulle åka till Flatenbadet och kränga våra bleka bringor fram och tillbaka på handdukar i den varma sanden. varken han eller jag orkade. Jag och flickvännen var där igår, dock, och doppade huvudet. Läste tidningar och löste korsord. Drack mineralvatten som var varmt. Det var mycket trevligt. Efter att ha sett Anders Svenssons comeback-match drack vi, förstås, öl och spelade blackjack. Ingen vinst för mina sista pengar. Sveden vann lite och bjöd på öl. Sedan tog han ett kontoutdrag och tappade sitt leende. Min reflektion efter Svensson-matchen är att det var roligt att se men att förväntningarna egentligen var min stora lockelse. Intellektuellt sett kunde jag räknat ut ganska enkelt att det inte skulle vara som att se Henry dribbla mot pojkar 96. Men min förväntningsvärld önskade sig just detta. Hursomhelst är Anders välkommen tillbaka.

Kommer ihåg ett tillfälle när jag och flickvännen var på väg hem från Coop. Vi korsade vita sträck vid övergångsstället när en ful femtiotalist sträckte huvudet ur bilen. Han tittade på mig, tittade på flickvännen. Han tittade på mig igen. Sen sa han: "Ibland har man tur, grabben. Tro inte att det är något annat." Sen åkte han. Vad fan svarar man på det? "Ja" sa jag. "Ja, jag vet". Sen gick vi hem och jag lagade stroganoff.

/Goesta

Sticka barn med spjut

Läste på Sigges blogg om hur han besöker sjukhuset med sitt barn och får vädjande blickar från den lille när läkaren sticker honom i magen med lång nål.

Minns då omedelbart när jag själv var sex, eller sju, och åkte till akutmottagning med dödsångest och magsmärtor. Alla trodde naturligtvis att det var blindtarmen. Det var det inte. Jag låg där och skrek av smärta i två dagar, sedan utan smärta i tre, och åkte sen hem igen utan behandling. Mitt trauma var, förutom de oförklarliga smärtorna, när sjuksköterskan skulle trycka in en droppnål i min lilla arm. Min mamma, jag och sköterskan var i rummet. Två av oss tyckte jag skulle få ett, som jag upplevde det, enormt spetsigt metallvapen instucket i mig. Jag grät. Jag vill inte, sa jag. Jag grät. Tittade på mamma. Hon förstod mig. Kramade mig. Sa att jag måste. Sjuksköterskan kom fram igen. Jag sprang. Rummet var litet så jag sprang inte långt, bara runt. Hon efter med nålen. Mamma tittade på mig. Jag på henne. Hon sa att jag måste. Jag grät. Hon sa att jag måste. Jag sprang. Skrek till mamma. Hjälp mig. Hjälp mig. Sjuksköterskan fick tag på mig. Höll fast mig. Jag skrek, gräst, slog, sparkade, fick panik. Mamma kramade mig. Men hon tog mig inte därifrån. Hon brottade inte ner sköterskan och räddade mig. Hon stoppade inte sjuksköterskan från att penetrera min arm med 20 cm (som jag minns det) kallt, sterilt, spetsigt stål. Mamma kramade mig och jag grät och snörvlade, uppgivet och resignerat, och sköterskan tryckte in vapnet i armen på mig. För mitt eget bästa, hette det. För min skull. Jag trodde jag skulle dö. Jag trodde också, i det ögonblicket, för första gången, att min mamma tänkte svika mig. Hon tänkte låta mig dö. Hon hade slutat försvara mig. Jag insåg där och då, tror jag, att jag inte för alltid är beskyddad och fredad från fara. Jag insåg att min mamma inte kommer hjälpa mig, med allt, i resten av mitt liv. Det var en hemsk insikt. Det gjorde ont.
Min mamma har hjälpt mig, med nästan allt, nästan alltid. I den mån hon kunnat. Hon hjälpte mig nog då också. På något sätt. Men jag kände mig utlämnad. Otroligt utlämnad.

/Goesta

Matfel

Käkade precis en salt tunnbrödrulle. Så jävla jobbigt, jag hoppades att den skulle sluta vara salt ju längre ner jag kom, så jag åt mycket snabbare än vad jag borde, och den fortsatte att vara salt hela vägen ner. Nu är jag skittjock och mår illa och har saltsmak i munnen. Så jävla misslyckat, jag såg verkligen fram emot att äta.

/Aaron

No Robin

Talade precis med Robin på telefon från Barcelona.
Jag har ju introducerat honom som en tredje kraft i bloggen, men det verkar inte bli så. Han har inte råd att gå på internetcaféer.
Jag kan berätta vad han har för sig ändå.

En vanlig dag börjar med att han lägger sig vid 7 tiden på morgonen och sover till 3. Sen hänger han i parker och dricker öl. Då och då rullar han ut en fotboll på måfå. Utan en sekunds tvekan börjar plötsligt 5 fransmän att jonglera med bollen och spela en minimatch. En annan gång rullar han ut bollen till en gubbe som klackar vidare den till en tant som passar den tillbaka till robin. Eller kanske lobbar den till en flicka på en cykel som nickar den vidare.
Bollen är i spel från när han kommer till parken tills han samlar in den och går därifrån. Det är så vackert.
Sen sitter han och ritar hela natten.
Han har nästan slut på pengar nu, så han har kommit på två sätt att få nya:

1. Att köpa en plast-George Bush-mask och sätta på sig fina kläder.
Sen vänta bakom ett hörn och hoppa fram och skrämma turister, och sen hålla fram en plåtburk dom får lägga pengar i.

2. Den klassiska plånboken med en fiskelina fäst till den. Han ska återigen sitta bakom ett hörn, dra i plånboken så han lurar sitt offer runt hörnet, och sitta där och vänta med en plåtburk som dom får lägga pengar i.

Jag tror han har väldigt stora möjligheter med båda sätten.


Just nu bor han inneboende i en kompis lägenhet. Men från och med slutet på juli har dom inte råd att betala hyran, så dom ska ta över någon rivningskåk, och Robin och en irländare får ha lägenheten själva i en månad. Jag ska försöka ta mig ner dit.

Dagens skiva är utan tvekan Do Not Tailgate med Fireside. Vilket mästerverk.

/Aaron

Svek?

Jag läser att Liverpools storstjärna och lagkapten Steven Gerrard eventuellt har avbrutit förhandlingarna med klubben och väntas lämna. Antagligen till Real Madrid eller Chelsea. Jag blir uppriktigt förbannad. Det handlar om en spelare som stött Liverpool hela sitt liv, levt med familjens Liverpool-sympatier, utvecklats i ungdomslagen, slagit igenom, älskats av fansen, vunnit Fa-Cupen, Ligacupen, Uefa-cupen och Champions League med Liverpool. Det handlar om lagkaptenen i LFC. Det handlar om en spelare som drar in några miljoner varje månad för att spela i klubben han växt upp med. Det handlar om en spelare som överösts med kärlek från precis alla håll. En kärlek som många trodde var besvarad. Måhända är jag felinformerad. Måhända skriver han på livstidskontrakt. Men jag tror inte det.

Jag har bott i Liverpool. I sex månader. Det är ingen vidare vacker stad. Det är en stad där i princip alla har taggtråd runt huset, de flesta har fastlimmade spetsiga glasbitar på muren kring sina hus. Det är inbrott överallt hela tiden. Barn i träningsoverall hotar en på väg till biblioteket. Femåringar sätter eld på bussen på väg in till stan. När du ska gå på match står tolvåriga haschpundare på parkeringarna och ber om fem pund så att din bil inte ska "råka illa ut" under matchens gång. Det handlar om en stad i rejält förfall. Det är en stad utan framtidstro. Det är en stad där småtjejerna skriker "go home fuckin hippie" efter mig för att jag hade lite längre hår. Det är i Liverpool som grannarna, med pakistanskt ursprung, får fönsterrutorna krossade av inkastad sten. Av de andra grannarna.

Jag kan förstå om Steven Gerrard inte vill vara kvar. Jag var bara så förbannat naiv att jag trodde han brydde sig. Om staden, om folket, om klubben, om fansen. Vem är jag att säga att det är dumt att flytta till varma Madrid. Vem är jag att döma honom för att han dubblar lönen i Chelsea. Jag kan inte döma honom. Jag trodde bara att han ville vara kvar. Jag hoppades det. När han gör mål ser han alltid ut att vara minst lika glad för fansens skull som för sin egen. När Liverpool förlorar ser han alltid ut att känna skam för att han inte gett folket vad folket vill ha. Kanske tänker han bara på vad skönt det ska bli att tjäna sju miljoner i månaden istället för futtiga 3,5. Eller vad han nu får. Jag blir uppriktigt ledsen. Vill han inte vara med oss ska han inte vara med oss. Då är han inte längre välkommen. Inte till Anfield, inte till Melwood, inte ens till Liverpool. Inte ens på besök.
/Goesta

Guldhedens Maradona

Jag och Aaron ska till BGs, vid Hornstull, och se Elfsborg - Kalmar imorgon. Anders Svensson gör comeback i Allsvenskan efter några år i Premier League. Jag har inga lojaliteter mot Elfsborg. Jag uppskattar deras ibland naiva inställning till fotboll. Jag uppskattar Elfsborgs konstanta försök att rulla boll och stå för attraktiv fotboll.
Jag uppskattar framför allt Anders Svensson. Hans spelstil, hans glädje och hans vilja att bli älskad. Jag vet ingen annan svensk spelare som så högt prioriterar att vara omtyckt. Det känns som att hela hans arbete går ut på att göra publiken glad. Han är typen som tycker att det är viktigt att ungarna har någon att se upp till. Han är typen som älskar att skolbarnen leker Anders på grusplanen på lunchrasten. Jag unnar honom framgång.

Ofta har det handlat om Anders eller Kim, när det handlat om landslaget. Kim Källström är mer kraftfull, starkare, proffsigare och har större potential. Jag gillar Kim. Jag väljer dock Anders i alla lägen. Han ser ut att vara där för att leka, för att roa och för att ha roligt med kompisarna emedan Kim alltmer blir en fotbollsmaskin i likhet med andra fotbollsmaskiner. Anders är typen som vågar bli sårad av journalister. Han är typen som blir uppriktigt ledsen om folk inte förstår att han vill väl. Han är en stor spelare. Guldhedens Maradona har han kallats av kvällstidningar och andra. I mina ögon är han fortfarande killen på grusplanen i Guldheden som leker Maradona. Jag hoppas att han fortsätter med det.

/Goesta

Idag solen.

Har tillfrisknat från ytterligare en bakfylla och ätit fullkornsbröd till frukost. Har druckit kaffe och juice och sett Bowling for Columbine. Hade sett den förr men ville att flickvännen skulle se den. Därför spelade vi in den. Kanye West var Live8-galans stora behållning. Otroligt stilig, ren och energisk gav han sitt yttersta i tre fantastiska låtar. Inga hundrakilosklumpar som skrek i bakgrunden. Inte ens värst mycket guld och platina. Bortsett från klockan. Jag gillade det som fan. Tyckte inte att övriga artister verkade mer än måttligt engagerade. Undantaget några. Annie Lennox gillade jag. Trots att jag inte gillar Annie Lennox.
Drack folköl för Svedens pengar, besökte sedan Debasers uteservering och så småningom Skeppsbar. Vet inte vad det är med det där stället. Hamnar där otroligt mycket oftare än jag vill erkänna. En gång i tiden hade de bara darttavlor och alkoholister på undervåningen. Nu: Neonbelysing, hör å häpna, och indiekids som dansar som om det inte fanns någon morgondag.
En ful, stor, dörrvakt blev hotad av en avvisad gäst. Gästen sa att han skulle komma tillbaka, att vakten skulle få sitt och att han skulle passa sig. Blasérat sa vakten att han hör det varje dag och sedan var diskussionen över. Gott så.

Micke, Sveden, Sofia och Linda gick till Ivar Lo-parken och drack mer. Sedan hem till Sofia och drack ytterligare. Jag och flickvännen åkte hem. Det gjorde vi rätt i.

Idag njuter jag solen på balkongen med min kära. Vi ska lösa korsord och dricka Coop Xtras utmärkta Loka-plagiat. Jag tycker det är en trevlig dag.

/Goesta

Jag är lugn, och det är nu

Hänger hos mina föräldrar på landet och vilar ut.
28 grader och vindstilla och dörren står öppen dygnet runt och jag är chillad på Citodon.
Kan inte bli bättre.

Det är såna här gånger jag får tillbaka känsloflashbacks från när jag var 17 och skulle ut och erövra världen.
Det blev lite mer hinder än jag räknat med, men jag har ändå hunnit med att bo i london, sevilla, london, hängt själv i USA i en månad där jag bara hängde med trasiga människor som vill och drömmer lika stort som mig. Även om jag kanske sjunkit in min bekvämlighet alldeles för ofta så har jag aldrig vikt mig en sekund för hur jag ser det. Aldrig i min tanke.

Men jag har förlorat känslan att alltid se solen i allting, hela tiden. Det var verkligen så en gång.
Hela mitt liv kändes utstakat till något mer fantastiskt än jag kunde förstå, och det var underbart.
Sen försvann jag in i en major depression i några år och det ljuva blev lika intensivt hopplöst och blint.

Men jag är klar nu. Jag är lycklig nästan hela tiden och drömmer som jag gjorde för så länge sen.
Och det som känns bäst är att jag vet att jag klarar mig i totalt mörker. Jag uppskattar det till och med. Det finns inte så mycket som skrämmer mig, och om det skrämmer mig blir jag rörd över hur mycket något kan kännas.
Det är en idealsituation som kräver att man förlorat sig själv fullständigt. Jag har inte längre mig själv att leva upp till.


När jag var i skottland förra sommaren träffade jag en 50-årig engelsman som levt de senaste 10 åren på en kolonilott i Danmark. Han betalade 20 pund om året och åt dagsfärsk mat som ett stort varuhus kastade ut på kvällen i en soptunna. Inplastade smörgåsar, mjölk som officiellt gått ut men var drickbar två dagar till.
En gång hittade han en 10 kilos köttbit som han fryste ner och fick mat av i en månad.

Han var en stor man.

Nu hade vägarna tagit honom till ett värdshus i lilla Oban i västra skottland. På vägen dit hade han fått lift av en London-miljonär som köpt en ö några kilometer ut. Ön bestod av ett väldigt högt berg med en dalgång inuti som löpte ut mot havet. Han skulle ha det som en tillflyktsort när han behövde tänka.

Min vän engelsmannen var en vandrare och hade många gånger varit ute veckovis på bergen i skottland, och klarade sig bättre än någon annan. Bland annat skrattade han åt friluftsmänniskorna som ödslade viktig plats i packningen åt något så bekvämt och onödigt som toalettpapper.
-Oh my god.. they are out in the middle of nowhere with millions of leaves that will do the same. But they don't want that. They are not out there to understand nature and bond with it. They are there to extend their lives they already live, to somewhere else. It's just so stupid. They wouldn't last a day with me

eller något liknande.
Hur som helst hade londonmiljonären berättat att han behövde någon som såg till gården när han var i london. Någon som kunde renovera huset och ordna en vacker trädgård. Engelsmannen hade länge letat efter ett sånt tillfälle. Han passade inte i dagens samhälle sa han.
-There's no honour left... I like that word - honour. You can feel the greatness of it just by saying it
kanske inte ordagrannt, men det var det han menade.
De bestämde att han skulle besöka ön så fort han hade två lediga dagar i sträck.
Det var då jag träffade honom första gången när han var på väg ut dit. Vi började småprata om fotboll och en viss Alan Smith som abdukerat till fienden Manchester United från Leeds, vars Engelsmannen kom ifrån. Han skakade på huvudet och blickade snett ut i horisonten med en elak blick när Alan kom på tal.

Färjan kom in till hamnen och han bjöd mig på två öl på vägen ut. Vi sa hejdå och önskade varandra lycka till.
Jag försvann ut på en busstur som tog mig till atlantkusten i den vackraste miljön jag sett.

Två dagar senare stötte vi på varandra inne i Oban. Han såg att jag räknade småpengar och gav mig 4 pund att äta för. Sen gick vi och köpte ett flak öl och satte oss vid vattnet.
Han berättade att dalen var otrolig, och att han tackat ja till jobbet. Jag har aldrig sett en genuint lyckligare människa. Han sa att han äntligen hittat det han sökt efter. Det tog honom 10 timmars vandring över berget för att komma dit. Londonmiljonären åkte tydligen quadbike, men det fanns bara en, inte engelsmannen emot. Är man gjort av granit så är man. Har man 'honour' som favoritord behövs inte mycket mer sägas.
De hade kommit överens om att engelsmannen skulle få bo i ett mindre hus i dalen. Han skulle få två grisar och en fårhund som var oduglig till att valla. Lite orolig var han över dagen då londonmiljonären sa att grisarna var klara för slakt. Det var första gången de skulle ha ett bråk, trodde han. Men det var en detalj bara. Han hade äntligen efter ett liv i det hårda hittat sin ro. Vi pratade vidare om att båda hade Johnny Cash som största hjälte och kom på att vi såg världen väldigt lika. Det är ett av de starkaste möten jag haft i hela mitt liv. Plötsligt dök en liten mus upp framför oss. Jag slängde en liten ostbit från min macka till den. Lugnt tog den tag i ostbiten och åt den utan stress.

-You see those people over there? sa han och pekade mot hamnen där semestrande britter tog del av turistutbudet
-They are here, but they're not really here.
-They just don't get this. sa han och pekade mot musen
Han kisade upp mot himlen och sa att någon dag skulle han vilja bo hos en japansk fiskarfamilj. Där var fortfarande honour något som prisades.

Det blev natt och vi önskade varandra lycka till ännu en gång. jag lovade att besöka honom på sin ö när jag hade vägarna förbi igen.



Dagen efter tog jag tåget till Glasgow, vidare till London, och flyttade hem till Sverige.
Det senaste året har jag läst in mina gymnasiebetyg och lärt mig måla och skaffat ett kontor.
Jag har inte varit så här lugn i hela mitt liv, allt börjar klarna om vad jag bryr mig om, och jag är inte ens hysterisk över att det inte är en överraskning längre. Nu är det upp till mig till 100% om jag ska ta över världen som jag ville när jag var 17. Och jag vill verkligen det.

/Aaron

EXTRA EXTRA EXTRA!

Ser i detta nu Pete Doherty tillsammans med Elton John från Live8-galan. Inget från den scenen har berört mig idag men nu sitter jag när nog gråtfärdig. Han är skör. Håller nästan på att dö på scenen. Men han är magisk. Om jag skulle bli homosexuell och fick gifta mig med valfri fulbrittisk crackpundare ligger han bra till.

Och nu är han borta. Hopp. Tillbaka i bakfyllan. God natt.

/Goesta

Gratulationer

Grattis Aaron. jag är glad för din operation, dess lyckade resultat och din dos Citodon. Citodon är verkligen trevliga piller. Jag kan bara instämma i dina små superlativ. Mycket riktigt visste jag inte att du haft åderbråck. Frågan är vad ytterligare som döljer sig i bekantskapskretsens kroppar och sinnen. I mitt döljer sig just nu bara huvudvärken. Jag har svårt att få tecknen att falla på rätt plats. Svårt att hitta tangenterna. Självklart är det bakfylla. Jag har ingenting att säga till mitt försvar. Min tidigare självömkan över min ekonomiska situation kunde bara ta sig ett slutgiltigt uttryck. Fylla. Det är löjligt. Men det är enkelt och en tillfällig frälsning.

När jag försökte skriva självömkan här i texten skrev jag fem gånger fel och det blev själömkan istället. Kanske är det precis vad jag borde skrivit.

Idag ska vi nog spela in en låt. Om det blir av.

/Goesta

Täby närsjukhus to heaven

Jag är opererad!
Täby Närsjukhus är Täbys stolthet.
Aldrig har jag gillat 5 sköterskor som tar på mig överallt så mycket förr.
De sövde ner mig och precis innan jag somnade var jag gladare och trevligare än jag någonsin varit. Allt var varmt och de smålog och skrattade åt allt jag sa.

Vaknade upp.

Förstod ingenting, tittade omkring mig, rummet verkade lite större.
skrek 'HALLÅ'.
En sköterska tittade fram.
-Är det klart?
-Det är klart, du ska vila nu.

jag slumrade till på studs igen.
10 sekunder senare vaknade jag upp.

-Hallå!
-Ja?
-Kan jag få en tidning?
-Du får nog vila lite till.
-Jag mår jättebra
-Du är lite trött
-ja..

somnade igen.


Vaknade upp en gång till, fick en nyttig smörgås och kaffe och blev lotsad ut till omklädningsrummet.

Min kirurg hämtade mig och berättade tips.
Jag sa att jag skulle på konsert i morgon och frågade om det gick bra.
Det var bra för benet att dansa sa hon.
Jag frågade om det gick att dricka öl. Hon sa att det lindrade smärtan.

Täby Närsjukhus är det bästa jag vet.



Ok, jag måste väl berätta varför jag var där.
Jag fick åderbråck i mitt vänstra ben för ett par år sedan, i min ringa oskyldiga ålder. Först väldigt obetydliga, men allt eftersom tiden gick blev de fler och började göra ont. För ungefär ett år sedan bokade jag tid i Uppsala för att ta bort dom. Men enligt en ny lag tar sjukhus i Uppsala bara bort åderbråck som blivit ytliga sår. Det står till och med skrivet att "..svullnader, tyngdkänsla och andra kosmetiska skäl opereras ej..."
vad ska man säga? grattis till alla med ytliga bensår typ

Hur som helst, efter många om och men fick jag tag i en jourläkare i stockholm som svor åt den 'morbida lagen' och fixade tid åt mig på täby.

Nu är de borta och jag slipper ha ont i benet hela tiden.
Det är svårt att förklara hur mycket det betyder för mig.
Lika kul ärdet att jag knappt sagt det till nån jag känner. Så:
JAG HAR HAFT ONT I BENET NÄ�STAN HELA TIDEN VI HÄNGT
MEN ALDRIG SAGT NÅT!

Hah, där fick ni

Täby Närsjukhus to heaven!

/Aaron

PS. Jag fick Citodon utskrivet. Citodon måste vara en sneakpeak från himlen så vi ska orka fortsätta. DS.

Tre och en halv vecka till lön.

Sent skall syndaren vakna. Sent vaknar jag. Konstaterar förtvivlat att jag faktiskt är, i princip, pank redan. Det är vidrigt och det är idiotiskt. Som om jag inte kunnat förutse att mina tillgångar så småningom, eller efter en vecka, skulle sina och bli till intet. Så. Förvirrad och frustrerad, fyller mitt hjärta av skuld. Som vanligt går det ut över min flickvän och i någon mån över andra som velat ha med mig på det där roliga eller inte ville låna ut pengar men släppte till med pluskan ändå. Naturligtvis förbyts skuld och skam i självömkan och det är än värre. Helt plötsligt tycker jag det är jag som råkat illa ut och hamnat fel. Trots att jag målmedvetet, nära nog överlagt, lotsat mig hit. Det är inte synd om mig. Det är synd om min omvärld som får stå ut med mig. Jag har upprepat samma mönster i otalighet och kommer sannolikt att fortsätta. Det är inte en skrivarlinje jag borde gå. Det är heltid privatekonomi. Fan. Skäms, Goesta, skäms. Kan någon låna ut tvåtusen till den 26:e?

/Goesta

tresexmaffia

Känner mig lite gnällig och deprimerad idag. Måste lyssna på hiphop. Det är ofta enda vägen upp. Lyssnar på Elin Ek och Mogge på radion och det gör mig inte gladare. Olel Sarri pratar på, som gäst.
Skulle gärna dricka mig full ikväll men måste kanske börja tänka på plånboken. Det är ju tragiskt att man ska behöva spara redan den första i månaden. Jag uppmanade mig själv till återhållsamhet i ett tidigare inlägg. Det tycks inte ha hjälpt. Jag skrev att pank först inte ger något diplom. Jag har heller inte sett något diplom. Är lite sugen på Metropolis. Länge sedan jag var där. Lite sugen på Black Jack. Länge sedan jag vann.

Jag måste bli en bättre pojkvän. Det räcker inte med att bara vara lite söt ibland. Det räcker inte med att jag vet att jag älskar henne mest av allt. Det räcker inte att jag talar om för henne att jag älskar henne mest av allt. Jag måste få henne att känna sig älskad och uppskattad över allt annat också. Jag ska försöka bättra mig. Det är det absolut minsta jag kan göra. Ibland kan mitt välmående gå ut över henne. När jag själv mår bra anstränger jag mig inte lika mycket för att vara bra.

Ska lyssna på hiphop nu. Det är enda vägen upp. Three 6 Mafia kan aldrig var fel. Aldrig.

/Goesta